Finlands historia: 1700-talet

1700-talet. Riket och även dess ö. del återhämtade sig mycket snabbt från krigets (stora ofreden) förödelse. Man gick in för att ersätta det förlorade Viborg med att i grund ombygga staden Veckelax och ge den namnet Fredrikshamn efter konungen (Fredrik I). Stiftet i Viborg flyttades till Borgå, som därmed för två sekler framåt blev en av Finlands mest betydande skolstäder. Att svenska rikets försvar sviktade betänkligt visades dock i ett kortvarigt krig mot Ryssland 1741-43 som än en gång förde med sig att Finland ockuperades av ryska trupper (lilla ofreden). Landavträdelserna i freden var förödande: gränsen försköts fram till Kymmene älv och den nya hamnstaden Fredrikshamn gick förlorad. Det visade sig nu att den snabbt växande ryska huvudstaden Petersburg behövde en allt större landbuffert för att kunna skyddas. Se även Åbofreden.

Det var dessa erfarenheter som föranledde Sverige att just i Finland sätta in sin dittills största försvarsinsats. Byggandet av sjöfästningen Sveaborg utanför Hfrs från 1747 framåt blev rikets största byggnadsverk på 1700-t. En ny gränsstad med sjöfästning anlades i Degerby i ö. Nyland och fick kort därefter namnet Lovisa efter drottningen (Lovisa Ulrika). Den militära insatsen kompletterades med ett statligt hjälpprogram för Finland, unikt i sin klart regionala målsättning.

Det var i denna historiska process begreppet Finland tog form. Ännu på 1500- och 1600-t. avsågs med Finland den s.v. delen av landet, ungefär från Satakunta över s. Tavastland till Kymmene älv. De bittra erfarenheterna av de ryska ockupationerna 1713-21 och 1741-43 skapade en ödesgemenskap som utvidgade begreppet Finland att omfatta också Österbotten jämte Savolax och Karelen. Till detta bidrog givetvis användningen av finska språket som folkets och förvaltningens språk i största delen av detta område.

Trots att de stora militära ansträngningarna till slut ändå skulle visa sig vara otillräckliga, blev de sista 80-90 åren i det svenska riket på ett helt annat sätt lyckosamma för Finland. Det syns tydligast i befolkningsutvecklingen, så att man räknar med mer än en fördubbling av befolkningstalet från 350 000 år 1725 till 832 000 1800. Finlands procentuella andel av rikets befolkning växte från 17 % till 26 %. Vid sidan av de stora nyröjningarna och nybyggena i skogsbygderna fanns det utrymme för en expansion av den odlade jorden även i de gamla byarna. Till det bidrog särskilt torparväsendet.

Hela riksdelen gynnades av de goda konjunkturerna, men det var städerna utmed Bottniska viken som uppvisade en enastående tillväxt, särskilt då Uleåborg, Gamlakarleby, Jakobstad och Vasa. Här var det den väldiga efterfrågan på tjära på världsmarknaderna som garanterade uppsvinget för handelssjöfarten, liksom för bondeekonomin med tjärbränning i de finska skogsbygderna t.o.m. bortom Ule träsk. Det var därför naturligt att det var en politiker från Österbotten, kaplanen Anders Chydenius, som på riksdagen i Stockholm 1765 drev igenom att stapeltvånget upphävdes och fri seglationsrätt beviljades de bottniska städerna.

Den svenska riksdagen blev sålunda en plattform också för finländska ledamöter att föra sin talan i såväl rikets som den egna regionens angelägenheter. Med förfiningen av den svenska förvaltningsapparaten blev Finland på så vis mera integrerat i riket samtidigt som styrkan och kompetensen på det lokala planet växte. Reformeringen av länsväsendet under Gustav III:s tid höjde länens antal från fyra till sex och skapade två nya länsresidens i det inre av landet, Heinola och Kuopio. Införandet av 1734 års lag gav det svenska rättssystemet en legitimitet hos folket som blev helt avgörande för Finlands ställning inom det ryska riket efter 1809. Det kraftigt växande antalet socknar och församlingar förstärkte inte bara statskyrkans och kronans ställning ute i bygderna, utan gav även sockenmenigheten en helt ny samhällelig och kulturell ställning. De lutherska läskampanjerna förde fram till en nästan allmän läskunnighet hos undersåtarna, oberoende av språktillhörighet. I alla dessa avseenden var Finlands beredskap att själv stå för landets styre en helt annan än vad fallet varit ett sekel tidigare.

Det skulle nämligen visa sig att Sveriges förmåga att försvara rikets östgräns inte var tillräcklig vid eskaleringen av det pågående europeiska storkriget från 1800-talets första år. Redan i Gustav III:s krig mot Ryssland 1788-89 sviktade den svenska krigföringen så pass mycket att myteri utbröt på högsta officersnivå. Det s.k. Anjalaförbundet var i första hand en rörelse för att förmå regeringen att sluta hedersam fred, men enstaka officerare från Finland spelade ett eget spel med syftet att ge den ö. riksdelen någon form av autonomi inom det ryska riket. Såväl fredsprojektet som stämplingarna rann den gången ut i sanden.

När Sverige 1808 ställdes inför hotet om ett tvåfrontskrig mot Napoleons Frankrike i s. och Alexander I:s Ryssland i ö., kunde hären i Finland inte stå emot det ryska anfallet. Då visade det sig också att tiden gått förbi det storstilade men ännu inte helt färdiga bygget av Sveaborg. När fästningen kapitulerade redan efter den första krigsvinterns belägring var försvaret av Finland utsiktslöst på längre sikt. (Finlands historia 2, 1993; Suomen historia VII-X, 1960-67; Suomen historia 2-3, 1985-86; Kansakunnan historia 1-2, 1967-70; K. Grotenfelt, Suomen historia uskonpuhdistuksen aikakaudella 1521-1617, 1902; G. Suolahti, Elämää Suomessa 1700-luvulla, 2 bd, 1907-17; O.A. Hainari/K. Grotenfelt, Suomen historia Ruotsin mahtavuuden aikana 1617-1721, 2 bd, 1914-22; J.R. Danielson-Kalmari, Stats- och samhällsliv i Finland under gustavianska tiden, 2 bd, 1925; E.W. Juvelius-Juva, Suomen kansan aikakirjat II-VI, 1928-32, E.W. Juva, Finlands väg från Nystad till Fredrikshamn 1721-1808, 1947; E.W. Juva/M. Juva, Suomen kansan historia I-III, 1964-65; E. Hornborg, Finlands hävder II-III, 1930-31; A.R. Cederberg, Suomen historia vapaudenajalla, 2 bd, 1942-47; E. Lehtinen, Hallituksen yhtenäistämispolitiikka Suomessa 1600-luvulla, 1961; P. Karonen, Pohjoinen suurvalta: Ruotsi ja Suomi 1521-1809, 1999; Riksdag, kaffehus och predikstol: frihetstidens politiska kultur, red. M-S. Skuncke/H. Tandefelt, 2003; N-E. Villstrand, Riksdelen: Stormakt och rikssprängning 1560-1812. Finlands svenska h. 2, 2009) (Henry Rask)