borgar. Det egentliga borgbyggandet inleddes för Finlands del under 1200-talets senare hälft. Tre med tiden stora riksborgar bildar utgångspunkten: Åbo slott, Tavastehus och Viborgs slott.
På 1280-t. upprättades en övergripande svensk förvaltning i Finland. Birger Jarls son Bengt var hertig över Finland 1284-91. Man antar att Åbo slott anlades då vid Aura ås mynning som ett stöd för den världsliga makten. Signifikativt var att man egentligen inte byggde en borg; man murade ett rektangulärt kastell med fyra portar, en på var sida. Även Tavastehus anlades som ett kastell, troligen efter det att en svensk länsförvaltning upprättades efter 1280.
Viborg anlades som en tornborg efter det tredje korståget 1293. Till 1200-t. hör också åbobiskoparnas tornborg intill den första domkyrkan på Korois udde vid Aura å, samt, ett par mil n.v. om Åbo, tornborgen Stenberga, som troligen ägdes av kyrkan och kronan gemensamt.
I början av 1300-t. var kastellens tid förbi; nu behövde man slutna b. med endast en port. B. blev centra för förvaltningen och depåer för kronans behov. Dessutom skulle de kunna motstå fientliga angrepp. I Åbo slott murades tre av de fyra portarna igen. Det rektangulära lägret delades av en tvärmur i två hälfter, och därefter fungerade den v. delen ända till mitten av 1500-t. som borgens huvuddel. Den ö. delen blev en förborg med kök, bagarstuga och brunn. På Tavastehus byggdes längor utmed yttermurarna, samt ett porttorn, som låg som en borg i borgen. De förnämsta rummen placerades i den andra våningen. Till 1300-talets början hör troligen även huvuddelen av biskopsborgen Kustö strax ö. om Åbo.
Borgbyggandet nådde sin höjdpunkt under 1300-talets senare del, då tidigare anläggningar förstorades, samtidigt som nya fästen anlades. Två namn kan förknippas med detta skede, rikets konung Albrekt av Mecklenburg och stormannen Bo Jonsson (Grip), som under 1370-t. stegvis fick hela Finland som ett pantlän. Förnyelsen började i Åbo, där slottet återuppbyggdes efter en belägring 1364-65. Den tudelade borggården omgavs därefter av murade längor på alla sidor. Den n. längan fick nu i sin v. hälft ett s.k. palats med en kungssal och en kammare i översta våningen. Också Tavastehus genomgick en liknande förändring. Förebilderna fanns i Tyska ordens b.
Nu anlades därtill nya b., Raseborg på 1370-t., Kastelholm och Korsholm på 1380-t. I samtliga fall bar Bo Jonsson ansvaret; han ville ha mindre län, som var lättare att styra. Till samma tid hör också Borgbacken i Borgå, samt Liinamaa nära Raumo och Aborch på en ö i Kumo älv. Drottning Margareta lät dock dra in de mindre b. efter en herredag i Nyköping 1396.
Situationen förändrades i början av 1400-t. när eldvapnen kom in i bilden. På Viborgs slott nämns en bysseskytt 1429. Nu kunde man skjuta bräscher i murarna. Försvaret koncentrerades till utbyggda hörntorn, i vilka öppningarna hade skjutsektorn på utsidan. Större kanoner måste placeras i marknivån. Klarast ser man detta i Olofsborg, som anlades 1475 av Erik Axelsson Tott, den man som enligt samma principer lät bygga en stadsmur kring Viborg.
När man kom in i 1500-t. stod man inför ett vägskäl: försvaret och bostäderna måste skiljas åt. Gammalmodiga b. lades ned, användbara byggdes om till palats. Biskopsborgen Kustö revs på Gustav Vasas befallning 1528. Korsholm övergavs i början av 1500-t., Raseborg 1553. Åbo slott byggdes däremot om för hertig Johans renässanshov 1556-63. De nya salarna med stora fönster också utåt placerades ovanpå den medeltida skyttevåningen, som hade spelat ut sin roll. I endast en b. följde man ännu ett medeltida byggnadssätt; det var Kajaneborg, som anlades 1605 i en väglös ödemark där ryssarna inte kunde tänkas anfalla med stora kanoner.
Under medeltiden kunde endast några få storgodsägare bygga stenhus, s.k. fasta hus på sina gårdar. Det är troligt att endast fyra herrgårdsborgar kan ledas tillbaka till slutet av 1400-t; dessa är släkten Flemings Qvidja i Pargas och Sundholm invid Nystad, familjen Grabbes Grabbacka i Karis, samt släkten Horns Vuorentaka i Halikko. Det helt försvunna Nynäs i Lemo kan också ha varit byggt av sten. Under den äldre vasatiden tillkom ett drygt tiotal, och det är möjligt att det på herrgårdarna fanns ett tjugotal stenhus i slutet av 1500-t., de flesta byggda av ätterna Horn och Fleming. Tämligen välbevarade exempel är Svidja och Sjundby i Sjundeå, Kankas i Masku och Karuna i socknen med samma namn. Som ruiner kvarstår Haapaniemi i Kisko, Lehtis i Mietois, Järppilä i Tövsala och Tjusterby i Tenala.
Flertalet i artikeln nämnda b. behandlas under separata uppslagsord. Se även fornborgar, fästningar. (A. Tuulse, B. i västerlandet, 1952; C.J. Gardberg, Finlands medeltida borgar, 1993; K. Uotila, Medieval outer baileys in Finland, 1998; Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid II, art. borg) (Carl Jacob Gardberg)
På 1280-t. upprättades en övergripande svensk förvaltning i Finland. Birger Jarls son Bengt var hertig över Finland 1284-91. Man antar att Åbo slott anlades då vid Aura ås mynning som ett stöd för den världsliga makten. Signifikativt var att man egentligen inte byggde en borg; man murade ett rektangulärt kastell med fyra portar, en på var sida. Även Tavastehus anlades som ett kastell, troligen efter det att en svensk länsförvaltning upprättades efter 1280.
Viborg anlades som en tornborg efter det tredje korståget 1293. Till 1200-t. hör också åbobiskoparnas tornborg intill den första domkyrkan på Korois udde vid Aura å, samt, ett par mil n.v. om Åbo, tornborgen Stenberga, som troligen ägdes av kyrkan och kronan gemensamt.
I början av 1300-t. var kastellens tid förbi; nu behövde man slutna b. med endast en port. B. blev centra för förvaltningen och depåer för kronans behov. Dessutom skulle de kunna motstå fientliga angrepp. I Åbo slott murades tre av de fyra portarna igen. Det rektangulära lägret delades av en tvärmur i två hälfter, och därefter fungerade den v. delen ända till mitten av 1500-t. som borgens huvuddel. Den ö. delen blev en förborg med kök, bagarstuga och brunn. På Tavastehus byggdes längor utmed yttermurarna, samt ett porttorn, som låg som en borg i borgen. De förnämsta rummen placerades i den andra våningen. Till 1300-talets början hör troligen även huvuddelen av biskopsborgen Kustö strax ö. om Åbo.
Borgbyggandet nådde sin höjdpunkt under 1300-talets senare del, då tidigare anläggningar förstorades, samtidigt som nya fästen anlades. Två namn kan förknippas med detta skede, rikets konung Albrekt av Mecklenburg och stormannen Bo Jonsson (Grip), som under 1370-t. stegvis fick hela Finland som ett pantlän. Förnyelsen började i Åbo, där slottet återuppbyggdes efter en belägring 1364-65. Den tudelade borggården omgavs därefter av murade längor på alla sidor. Den n. längan fick nu i sin v. hälft ett s.k. palats med en kungssal och en kammare i översta våningen. Också Tavastehus genomgick en liknande förändring. Förebilderna fanns i Tyska ordens b.
Nu anlades därtill nya b., Raseborg på 1370-t., Kastelholm och Korsholm på 1380-t. I samtliga fall bar Bo Jonsson ansvaret; han ville ha mindre län, som var lättare att styra. Till samma tid hör också Borgbacken i Borgå, samt Liinamaa nära Raumo och Aborch på en ö i Kumo älv. Drottning Margareta lät dock dra in de mindre b. efter en herredag i Nyköping 1396.
Situationen förändrades i början av 1400-t. när eldvapnen kom in i bilden. På Viborgs slott nämns en bysseskytt 1429. Nu kunde man skjuta bräscher i murarna. Försvaret koncentrerades till utbyggda hörntorn, i vilka öppningarna hade skjutsektorn på utsidan. Större kanoner måste placeras i marknivån. Klarast ser man detta i Olofsborg, som anlades 1475 av Erik Axelsson Tott, den man som enligt samma principer lät bygga en stadsmur kring Viborg.
När man kom in i 1500-t. stod man inför ett vägskäl: försvaret och bostäderna måste skiljas åt. Gammalmodiga b. lades ned, användbara byggdes om till palats. Biskopsborgen Kustö revs på Gustav Vasas befallning 1528. Korsholm övergavs i början av 1500-t., Raseborg 1553. Åbo slott byggdes däremot om för hertig Johans renässanshov 1556-63. De nya salarna med stora fönster också utåt placerades ovanpå den medeltida skyttevåningen, som hade spelat ut sin roll. I endast en b. följde man ännu ett medeltida byggnadssätt; det var Kajaneborg, som anlades 1605 i en väglös ödemark där ryssarna inte kunde tänkas anfalla med stora kanoner.
Under medeltiden kunde endast några få storgodsägare bygga stenhus, s.k. fasta hus på sina gårdar. Det är troligt att endast fyra herrgårdsborgar kan ledas tillbaka till slutet av 1400-t; dessa är släkten Flemings Qvidja i Pargas och Sundholm invid Nystad, familjen Grabbes Grabbacka i Karis, samt släkten Horns Vuorentaka i Halikko. Det helt försvunna Nynäs i Lemo kan också ha varit byggt av sten. Under den äldre vasatiden tillkom ett drygt tiotal, och det är möjligt att det på herrgårdarna fanns ett tjugotal stenhus i slutet av 1500-t., de flesta byggda av ätterna Horn och Fleming. Tämligen välbevarade exempel är Svidja och Sjundby i Sjundeå, Kankas i Masku och Karuna i socknen med samma namn. Som ruiner kvarstår Haapaniemi i Kisko, Lehtis i Mietois, Järppilä i Tövsala och Tjusterby i Tenala.
Flertalet i artikeln nämnda b. behandlas under separata uppslagsord. Se även fornborgar, fästningar. (A. Tuulse, B. i västerlandet, 1952; C.J. Gardberg, Finlands medeltida borgar, 1993; K. Uotila, Medieval outer baileys in Finland, 1998; Kulturhist. lexikon f. nordisk medeltid II, art. borg) (Carl Jacob Gardberg)
borgar. Olofsborg är världens nordligaste bevarade medeltida borg. Av Korsholm och Kajaneborg återstår endast rester; Kajaneborg härstammar dessutom från 1600-talet (men är av medeltida typ). Karta: Geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.
Raseborg i Snappertuna (urspr. Karis numera Raseborgs stad) anlades på 1370-talet, vilket gjorde att Västnyland i nästan två sekel befann sig i de politiska händelsernas centrum i svenska riket. Foto: Schildts bildarkiv, K. Nyström.