fångvårdsväsen. Enligt lagen om Brottspåföljdsmyndigheten leds fångvårdsväsendet av Brottspåföljdsmyndigheten. Den inrättades 1.1.2010 då Brottspåföljdsverket och de underställda kriminalvårdsväsendet och fångvårdsväsendet sammanslogs. De grundläggande enheterna inom Brottspåföljdsmyndigheten är byråer för samhällspåföljder, öppna anstalter och slutna fängelser. Brottspåföljdsmyndigheten leds av en generaldirektör. Myndighetens organisation består av tre verkställighetsregioner, en central förvaltningsenhet, en riksomfattande hälsovårdsenhet och ett utbildningscentrum för brottspåföljdssektorn.
Antalet straffanstalter var 2010 28, i vilka det sammanlagda antalet fångar (inkl. öppna fängelseavdelningar och arbetskolonier) uppgick till inemot 3 500. Utbildningen av personalen ombesörjs av Brottspåföljdssektorns utbildningscentral. Fängelsepersonalen, som omfattade ca 2 400 personer 2007, är fackligt organiserad främst i förbundet Vankilavirkailijain liitto, gr. 1895, FFC-anslutet genom Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena.
Frihetsförlust såsom straff togs i bruk i svenska riket under 1600-talet. (frihetsstraff). Tidigare hade häktade tillfälligt förvarats bl.a. i jordgropar och i bottenvåningar till slott. Vid länsindelningen 1634 underställdes fängelserna landshövdingarna. Samtidigt grundades kronohäkten i varje län. På 1670-talet uppstod slottsfängelserna, där de dömda utförde fästningsarbete. För kvinnor upprättades egna anstalter i början av 1800-talet, medan lösdrivarna vid ungefär samma tidpunkt började placeras i särskilda arbets- och korrektionsanstalter. Fångdräkt togs i bruk 1816.
Ständerna igångsatte 1863 en totalreform av hela strafflagen och även av fångvården. Då påbörjades även byggandet av de första stora centralfängelserna. Reformen trädde i kraft 1894. Den innebar en ökad individuell behandling av fångarna. Samtidigt infördes en gruppering av fångarna i klasser, varvid den enskilde fångens behandling gjordes beroende av hans uppförande under verkställighetstiden. Det s.k. progressiva systemet avskaffades 1975 genom den nya lagstiftningen om verkställighet av straff.
I början av 1900-talet började man fästa uppmärksamhet vid fångarbetet. Flera fängelser grundades på avlägset belägna orter (Sukeva, Konnunsuo, Kjulo, Vittis och Pelso). På 1930-talet infördes internering av farliga återfallsförbrytare och stiftades lagen om unga förbrytare.
De första öppna anstalterna, arbetskolonierna, togs i bruk 1946. Där placerades förstagångsfångar, som gjort sig skyldiga till smärre brott. 1954 kompletterades systemet med fångkolonier, där även återfallsförbrytare kunde placeras mot slutet av strafftiden.
Vid reformen av fångväsendet 1975 avskaffades tukthusstraffet. Därtill fästes särskild vikt vid åtgärderna i samband med frigivningen. Den nya lagstiftningen gjorde det vidare möjligt för fångar att studera på heltid och att utföra s.k. civilarbete utanför anstalten. Redan i början av 1970-talet infördes ett system med fångpermissioner, enligt vilket fångarna har möjlighet att göra korta besök utanför anstalten. 1974 omorganiserades även frivården så att den dittills privata föreningen Kriminalvård delvis förstatligades som en särskild offentligrättslig institution för kriminalvården. Föreningen nedlades då straffverkställighetslagen trädde i kraft 2001. Denna reform innebar att kriminalvårdsväsendet förstatligades och de båda myndigheternas administration överfördes till ett nytt ämbetsverk, Brottspåföljdsverket. 2001 framlade Fängelsestraffkommittén sitt betänkande till förslag till totalreform av verkställighet av fängelsestraff och rannsakningsfängelse samt till nya regler för villkorlig frigivning (Kommittébetänkande 2001:6). Genom lagen om Brottspåföljdsmyndigheten som trädde i kraft 1.1.2010 reformerades fångvårdsväsendet. Genom reformen strävar man till att eliminera överlappande förvaltning och harmoniera arbetsmetoder och styrning.
Fångtalet har varierat kraftigt under de drygt hundra år ett centraliserat fångvårdsväsen har existerat. Efter kriget 1918 steg antalet fångar även inom civilförvaltningen till ca 25 000 (sept. 1918). Också förbudslagstiden och de första åren efter andra världskriget karakteriserades av en stark ökning av fångantalet. 1948 var vid en tidpunkt 10 000 personer intagna i landets fängelser. Under 1970-talet varierade antalet fångar med ett årligt genomsnitt på 5 000-5 500 fångar. Kring sekelskiftet 2000 var fångantalet nere i 2 800, men därefter har en ökning noterats. I relation till befolkningstalet hör fångtalet dock till de minsta i Europa.
De äldsta i bruk varande fängelsebyggnaderna härstammar från senare delen av 1800-talet, då byggandet av de första stora centralfängelserna i Hfrs och Åbo samt länsfängelserna inleddes. Byggnaderna gjordes korsformade, med fasader i rödtegel i tidstypisk rysk kasernstil. De gamla byggnaderna anses numera ha tjänat ut, men de betraktas som arkitektoniskt värdefulla och har följaktligen fredats. Under de senaste decennierna har även flera nya fängelser uppförts, delvis för att ersätta gamla anstalter belägna inne i stadskärnorna. Till denna kategori hör bl.a. Kylmäkoski fängelse i Toijala, som ersatte Tavastehus gamla länsfängelse, och Vanda fängelse, efter vars tillblivelse det gamla länsfängelset på Skatudden i Hfrs kunde läggas ner 2002. Sydvästra Finlands fängelse i Saramäki i Åbo började byggas 2004 och kunde då det stod färdigt hösten 2007 ersätta de drygt hundraåriga anläggningarna på Kakolabacken i stadens centrum. (Suomen vankeinhoidon historiaa, 4 bd, 1981-89; M. Ranta, Vankimielisairaalan historiikki, 1979; M-L. Hinkkanen, Taivaallinen voima talossa: Johtajan roolit ja toimeenkuvan muutos Suomen vankiloissa 1880-luvulta 1980-luvulle, 1992)