flygvapnet, till 1999 off. luftstridskrafterna. Finlands f. anses leda sitt ursprung från ett högvingat Morane Saulnier Parasol-monoplan, skänkt till den vita regeringen av svensken greve Eric von Rosen 6/3 1918. Under kriget 1918 fanns på den vita sidan två flygavdelningar med föråldrade maskiner. Verksamheten inskränkte sig till spaningsflygning. Sedan 1918 har f. flugit med ett drygt 150-t. plantyper.
I samband med en nyorganisation i början på 1920- t. skapades flygavdelningar i Uttis, Viborg och Sordavala och en flygbataljon med flygskola på Sandhamn. Maskinparken bestod långt in på 1930-t. huvudsakligen av hydroplan. Då man sedan övergick till landmaskiner och inledde egen produktion av jaktplan (flygning) innebar detta i förening med en aktiv utveckling av taktiken att såväl kvantitet som kvalitet förbättrades avsevärt. Viktiga roller inom utvecklingsarbetet spelade majorerna Richard Lorentz och Niilo Jusu samt kapten Erik Magnusson.
Vid vinterkrigets början 1939 kunde Finland ställa upp 215 flygdugliga plan. F:s centrala organisation omfattade ett jaktregemente (!LeR 2, 37 första linjens plan) och ett bombregemente (!LeR 4, 14 första linjens plan). Spaningsmaskiner medräknade utgjorde antalet plan av någon betydelse i strid ca 40 % av totalmängden. Ansträngningarna att komplettera jaktplansflottan som företogs under vinterkriget ledde till leverans av 30 Gloster Gladiator och 11 Hawker Hurricane från Storbritannien, 35 Fiat G 50 från Italien och 30 Morane Saulnier M.S. 406 från Frankrike. Ur Förenta staternas överskottslager inköptes 44 Brewster B-239 som i lådor transporterades till Stavanger för att monteras i Trollhättan, men dessa anlände för sent för att komma till insats under vinterkriget.
Fienden satte mot slutet av kriget in över 1 500 plan mot Finland. Styrkeförhållandet utjämnades dock avsevärt av den finländska taktik som hade utvecklats under 1930-t. Det finländska f. sköt under vinterkriget ned 198 sovjetiska plan, medan de egna förlusterna var 62 plan och 75 man, av vilka nio var utländska frivilliga.
Då fortsättningskriget bröt ut 1941 låg f:s potential på en betydligt högre nivå än under vinterkriget. F. hade fem flygregementen, uppdelade på fem jaktflottiljer och sex spanings- och sambandsflottiljer samt tre bombflottiljer. Dessa förfogade över sammanlagt 337 plan. Brewstern var i början av kriget den bästa jaktplanstypen, och med den vann f. 477 luftsegrar. Mot slutet av kriget började den dock bli föråldrad och ersattes med tyska Messerschmitt Me 109, som anlände i ett totalt antal av 159 med början i mars 1943. Vid sidan av plananskaffningarna arbetade man målmedvetet för att åstadkomma ett sammanhängande övervaknings- och ledningssystem för f. på Karelska näset, som var försvarets huvudriktning.
Under den storoffensiv som Sovjetunionen inledde i juni 1944 spelade f:s ledningssystem en viktig roll även som en del av Finlands strategiska försvar. Systemet gjorde det möjligt att effektivt koordinera jakt-, bomb- och spaningsenheterna i försvarsoperationerna. Underlägsenheten i förhållande till en stormaktsmotståndare som förfogade över tusentals plan kunde därigenom till en del kompenseras. Synliga och meriterande insatser i f:s ledning gjordes av flygkommendören för Karelska näset, överste Lorentz, och hans högra hand överste Magnusson. F:s taktiska skicklighet, högklassiga pilotmateriel och de nya jaktplanen ingick som element i den helhet på vilken det finländska försvarets avvärjningsseger i andra världskriget vilade.
I fortsättningskriget förlorades sammanlagt 389 plan, varav omkring hälften i luftstrider eller efter luftvärnsträffar. Förlusterna i stupade flygare steg till 376. F. förintade i fortsättningskriget sammanlagt 1 600 fientliga plan. Av berömda finländska stridsflygare från detta krig kan nämnas flygmästare llmari Juutilainen och kapten Hans Wind, vilka vann 94 resp. 78 med säkerhet konstaterade luftsegrar. Båda belönades med Mannerheimkorset två gånger. I Lapplandskriget mot tyskarna 1944-45 utfördes främst bombflygningar mot retirerande trupper på marken. F. förlorade 16 plan och ett tjugotal man i Lappland.
Till följd av vapenstilleståndsvillkoren hösten 1944 nedskrotades 1945 största delen av maskinparken. Enligt de militära klausulerna i vapenstilleståndet och senare i Parisfreden 1947 tilläts Finland inte upprätthålla ett f. med mera än 3 000 man och 60 stridsplan. Bombplan med inre bombfällningsinrättning fick inte finnas.
Messerschmitt var den viktigaste jaktplanstypen fram till 1950-t., då f. efter många magra år övergick till jeteran. Finland inköpte 1953 sex ensitsiga De Havilland Vampire-jaktplan från Storbritannien och tre år senare ytterligare nio tvåsitsiga maskiner av samma typ. Denna förmådde inte uppnå ljudets hastighet, men med ett mer avancerat brittiskt jaktplan, Folland Gnat, som togs i bruk 1958, bröt en finländare detta år första gången ljudvallen. Av denna plantyp anskaffades 13 exemplar, och maskinsystemet gjorde tjänst fram till 1972.
Vid det laget hade f. tillägnat sig ett nivåsystem där planparken indelades i tre kategorier: primärskolplan, övningsjaktplan och stridsplan. I början av 1960-t. företräddes de två förstnämnda av tidsenliga plantyper - det svenska Saab Safir som primärplan och Vampire, senare franska Fouga Magistèr som övningsplan - medan stridsplanet Folland Gnat inte fyllde måttet i den dåv. utrikespolitiska situationen. Sovjetunionen ansåg nämligen att Finland saknade förmåga att övervaka sitt luftrum, vilket framkom i samband med den s.k. notkrisen 1961. Resultatet blev att Finland efter förhandlingar med Sovjetunionen inköpte en flottilj (ca 20 plan) Mig-21, vilka kunde uppnå två gånger ljudets hastighet. Planen, som levererades 1963, byttes i början av 1980-t. ut mot den modernare typen Mig-21bis. Finlands behov av att markera sin neutralitet ledde 1972 till anskaffning av en flottilj västerländska första linjens jaktplan, det svenska allvädersjaktplanet J 35 Draken. Också flottan av primär- och övningsplan förnyades, varvid det finsktillverkade Vinka och brittiska Hawker Siddeley Hawk togs i bruk i början av 1980-t. Under en period av kalla kriget utbildade f. ett större antal stridspiloter än dess storlek hade förutsatt; samtidigt lade man i Sverige i hemlighet åt sidan Drakenplan som hade kunnat tas i bruk i händelse av ett sovjetiskt anfall mot Finland.
Mig och Draken ersattes 1995-2000 med det amerikanska jaktplanet Boeing F/A-18 C Hornet, som anskaffades till ett antal av drygt sextio. F. förfogar därtill över ett fyrtiotal (2003) sambands-, transport- och målbogseringsmaskiner.
Organisatoriskt omfattar f. idag flygstaben i Tikkakoski (Luonetjärvi), under vilken sorterar tre luftförsvarsområden med var sin första linjens flygflottilj, i Rovaniemi (Lapplands flygflottilj), Birkala (Satakunta flygflottilj) och Kuopio (Karelens flygflottilj). Flygkrigsskolan är belägen i Kauhava och tekniska skolan i Halli. (Suomen ilmavoimien historia, 11 bd, 1975-78; Finland i krig 1-3, 2000-01; K. Keskinen/K. Niska/K. Stenman, Suomen ilmavoimien lentokoneet, 2 bd, 1975; J. Sarvanto, Stridsflygare under Karelens himmel, fi. o. sv. 1941; H. Valpas/L.H. von Willebrand, Finska flygare i strid, 1942; Flyget i Finlands krig, 1943; E. Luukkanen, Hävittäjälentäjänä kahdessa sodassa, 1955, eng. övers. Fighter of Finland, 1963; J. Karhunen, Marskalkens flygande riddare, 1958, Tarunomaiset talvisodan fokkerit, 1981, Talvisodan taistelulentäjät, 1989, Taistelulentäjän muistelmat, 1998, C.F. Shores, Finnish air force 1918-68, 1971; R. Pajari, Talvisota ilmassa, 1971, Jatkosota ilmassa, 1982; M. Uola, Suomen ilmavoimat 1918-39, 1975; K. Keskinen m.fl., Suomen ilmavoimien lentokoneet 1918-1938, 1976; J. Hyvönen, Kohtalokkaat lennot 1939-1944, 1995; H. Valtonen, Pohjoinen ilmasota, 1996)
I samband med en nyorganisation i början på 1920- t. skapades flygavdelningar i Uttis, Viborg och Sordavala och en flygbataljon med flygskola på Sandhamn. Maskinparken bestod långt in på 1930-t. huvudsakligen av hydroplan. Då man sedan övergick till landmaskiner och inledde egen produktion av jaktplan (flygning) innebar detta i förening med en aktiv utveckling av taktiken att såväl kvantitet som kvalitet förbättrades avsevärt. Viktiga roller inom utvecklingsarbetet spelade majorerna Richard Lorentz och Niilo Jusu samt kapten Erik Magnusson.
Vid vinterkrigets början 1939 kunde Finland ställa upp 215 flygdugliga plan. F:s centrala organisation omfattade ett jaktregemente (!LeR 2, 37 första linjens plan) och ett bombregemente (!LeR 4, 14 första linjens plan). Spaningsmaskiner medräknade utgjorde antalet plan av någon betydelse i strid ca 40 % av totalmängden. Ansträngningarna att komplettera jaktplansflottan som företogs under vinterkriget ledde till leverans av 30 Gloster Gladiator och 11 Hawker Hurricane från Storbritannien, 35 Fiat G 50 från Italien och 30 Morane Saulnier M.S. 406 från Frankrike. Ur Förenta staternas överskottslager inköptes 44 Brewster B-239 som i lådor transporterades till Stavanger för att monteras i Trollhättan, men dessa anlände för sent för att komma till insats under vinterkriget.
Fienden satte mot slutet av kriget in över 1 500 plan mot Finland. Styrkeförhållandet utjämnades dock avsevärt av den finländska taktik som hade utvecklats under 1930-t. Det finländska f. sköt under vinterkriget ned 198 sovjetiska plan, medan de egna förlusterna var 62 plan och 75 man, av vilka nio var utländska frivilliga.
Då fortsättningskriget bröt ut 1941 låg f:s potential på en betydligt högre nivå än under vinterkriget. F. hade fem flygregementen, uppdelade på fem jaktflottiljer och sex spanings- och sambandsflottiljer samt tre bombflottiljer. Dessa förfogade över sammanlagt 337 plan. Brewstern var i början av kriget den bästa jaktplanstypen, och med den vann f. 477 luftsegrar. Mot slutet av kriget började den dock bli föråldrad och ersattes med tyska Messerschmitt Me 109, som anlände i ett totalt antal av 159 med början i mars 1943. Vid sidan av plananskaffningarna arbetade man målmedvetet för att åstadkomma ett sammanhängande övervaknings- och ledningssystem för f. på Karelska näset, som var försvarets huvudriktning.
Under den storoffensiv som Sovjetunionen inledde i juni 1944 spelade f:s ledningssystem en viktig roll även som en del av Finlands strategiska försvar. Systemet gjorde det möjligt att effektivt koordinera jakt-, bomb- och spaningsenheterna i försvarsoperationerna. Underlägsenheten i förhållande till en stormaktsmotståndare som förfogade över tusentals plan kunde därigenom till en del kompenseras. Synliga och meriterande insatser i f:s ledning gjordes av flygkommendören för Karelska näset, överste Lorentz, och hans högra hand överste Magnusson. F:s taktiska skicklighet, högklassiga pilotmateriel och de nya jaktplanen ingick som element i den helhet på vilken det finländska försvarets avvärjningsseger i andra världskriget vilade.
I fortsättningskriget förlorades sammanlagt 389 plan, varav omkring hälften i luftstrider eller efter luftvärnsträffar. Förlusterna i stupade flygare steg till 376. F. förintade i fortsättningskriget sammanlagt 1 600 fientliga plan. Av berömda finländska stridsflygare från detta krig kan nämnas flygmästare llmari Juutilainen och kapten Hans Wind, vilka vann 94 resp. 78 med säkerhet konstaterade luftsegrar. Båda belönades med Mannerheimkorset två gånger. I Lapplandskriget mot tyskarna 1944-45 utfördes främst bombflygningar mot retirerande trupper på marken. F. förlorade 16 plan och ett tjugotal man i Lappland.
Till följd av vapenstilleståndsvillkoren hösten 1944 nedskrotades 1945 största delen av maskinparken. Enligt de militära klausulerna i vapenstilleståndet och senare i Parisfreden 1947 tilläts Finland inte upprätthålla ett f. med mera än 3 000 man och 60 stridsplan. Bombplan med inre bombfällningsinrättning fick inte finnas.
Messerschmitt var den viktigaste jaktplanstypen fram till 1950-t., då f. efter många magra år övergick till jeteran. Finland inköpte 1953 sex ensitsiga De Havilland Vampire-jaktplan från Storbritannien och tre år senare ytterligare nio tvåsitsiga maskiner av samma typ. Denna förmådde inte uppnå ljudets hastighet, men med ett mer avancerat brittiskt jaktplan, Folland Gnat, som togs i bruk 1958, bröt en finländare detta år första gången ljudvallen. Av denna plantyp anskaffades 13 exemplar, och maskinsystemet gjorde tjänst fram till 1972.
Vid det laget hade f. tillägnat sig ett nivåsystem där planparken indelades i tre kategorier: primärskolplan, övningsjaktplan och stridsplan. I början av 1960-t. företräddes de två förstnämnda av tidsenliga plantyper - det svenska Saab Safir som primärplan och Vampire, senare franska Fouga Magistèr som övningsplan - medan stridsplanet Folland Gnat inte fyllde måttet i den dåv. utrikespolitiska situationen. Sovjetunionen ansåg nämligen att Finland saknade förmåga att övervaka sitt luftrum, vilket framkom i samband med den s.k. notkrisen 1961. Resultatet blev att Finland efter förhandlingar med Sovjetunionen inköpte en flottilj (ca 20 plan) Mig-21, vilka kunde uppnå två gånger ljudets hastighet. Planen, som levererades 1963, byttes i början av 1980-t. ut mot den modernare typen Mig-21bis. Finlands behov av att markera sin neutralitet ledde 1972 till anskaffning av en flottilj västerländska första linjens jaktplan, det svenska allvädersjaktplanet J 35 Draken. Också flottan av primär- och övningsplan förnyades, varvid det finsktillverkade Vinka och brittiska Hawker Siddeley Hawk togs i bruk i början av 1980-t. Under en period av kalla kriget utbildade f. ett större antal stridspiloter än dess storlek hade förutsatt; samtidigt lade man i Sverige i hemlighet åt sidan Drakenplan som hade kunnat tas i bruk i händelse av ett sovjetiskt anfall mot Finland.
Mig och Draken ersattes 1995-2000 med det amerikanska jaktplanet Boeing F/A-18 C Hornet, som anskaffades till ett antal av drygt sextio. F. förfogar därtill över ett fyrtiotal (2003) sambands-, transport- och målbogseringsmaskiner.
Organisatoriskt omfattar f. idag flygstaben i Tikkakoski (Luonetjärvi), under vilken sorterar tre luftförsvarsområden med var sin första linjens flygflottilj, i Rovaniemi (Lapplands flygflottilj), Birkala (Satakunta flygflottilj) och Kuopio (Karelens flygflottilj). Flygkrigsskolan är belägen i Kauhava och tekniska skolan i Halli. (Suomen ilmavoimien historia, 11 bd, 1975-78; Finland i krig 1-3, 2000-01; K. Keskinen/K. Niska/K. Stenman, Suomen ilmavoimien lentokoneet, 2 bd, 1975; J. Sarvanto, Stridsflygare under Karelens himmel, fi. o. sv. 1941; H. Valpas/L.H. von Willebrand, Finska flygare i strid, 1942; Flyget i Finlands krig, 1943; E. Luukkanen, Hävittäjälentäjänä kahdessa sodassa, 1955, eng. övers. Fighter of Finland, 1963; J. Karhunen, Marskalkens flygande riddare, 1958, Tarunomaiset talvisodan fokkerit, 1981, Talvisodan taistelulentäjät, 1989, Taistelulentäjän muistelmat, 1998, C.F. Shores, Finnish air force 1918-68, 1971; R. Pajari, Talvisota ilmassa, 1971, Jatkosota ilmassa, 1982; M. Uola, Suomen ilmavoimat 1918-39, 1975; K. Keskinen m.fl., Suomen ilmavoimien lentokoneet 1918-1938, 1976; J. Hyvönen, Kohtalokkaat lennot 1939-1944, 1995; H. Valtonen, Pohjoinen ilmasota, 1996)
flygvapnet. Luftstridkrafternas vassaste spjutspets är jaktplanet Boeing F/A-18 C Hornet. Anskaffningen av denna plantyp, som används t.ex. av den amerikanska flottan, kritiserades bl.a. med hänvisning till att förhållandena i Finland är helt annorlunda än på ett hangarfartyg. Foto: Försvarsmaktens bildcentral.