Ekenäs

Ekenäs, fi. Tammisaari, tätort och f.d. stad i Västnyland vid det smala inloppet till Pojoviken, ingår sedan 1/1 2009 i staden Raseborg. Vid kommunsammanslagningen var Ekenäs areal 721 km2 och invånarantalet 14 749 (2008).

T. är beläget på Lojoåsens sluttningar på en udde mellan Pojoviken och Dragsviken. Bebyggelse uppkom först på uddens yttersta spets ("Barckens udde"), där det växte ekar, av vilka staden uppges ha fått sitt namn. Detta äldsta E. har slingrande gator och gränder och ålderdomliga hus från 1700- o. 1800-t., inbäddade i grönskande planteringar.

Orten erbjuder många exempel på en solid och smakfull träbyggnadskonst. Flervåningshus har byggts bl.a. uppe på åsen vid östra utfarten. Av enskilda byggnader kan främst nämnas stadens gråstenskyrka, uppförd 1651-80 och bekostad av fältmarskalk G.A. Lewenhaupt, greve av Raseborg. Kyrkan brann 1821, men återuppbyggdes enligt ritningar av Ch. Bassi. Inom bebyggelsen märks vidare f.d. stadshuset vid Rådhustorget (S. Gripenberg, 1882), Ekenäs sparbanks huvudkontor (A. Aalto, 1968), Västra Nylands sjukhus (E. Bryggman, 1952), och stadsbiblioteket (O. Hansson, 1977). Stadsbilden pryds bl.a. av monumentet över de i E. hemmahörande Mannerheimriddarna Hans Wind och Tord Lindblad, rest 2001 i Våghusparken. I de vidsträckta grönområden som kantar s. sidan av stadsudden ingår bl.a. Ramsholmens naturpark, känd för sin vitsippsprakt om våren och ett artrikt trädbestånd med många ovanligt höga träd. Den första finlandssvenska sång- och musikfesten arrangerades på Ramsholmen 1891. Vid Norra hamnen, som besöks även av fartyg i utrikesfart, finns den populära sommarrestaurangen Knipan, uppförd 1908 (H. Åberg). Om livlig verksamhet på turismens område vittnar flera hotell, uppförda under senare delen av 1900-t. Som skolstad har E. anor sedan 1603, då en pedagogi grundades på orten. Ett seminarium för utbildning av folkskollärarinnor arbetade där 1871-1974. Ekenäs museum, gr. 1906, är landskapsmuseum för Västnyland. Konstcentret Pro Artibus etablerades 1991 i E. Makarna Göran och Christine Schildt grundade 1987 en stiftelse som har till syfte att stärka kulturkontakterna mellan Medelhavsområdet och Finland. Den arrangerar utställningar för ändamålet i makarnas hem Villa Schildt, uppförd 1970 enligt ritningar av deras vän Alvar Aalto. Av regelbundet återkommande evenemang kan nämnas den årliga marknaden i september, en av landets största, med anor från 1700-t., och musikfestivalen Ekenäs sommarkonserter (sedan 2000), som är inriktad på klassisk musik. Forsknings- och utvecklingsinstitutet Aronia (gr. 2000) som har till uppgift att samordna och utveckla den utbildning och tillämpade forskning som bedrivs gemensamt av Åbo Akademi och Yrkeshögskolan Novia är uppkallat efter prästen och naturfilosofen Sigfrid Aronus Forsius, som var kyrkoherde i E. från 1619 till sin död ca 1624 och betecknas som Finlands första vetenskapsman (Forsius, Sigfrid Aronus).

Orten var troligen ursprungligen endast en handelsplats som lydde under det 15 km österut belägna Raseborg. Staden grundades ca 1530 av riksrådet Erik Fleming och erhöll sina egentliga stadsprivilegier 1546 av Gustav Vasa, som dock redan 1550 påbjöd att borgarna i E. skulle flytta till Hfrs, varifrån de fick återvända efter några år. Staden, som skulle konkurrera om den västnyländska handeln med Reval s. om Finska viken, har haft en viss betydelse för handeln längs vikens n. kust, men den har aldrig utvecklats till ett ekonomiskt centrum med annat än regional räckvidd. Fiske och jordbruk var länge huvudnäringar för de fåtaliga invånarna, men på 1700-talet började sjöfarts- och hantverksnäringarna expandera. E. skapade sig tidigt ett namn för sina handskar ("handskstaden") och sin humle, som exporterades till bl.a. Stockholm. Staden erhöll järnvägsförbindelse 1873, då banan Hangö-Hyvinge blev färdig (Hangöbanan). Kring sekelskiftet 1900 var E. känt för sin inlagda vassbuk och sin mustiga porter, tillverkad av det lokala bryggeriet Hultmans (1858-1963). Under förra delen av 1900-t. hade den en omfattande textilindustri. Den äldsta av de tre klädesfabrikerna i E. som tillverkade särskilt ylletyger och som under mellankrigstiden sysselsatte hundratals främst kvinnliga anställda var Ab Ekenäs klädesfabrik, som grundades 1898. Alla tre lade ned driften under perioden 1954-61. Inom industrin märks idag sanitetsporslinsfabriken Ido (gr. 1969), som ingår i den multinationella Sanitec-koncernen med finländska rötter.

E. lydde 1571-1681 under Raseborgs grevskap, vars herrar och styresmän i hög grad kom att prägla livet på orten. Efter stora ofreden 1714-21 låg den öde i åtta år. Under Krimkriget utkämpades försommaren 1854 en strid vid Vitsand, under vilken stadens invånare sökte skydd i skogen. Våren 1918 kom den tyska Östersjödivisionen marscherande genom E., som intogs 3/4 efter en eldstrid. I början av fortsättningskriget 1941 förekom stridshandlingar i den v. skärgården på den s.k. Hangöfronten, och i juli detta år måste staden utrymmas helt sedan den utsatts för häftig artilleribeskjutning. Invånarna kunde återvända till E. i december 1941. (A. Takolander/J. Cederlöf/H. Cederlöf, E. stads historia, 4 bd, 1930-93; E. stads dombok 1623-1660, utg. E. Hultman, 1924; O.F. Hultman m.fl., I det gamla E., 1929; H. Hildén, Västvart med morgontåget, 1930; E. Stad och bygd, utg. J. Reuter, 5 bd, 1931-38, nytryck 1989-93; J. & H. Cederlöf, Ur E:s hävder, 1946; E. Nicklin, En stadsdels barndom, 1975; F. Borg, E. lk 1865-1976, 1977; S. Lindholm, Knipan: 100 år av finlandssvensk restaurangkultur, 2008)