Svenska folkpartiet, politiskt parti, grundat 1906 som en fortsättning på Svenska partiet (jfr partiväsen) vid övergången från ståndslantdag till enkammarrepresentation. Redan från starten uppgavs målet för partiets verksamhet vara att förena den svensktalande befolkningen oberoende av social klasstillhörighet och geografisk boningsort. Dess ideologiska linje präglades av en grundläggande idé om en kulturell och historisk samhörighet mellan städernas svensktalande borgerskap och den svensktalande jordbrukarbefolkningen på landsbygden.
Axel Olof Freudenthal har betecknats som andlig fader till den nationella samlingsrörelse som utgjorde grunden för partiet. Det bildades formellt i maj 1906 vid ett möte i Nyländska nationshuset i Hfrs med Axel Lille som tillskyndare och ordförande. Förslaget att grunda ett regelrätt politiskt parti avgick där med segern över en konkurrerande tanke att stanna för ett svenskt kulturförbund. Istället stiftade det nya partiet 1907 en kulturfond (Svenska kulturfonden). Ab Svenska småbruk och egna hem grundades 1908 med uppgift att av inköpta hemman skapa egna småbruk och egna hem åt svenska obesuttna på landsbygden. Bolaget leddes från starten av Eric von Rettig, sedermera mångårig partiordförande.
Delade meningar rådde också om Axel Lilles förslag till partiprogram: dess sociala reformidéer ansågs på konservativt håll som alltför radikala. Man enades om krav på en ny språklag och på den svenska befolkningens rätt att använda sitt modersmål och utbildas på svenska. 1914 kompletterades partiprogrammet med ett socialprogram, som bl.a. upptog sjuk- och ålderdomsförsäkringar samt allmän läroplikt. Ett nytt partiprogram från 1917 var åter mera konservativt, samtidigt som där redan skymtade kravet på Finlands självständighet. I frågan om det självständiga Finlands styrelseform var flertalet av partiets lantdagsmän (18 av 22) anhängare av monarki. På partiets tillskyndan valdes 1919 ett folkting (Svenska Finlands folkting) för att utarbeta en grundstadga för Svenskfinland, vilken sedan gick under namnet "magna chartan"; där förenades tanken på en vittgående kulturautonomi med en detaljerad plan på självstyrelse i fyra svenska landskap, sammanförda till tre svenska län, i sin tur sammanslutna i det autonoma förbundet Svensk-Finland.
Inom S. var meningarna dock kraftigt delade om lämpligheten och möjligheten av att driva igenom en självstyrelse i stil med den som Åland sedan erhöll. Större enighet kunde uppbringas kring planerna på ett svenskt biskopsstift och en svensk skolstyrelse. I frågor som dessa stod en rikspolitiskt tongivande kultursvenskhet och en mera bygdesvenskt (se bygdesvenskhet) orienterad riktning mot varandra. Den förra skymtade i självstyrelsetanken en fara för det svenska inflytandet i rikspolitiken. Partiprogrammet 1924 kan ses som en kompromiss och förebådade ett avkall på den radikala svenska autonomitanken. Där betonades å ena sidan den svenska nationalitetens betydelse och å den andra kravet på medinflytande i rikets allmänna angelägenheter.
Under de följande åren skulle partiet vara upptaget med försvaret av det svenska språkets ställning och den svenska befolkningens intressen, inte minst på den högre och lägre undervisningens områden. En växande finsk nationalism (äktfinskhet) framstod redan under 1920-t. som ett tilltagande hot mot sådana vitala svenska intressen. I detta läge sökte och fann S. stöd hos socialdemokraterna, som intog en avvisande hållning till nationalistiska överdrifter.
I början av 1930-t. tycktes den antikommunistiska och småningom alltmer högerextremistiskt präglade Lapporörelsen under en kort period rycka med sig en del av högerflygeln inom S. och på nytt sätta dess sammanhållning på prov. Överhuvudtaget har partiets heterogena struktur - det förenar en mångfald befolkningsgrupper med språket som främsta sammanhållande faktor - medfört en stark tendens till fraktionsbildning. Enligt de stadgar som antogs 1917 kunde fraktioner bildas inom partiet med program som dock inte fick avvika från partiets allmänna linje i språkfrågan. Redan 1919 grundades den liberala fraktionen Svenska republikanska vänstern i opposition mot monarkitanken, och 1931 lämnade fraktionen S. för att bilda ett särskilt parti, Svenska vänstern.
Frisinnat var även Svenska allmogeförbundet i Österbotten, gr. 1920 i opposition mot en annan regional fraktion som hade tillkommit 1914 och som 1927 antog namnet Svenska bondeförbundet i Österbotten. En kortlivad motsvarighet till de österbottniska fraktionerna var Allmogeförbundet, som grundades 1925 men som redan 1927 ombildades till en renodlad icke- partiansluten intresseorganisation för nyländska lantbrukare, Svenska lantbruksproducenternas centralförbund. Fraktionsstriderna i Österbotten upphörde i mitten av 1930-t.
En utlöpare till Lapporörelsen inom partiet bildade 1930 Svenska folkpartiets grupp för borgerlig samverkan. Detta var en fraktion som betraktade den parlamentariska demokratin med en viss misstro. Ett annat utmärkande drag var att man hade en positivare attityd till den finska borgerligheten än partimajoriteten, som under de värsta åren av språkstrid hade funnit en bundsförvant i socialdemokratin. Efter Mäntsäläupproret 1932 antog fraktionen namnet Svenska landsförbundet för borgerlig samhällsutveckling. Även motsättningen mellan lappoanhängare och -motståndare (den s.k. laglighetsgruppen, se även Pro patria et lege) mattades av under återstoden av 1930-t., men den återkom i annan form under fortsättningskriget då tvistefrågan var huruvida man skulle fortsätta kampen på Tysklands sida eller inte. Denna oenighet inom partiet demonstrerades även vid presidentvalet 1937, där dess elektorsgrupp var splittrad mellan anhängare till liberalen Ståhlberg och den konservative Svinhufvud (bergsrådsfalangen). Resultatet blev att agraren Kallio, den kandidat som från partiets synpunkt på förhand sett var den minst önskvärde, blev vald.
Efter vinterkriget inkallades en extra partikongress med anledning av den s.k. snabbkolonisationen, gällande placeringen av den befolkning som förflyttats från de avträdda områdena. I kravet att kolonisationen inte fick ändra kommunernas språkliga karaktär vann S. stöd också hos ett nyvalt folkting. Under fortsättningskriget var meningarna delade inom partiets riksdagsgrupp om det östkarelska fälttågets berättigande. I den s.k. fredsoppositionen var partiet starkt företrätt, och det var en föregångare i fråga om att anamma den utrikespolitiska linje som kom att gå till historien under namnet Paasikivi-Kekkonenlinjen. Detta banade väg för en livligare medverkan i efterkrigstidens regeringar, som å sin sida utfäste sig att sörja för den svenska befolkningens "trygghet och trivsel" (J.K. Paasikivi).
S. kunde nu anteckna en rad språkpolitiska framsteg i samband med den nya jordanskaffningslagen, universitetsreformen, Ålands självstyrelse och svenskans ställning i den statliga och kommunala förvaltningen. Företrädare för S. deltog aktivt i beredningen av vänskaps- och biståndspakten och väckte 1955 tanken på förhandlingar om Porkala-arrendets avveckling. När återlämningen av Porkala skedde 1956, arbetade partiet för de tidigare invånarnas rätt att återfå sina ägor i området.
Fraktionsstrider utkämpades även under 1960-t., främst i den stora Helsingforsavdelningen, där den 1968 bildade högerfraktionen Nordisk grund 1973 bröt sig ur partiet för att bilda Konstitutionella högerpartiet.
Under valkampanjen mellan Urho Kekkonens anhängare och motståndare inför presidentvalet 1962 återfanns partiets representanter på båda sidor. I Kekkonen-lägret stod bl.a. personerna bakom fraktionen Svenska centern, som bildades 1965 för att driva de svensk-österbottniska lantbrukarnas intressen, men vars verksamhet avstannade efter några år. I slutet av decenniet ingick S. ett avtal om mittensamarbete med centerpartiet och liberala folkpartiet, något som resulterade bl.a. i att svenska blev obligatoriskt språk för finska elever i grundskolan. Vid denna tid började S. som första finländska parti fokusera på ekologiska frågor.
Under 1960-t. genomgick S. en förvandling från ett tämligen renodlat språkparti till ett borgerligt liberalt parti med universell framtoning. Det partiprogram som antogs 1988 kan sägas ha markerat en seger för det liberala över det konservativa. Inför folkomröstningen 1994 gällande Finlands inträde i Europeiska unionen uppstod en splittring mellan jordbrukarbefolkningen främst i Österbotten som motsatte sig EU-medlemskapet och partiets mera urbana anhängare i s. Finland.
S. har, sedan Finland blev självständigt, varit officiellt företrätt i 46 av de totalt 70 regeringarna 1917-2010. Partiet är därmed det som oftast har varit i regeringsställning. Denna nästan ständiga regeringsmedverkan har motiverats med att partiet bättre förmår bevaka de finlandssvenska intressena i regeringen än utanför den. Dess företrädare har innehaft statsministerposten en gång (Ralf Törngren 1954) och utrikesministerposten åtskilliga gånger (Leo Ehrnrooth 1919, Hj.J. Procopé 1924-25, Rolf Witting 1933-36 och 1940-44, Henrik Ramsay 1943-44, Ralf Törngren i fyra regeringar på 1950-t., Pär Stenbäck 1982-83). J.O. Söderhjelm beklädde fem gånger justitieministerposten, som fram till 2010 sammanlagt tjugo gånger har innehafts av någon medlem av partiet. Sedan 1970-t. har en Sfp:are ofta även suttit som försvarsminister; till dem hör Kristian Gestrin (1970-74), Ingvar S. Melin (1975-76), Ole Norrback (1987-90), Elisabeth Rehn (1990-94) och Jan-Erik Enestam (1995, 1999-2003). Partiet har sedan 1995 haft en företrädare i Europaparlamentet.
Vid allmänna val framträder S. huvudsakligen i fyra valkretsar: Helsingfors, Nylands, Egentliga Finlands och Vasa valkretsar. Partiet hade verksamhet även på Åland fram till 1948, då landskapet bildade en egen valkrets. I den första enkammarlantdagen 1907 hade S. 24 platser, och när den svenska gruppen där var som störst (1910-11) bestod den av 26 medlemmar. I det första riksdagsvalet 1919 erhöll S. 22 mandat (inklusive det åländska mandatet); sedan dess har antalet mandat minskat med hälften. Partiets röstandel har fram till idag sjunkit från 12,5 % till 4-5 %. Det har sedan länge i riksdagsvalen åtnjutit understöd av 60-70 % av den röstberättigade finlandssvenska befolkningen. Kampanjarbete på finska inleddes i början av 1980-t. På senare år har partiet satsat på att attrahera väljare bland den stora gruppen tvåspråkiga personer, vilket även i någon mån har burit frukt.
Väljarkårens och därmed riksdagsgruppens skiftande sammansättning ledde till att partiet tidigare inte alltid kunde utnyttja sin ställning som tungan på vågen mellan riksdagens borgerliga och socialistiska flygel. Samtidigt har vågmästarrollen bidragit till att partiet så ofta återfunnits i regeringen. Partiet har endast undantagsvis haft egna kandidater i presidentval, bl.a. 1994, då Elisabeth Rehn trots svag uppbackning av partiorganisationen var nära att bli vald till rikets högsta ämbete.
I förhållande till sin storlek anses S. ha en väl utbyggd organisation. På kommunal nivå är partiet en betydande maktfaktor med majoritet i kommunfullmäktige i 22 kommuner (2006). Sedan 1946 har Svenska kvinnoförbundet varit anslutet till partiet, och dess ungdomsorganisation Svensk ungdom har arbetat sedan 1943. Svenska centralarkivet verkar i anknytning till S. Partitidningen Medborgarbladet utkommer sedan 1943.
Ordförande i S. har varit Axel Lille (1906-17), Eric von Rettig (1917 -34), Ernst von Born (1934-45, 1955-56), Ralf Törngren (1945-55), Lars Erik Taxell (1956-66), Jan-Magnus Jansson (1966-73), Kristian Gestrin (1973-74), Carl Olof Tallgren (1974-77), Pär Stenbäck (1977-85), Christoffer Taxell (1985-90), Ole Norrback (1990-98) och Jan-Erik Enestam (1998-2006). Ordförande sedan 2006 är Stefan Wallin. (G.v. Bonsdorff m.fl., S:s historia 1906-1970, 5 bd, 1956-97; Svenska folkpartiet 100 år, red. S. Sandberg, 2006) (Frank Jernström/Henrik Ekberg)
Axel Olof Freudenthal har betecknats som andlig fader till den nationella samlingsrörelse som utgjorde grunden för partiet. Det bildades formellt i maj 1906 vid ett möte i Nyländska nationshuset i Hfrs med Axel Lille som tillskyndare och ordförande. Förslaget att grunda ett regelrätt politiskt parti avgick där med segern över en konkurrerande tanke att stanna för ett svenskt kulturförbund. Istället stiftade det nya partiet 1907 en kulturfond (Svenska kulturfonden). Ab Svenska småbruk och egna hem grundades 1908 med uppgift att av inköpta hemman skapa egna småbruk och egna hem åt svenska obesuttna på landsbygden. Bolaget leddes från starten av Eric von Rettig, sedermera mångårig partiordförande.
Delade meningar rådde också om Axel Lilles förslag till partiprogram: dess sociala reformidéer ansågs på konservativt håll som alltför radikala. Man enades om krav på en ny språklag och på den svenska befolkningens rätt att använda sitt modersmål och utbildas på svenska. 1914 kompletterades partiprogrammet med ett socialprogram, som bl.a. upptog sjuk- och ålderdomsförsäkringar samt allmän läroplikt. Ett nytt partiprogram från 1917 var åter mera konservativt, samtidigt som där redan skymtade kravet på Finlands självständighet. I frågan om det självständiga Finlands styrelseform var flertalet av partiets lantdagsmän (18 av 22) anhängare av monarki. På partiets tillskyndan valdes 1919 ett folkting (Svenska Finlands folkting) för att utarbeta en grundstadga för Svenskfinland, vilken sedan gick under namnet "magna chartan"; där förenades tanken på en vittgående kulturautonomi med en detaljerad plan på självstyrelse i fyra svenska landskap, sammanförda till tre svenska län, i sin tur sammanslutna i det autonoma förbundet Svensk-Finland.
Inom S. var meningarna dock kraftigt delade om lämpligheten och möjligheten av att driva igenom en självstyrelse i stil med den som Åland sedan erhöll. Större enighet kunde uppbringas kring planerna på ett svenskt biskopsstift och en svensk skolstyrelse. I frågor som dessa stod en rikspolitiskt tongivande kultursvenskhet och en mera bygdesvenskt (se bygdesvenskhet) orienterad riktning mot varandra. Den förra skymtade i självstyrelsetanken en fara för det svenska inflytandet i rikspolitiken. Partiprogrammet 1924 kan ses som en kompromiss och förebådade ett avkall på den radikala svenska autonomitanken. Där betonades å ena sidan den svenska nationalitetens betydelse och å den andra kravet på medinflytande i rikets allmänna angelägenheter.
Under de följande åren skulle partiet vara upptaget med försvaret av det svenska språkets ställning och den svenska befolkningens intressen, inte minst på den högre och lägre undervisningens områden. En växande finsk nationalism (äktfinskhet) framstod redan under 1920-t. som ett tilltagande hot mot sådana vitala svenska intressen. I detta läge sökte och fann S. stöd hos socialdemokraterna, som intog en avvisande hållning till nationalistiska överdrifter.
I början av 1930-t. tycktes den antikommunistiska och småningom alltmer högerextremistiskt präglade Lapporörelsen under en kort period rycka med sig en del av högerflygeln inom S. och på nytt sätta dess sammanhållning på prov. Överhuvudtaget har partiets heterogena struktur - det förenar en mångfald befolkningsgrupper med språket som främsta sammanhållande faktor - medfört en stark tendens till fraktionsbildning. Enligt de stadgar som antogs 1917 kunde fraktioner bildas inom partiet med program som dock inte fick avvika från partiets allmänna linje i språkfrågan. Redan 1919 grundades den liberala fraktionen Svenska republikanska vänstern i opposition mot monarkitanken, och 1931 lämnade fraktionen S. för att bilda ett särskilt parti, Svenska vänstern.
Frisinnat var även Svenska allmogeförbundet i Österbotten, gr. 1920 i opposition mot en annan regional fraktion som hade tillkommit 1914 och som 1927 antog namnet Svenska bondeförbundet i Österbotten. En kortlivad motsvarighet till de österbottniska fraktionerna var Allmogeförbundet, som grundades 1925 men som redan 1927 ombildades till en renodlad icke- partiansluten intresseorganisation för nyländska lantbrukare, Svenska lantbruksproducenternas centralförbund. Fraktionsstriderna i Österbotten upphörde i mitten av 1930-t.
En utlöpare till Lapporörelsen inom partiet bildade 1930 Svenska folkpartiets grupp för borgerlig samverkan. Detta var en fraktion som betraktade den parlamentariska demokratin med en viss misstro. Ett annat utmärkande drag var att man hade en positivare attityd till den finska borgerligheten än partimajoriteten, som under de värsta åren av språkstrid hade funnit en bundsförvant i socialdemokratin. Efter Mäntsäläupproret 1932 antog fraktionen namnet Svenska landsförbundet för borgerlig samhällsutveckling. Även motsättningen mellan lappoanhängare och -motståndare (den s.k. laglighetsgruppen, se även Pro patria et lege) mattades av under återstoden av 1930-t., men den återkom i annan form under fortsättningskriget då tvistefrågan var huruvida man skulle fortsätta kampen på Tysklands sida eller inte. Denna oenighet inom partiet demonstrerades även vid presidentvalet 1937, där dess elektorsgrupp var splittrad mellan anhängare till liberalen Ståhlberg och den konservative Svinhufvud (bergsrådsfalangen). Resultatet blev att agraren Kallio, den kandidat som från partiets synpunkt på förhand sett var den minst önskvärde, blev vald.
Efter vinterkriget inkallades en extra partikongress med anledning av den s.k. snabbkolonisationen, gällande placeringen av den befolkning som förflyttats från de avträdda områdena. I kravet att kolonisationen inte fick ändra kommunernas språkliga karaktär vann S. stöd också hos ett nyvalt folkting. Under fortsättningskriget var meningarna delade inom partiets riksdagsgrupp om det östkarelska fälttågets berättigande. I den s.k. fredsoppositionen var partiet starkt företrätt, och det var en föregångare i fråga om att anamma den utrikespolitiska linje som kom att gå till historien under namnet Paasikivi-Kekkonenlinjen. Detta banade väg för en livligare medverkan i efterkrigstidens regeringar, som å sin sida utfäste sig att sörja för den svenska befolkningens "trygghet och trivsel" (J.K. Paasikivi).
S. kunde nu anteckna en rad språkpolitiska framsteg i samband med den nya jordanskaffningslagen, universitetsreformen, Ålands självstyrelse och svenskans ställning i den statliga och kommunala förvaltningen. Företrädare för S. deltog aktivt i beredningen av vänskaps- och biståndspakten och väckte 1955 tanken på förhandlingar om Porkala-arrendets avveckling. När återlämningen av Porkala skedde 1956, arbetade partiet för de tidigare invånarnas rätt att återfå sina ägor i området.
Fraktionsstrider utkämpades även under 1960-t., främst i den stora Helsingforsavdelningen, där den 1968 bildade högerfraktionen Nordisk grund 1973 bröt sig ur partiet för att bilda Konstitutionella högerpartiet.
Under valkampanjen mellan Urho Kekkonens anhängare och motståndare inför presidentvalet 1962 återfanns partiets representanter på båda sidor. I Kekkonen-lägret stod bl.a. personerna bakom fraktionen Svenska centern, som bildades 1965 för att driva de svensk-österbottniska lantbrukarnas intressen, men vars verksamhet avstannade efter några år. I slutet av decenniet ingick S. ett avtal om mittensamarbete med centerpartiet och liberala folkpartiet, något som resulterade bl.a. i att svenska blev obligatoriskt språk för finska elever i grundskolan. Vid denna tid började S. som första finländska parti fokusera på ekologiska frågor.
Under 1960-t. genomgick S. en förvandling från ett tämligen renodlat språkparti till ett borgerligt liberalt parti med universell framtoning. Det partiprogram som antogs 1988 kan sägas ha markerat en seger för det liberala över det konservativa. Inför folkomröstningen 1994 gällande Finlands inträde i Europeiska unionen uppstod en splittring mellan jordbrukarbefolkningen främst i Österbotten som motsatte sig EU-medlemskapet och partiets mera urbana anhängare i s. Finland.
S. har, sedan Finland blev självständigt, varit officiellt företrätt i 46 av de totalt 70 regeringarna 1917-2010. Partiet är därmed det som oftast har varit i regeringsställning. Denna nästan ständiga regeringsmedverkan har motiverats med att partiet bättre förmår bevaka de finlandssvenska intressena i regeringen än utanför den. Dess företrädare har innehaft statsministerposten en gång (Ralf Törngren 1954) och utrikesministerposten åtskilliga gånger (Leo Ehrnrooth 1919, Hj.J. Procopé 1924-25, Rolf Witting 1933-36 och 1940-44, Henrik Ramsay 1943-44, Ralf Törngren i fyra regeringar på 1950-t., Pär Stenbäck 1982-83). J.O. Söderhjelm beklädde fem gånger justitieministerposten, som fram till 2010 sammanlagt tjugo gånger har innehafts av någon medlem av partiet. Sedan 1970-t. har en Sfp:are ofta även suttit som försvarsminister; till dem hör Kristian Gestrin (1970-74), Ingvar S. Melin (1975-76), Ole Norrback (1987-90), Elisabeth Rehn (1990-94) och Jan-Erik Enestam (1995, 1999-2003). Partiet har sedan 1995 haft en företrädare i Europaparlamentet.
Vid allmänna val framträder S. huvudsakligen i fyra valkretsar: Helsingfors, Nylands, Egentliga Finlands och Vasa valkretsar. Partiet hade verksamhet även på Åland fram till 1948, då landskapet bildade en egen valkrets. I den första enkammarlantdagen 1907 hade S. 24 platser, och när den svenska gruppen där var som störst (1910-11) bestod den av 26 medlemmar. I det första riksdagsvalet 1919 erhöll S. 22 mandat (inklusive det åländska mandatet); sedan dess har antalet mandat minskat med hälften. Partiets röstandel har fram till idag sjunkit från 12,5 % till 4-5 %. Det har sedan länge i riksdagsvalen åtnjutit understöd av 60-70 % av den röstberättigade finlandssvenska befolkningen. Kampanjarbete på finska inleddes i början av 1980-t. På senare år har partiet satsat på att attrahera väljare bland den stora gruppen tvåspråkiga personer, vilket även i någon mån har burit frukt.
Väljarkårens och därmed riksdagsgruppens skiftande sammansättning ledde till att partiet tidigare inte alltid kunde utnyttja sin ställning som tungan på vågen mellan riksdagens borgerliga och socialistiska flygel. Samtidigt har vågmästarrollen bidragit till att partiet så ofta återfunnits i regeringen. Partiet har endast undantagsvis haft egna kandidater i presidentval, bl.a. 1994, då Elisabeth Rehn trots svag uppbackning av partiorganisationen var nära att bli vald till rikets högsta ämbete.
I förhållande till sin storlek anses S. ha en väl utbyggd organisation. På kommunal nivå är partiet en betydande maktfaktor med majoritet i kommunfullmäktige i 22 kommuner (2006). Sedan 1946 har Svenska kvinnoförbundet varit anslutet till partiet, och dess ungdomsorganisation Svensk ungdom har arbetat sedan 1943. Svenska centralarkivet verkar i anknytning till S. Partitidningen Medborgarbladet utkommer sedan 1943.
Ordförande i S. har varit Axel Lille (1906-17), Eric von Rettig (1917 -34), Ernst von Born (1934-45, 1955-56), Ralf Törngren (1945-55), Lars Erik Taxell (1956-66), Jan-Magnus Jansson (1966-73), Kristian Gestrin (1973-74), Carl Olof Tallgren (1974-77), Pär Stenbäck (1977-85), Christoffer Taxell (1985-90), Ole Norrback (1990-98) och Jan-Erik Enestam (1998-2006). Ordförande sedan 2006 är Stefan Wallin. (G.v. Bonsdorff m.fl., S:s historia 1906-1970, 5 bd, 1956-97; Svenska folkpartiet 100 år, red. S. Sandberg, 2006) (Frank Jernström/Henrik Ekberg)
Svenska folkpartiet. Valaffischen "Mannen med flaggan", ritad av Alex Federley, användes inför det första valet till enkammarlantdagen 1907. Den var därefter i bruk i sex decennier, sista gången i riksdagsvalet 1966. Mindre klassisk är affischen (nedan) som manar till deltagande i kommunalvalet 1956. Foto: Svenska centralarkivet.
Svenska folkpartiet hör till de politiska rörelser där miljötänkandet tidigast slog rot. Foto: Svenska centralarkivet.
I presidentvalet 1994 tog sig Elisabeth Rehn sensationellt nog till andra omgången, där hon led ett knappt nederlag mot socialdemokraten Martti Ahtisaari. Foto: Svenska centralarkivet.