Hangöfronten, krigsskådeplats i fortsättningskrigets inledningsskede 1941. H. omfattade Hangöudd med omgivande skärgård. Den ryska marin- och flygbasen, som upprättats efter vinterkriget i Hangö och vars garnison bestod av ca 27 000 man elittrupper, utsattes då för belägring av finländska trupper, stationerade i Hitis, Bromarv, Tenala, Ekenäs lk, Snappertuna och Ingå. Hangö utrymdes slutligen utan någon offensiv från finländsk sida. Striderna på H. artade sig från början till ett ställningskrig med ofta livlig artillerield.
Belägringstrupperna utgjordes till en början huvudsakligen av 17. Divisionen, som rekryterats i Lojo- och Salotrakterna samt i Hfrs. Den överfördes dock i början av augusti till Karelska näset, varefter ansvaret för H. övertogs av enheter ur kustförsvaret, ett svenskspråkigt infanteriregemente från Hfrs och en rikssvensk frivilligbataljon, Svenska frivilligbataljonen (se svenska frivilliga). Den befästa finländska huvudförsvarslinjen Storholm-Vitträsk-Harparskog-Skogby bestod av 8 st. betongbunkrar samt ett antal maskingevärs- och pansarvärnsnästen. Från frontlinjen i Lappvik gjordes endast smärre rekognosceringsframstötar, medan hetare strider utkämpades om herraväldet över en del öar; bl.a. vid Hästö Busö i mitten av juli och i synnerhet vid Bengtskär i slutet av månaden. Krigshändelserna på landfronten inskränkte sig huvudsakligen till ömsesidig artilleribeskjutning, som anställde stor skada på bebyggelse och skog. Utrymningen av den sovjetiska basen, som motiverades bl.a. av risken för isolering under vintermånaderna, började i slutet av oktober och slutfördes i början av december. Finländska trupper tågade in i Hangö 4/12. Fältmarskalk Mannerheim mottog 15/12 1941 i Harparskog i Tenala en förbimarsch av trupper som deltagit i striderna på H. (minnessten rest 1944). I Täktom restes 1960 ett monument invid den plats där drygt 400 ryska soldater som stupade vid H. är begravna. (A. Molnár, Vi låg framför Hangö, 1942; Hangö belägras, red. P. Lindholm, 1942; Kampen om Hangö, red. H. Ström/V. Heinämies, 1942; S. Nyström, "Krasnij Gangut", 1984; N. Lappalainen, Hankoniemi toisessa maailmansodassa, 1987; P. Silfvast, Kanonerna på Bolax, 2002, T. Karlsson, Krigszon Hangöudd 1939-1945, 2011)
Belägringstrupperna utgjordes till en början huvudsakligen av 17. Divisionen, som rekryterats i Lojo- och Salotrakterna samt i Hfrs. Den överfördes dock i början av augusti till Karelska näset, varefter ansvaret för H. övertogs av enheter ur kustförsvaret, ett svenskspråkigt infanteriregemente från Hfrs och en rikssvensk frivilligbataljon, Svenska frivilligbataljonen (se svenska frivilliga). Den befästa finländska huvudförsvarslinjen Storholm-Vitträsk-Harparskog-Skogby bestod av 8 st. betongbunkrar samt ett antal maskingevärs- och pansarvärnsnästen. Från frontlinjen i Lappvik gjordes endast smärre rekognosceringsframstötar, medan hetare strider utkämpades om herraväldet över en del öar; bl.a. vid Hästö Busö i mitten av juli och i synnerhet vid Bengtskär i slutet av månaden. Krigshändelserna på landfronten inskränkte sig huvudsakligen till ömsesidig artilleribeskjutning, som anställde stor skada på bebyggelse och skog. Utrymningen av den sovjetiska basen, som motiverades bl.a. av risken för isolering under vintermånaderna, började i slutet av oktober och slutfördes i början av december. Finländska trupper tågade in i Hangö 4/12. Fältmarskalk Mannerheim mottog 15/12 1941 i Harparskog i Tenala en förbimarsch av trupper som deltagit i striderna på H. (minnessten rest 1944). I Täktom restes 1960 ett monument invid den plats där drygt 400 ryska soldater som stupade vid H. är begravna. (A. Molnár, Vi låg framför Hangö, 1942; Hangö belägras, red. P. Lindholm, 1942; Kampen om Hangö, red. H. Ström/V. Heinämies, 1942; S. Nyström, "Krasnij Gangut", 1984; N. Lappalainen, Hankoniemi toisessa maailmansodassa, 1987; P. Silfvast, Kanonerna på Bolax, 2002, T. Karlsson, Krigszon Hangöudd 1939-1945, 2011)