folkmusik är ett begrepp, vars innebörd har skiftat sedan det började användas i slutet av 1700-t. beroende på användare, syfte, tid och rum. I Norden har man i allmänhet avsett den vokal- och instrumentalmusik (folkvisor och spelmanslåtar), som de lärde från 1800-talets början tecknade upp bland bondebefolkningen. Först under 1900-t. började de folkliga sångarna och musikerna själva använda termen f. för att beteckna sitt eget lokalsamhälles musik.
Det finns inga vattentäta skott mellan f. och andra musikgenrer. En ständig växelverkan har förekommit i olika riktningar. I dagens nordiska f. finner vi t.ex. många drag som var karaktäristiska för den europeiska barockmusiken på 1600- och 1700-t.; drag som av olika orsaker har bevarats och vidareutvecklats i den folkliga traditionen. F. har i sin tur ofta fått tjäna som inspirationskälla för konstmusiken, t.ex. wienklassikerna använde folkliga danser i sina kompositioner. Typiskt för f. är att en stor del av melodierna bevarats från generation till generation utan hjälp av nedskrifter eller noter, och att tonsättare, textförfattare och tillkomstår inte alltid kan fastställas. Gehörsöverföringen ansågs länge vara ett kännetecken. Ett annat var variationen, d.v.s. att en och samma melodi levde i flera olika varianter, samt kontinuiteten, som förenar nuet med det förgångna. På en del håll lever musiken fortfarande kvar på rent traditionellt sätt; man kan t.ex. stöta på en ålderdomlig, muntlig vistradition i den åboländska skärgården, och i Österbotten kan man finna 1600-talsdansen menuett i obruten gehörstradition bland spelmännen.
När Elias Lönnrots Kalevala utkom 1835, uppstod en verklig Kalevalaboom och studenterna vallfärdade till ö. Finland för att teckna upp runor. Snart vaknade också ett intresse för att tillvarata den svenska befolkningens musiktraditioner. Föregångsmän var Oskar Rancken, lektor vid gymnasiet i Vasa, och A.O. Freudenthal, som sporrade de nyländska studenterna till insamling. En av de flitigaste upptecknarna var Karlebybon Jakob Edvard Wefvar, som under 1800-talets senare del tecknade upp över 1 500 melodier. Folkmusikforskaren Otto Andersson började sin upptecknarkarriär 1902, och fr.o.m. 1934 utgavs en stor del av materialet i Svenska litteratursällskapets serie Finlands svenska folkdiktning. Största delen av det upptecknade materialet finns i Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv (Hfrs), som också förvaltar ett stort ljudarkiv med inspelningar fr.o.m. 1950-t. Sedan 1980 bedrivs folkmusikforskning och insamling vid Finlands svenska folkmusikinstitut (Vasa), som upprätthåller ett betydande folkmusikarkiv- och bibliotek. Motsvarande finska institutioner är Suomalaisen kirjallisuuden seuran kansanrunousarkisto (Hfrs) och Suomen kansanmusiikki-instituutti (Kaustby). Stora samlingar finns även vid universitetet i Tfrs (Musiikintutkimuksen laitos, Kansanperinteen arkisto).
För att lättare kunna hantera det material som finns i traditionsarkiven har man delat in musiken i olika genrer efter innehåll och funktion. Inom den vokala musiken får vi t.ex. kärleksvisor, emigrantvisor, sjömansvisor, skämtvisor, vaggvisor, arbetssånger och skålvisor, för den instrumentala musikens del menuett, polska, marsch, polka, vals, mazurka etc. Grupperingen är inte entydig, men de flesta folkmusikutgåvor följer en sådan indelning.
F. har ofta karaktäriserats som den stora majoritetens musik. Det är den musik som de flesta människor i århundraden sjungit, spelat och lyssnat till. Men eftersom f. i dagens rika och brokiga musikutbud bara är en del av det totala musikutbudet har den alltmer kommit att uppfattas som en musikgenre eller en musikstil bland andra musikgenrer och -stilar, men en genre som har ett särskilt värde därför att den inte bara är tonkonst utan också tradition. Ofta betonas det traditionella, det nationella och identitetsstärkande i f. så starkt att det musikaliska kommer i skymundan.
Det vanligaste folkmusikinstrumentet idag är fiolen, som hos oss blev allmän på 1700-t. Andra instrument, som har stark anknytning till f. är klarinetten, dragspelet, cittran, gitarren, mandolinen, orgelharmoniet och munharmonikan. I äldre tid förekom också mungigor, som tillverkades av lokala smeder. Kantelen, ett knäppinstrument av psalteriumtyp, som bl.a. använts som ett ackompanjemang vid runosång, har ställning som nationalinstrument - i Kalevala berättas om hur hjälten Väinämöinen tillverkade den första kantelen av en gäddas käkben och en ung flickas hår.
1900-talets sista decennier innebar att intresset för f. ökade. Folkmusikbegreppet omtolkades och musiken fick ta emot starka intryck från olika håll. Denna process har i nordiska sammanhang ofta gått under benämningen "folkmusikvågen". Utövare och arrangörer började i allt högre grad utnyttja traditionsarkivens musiksamlingar. Utövarnas skara växte och spelmanslagens antal ökade dramatiskt. F. lyftes fram på de stora scenerna och tog upp kampen om synlighet med andra musikgenrer. Spelmansstämmor och festivaler blev synliga inslag i musiklivet.
För allmänhetens uppfattning om f. innebar folkmusikfestivalen i Kaustby - den första hölls 18-21/8 1968 - ett slags vändpunkt. Spelmän i hundratal samlades för att uppträda inför en tusenhövdad publik. Nu togs initiativ som resulterade i tillkomsten av flera av de organisationer som idag är verksamma inom folkmusikområdet. Suomen pelimanniyhdistys (senare Suomen kansanmusiikkiliitto) bildades 1968. 1969 tillkom Finlands svenska spelmansförbund, som varje år ordnar en större spelmansstämma. 1973 bildades en riksomfattande topporganisation, Delegationen för folkmusik, senare Centralförbundet för folkmusik (Kansanmusiikin keskusliitto), som är ett samarbetsorgan för de centrala organisationerna och institutionerna inom folkmusiksektorn. 1974 lyckades folkmusikorganisationerna genom en samlad aktion utverka en professorsbefattning i f. (kansanperinne, erityisesti kansanmusiikki) vid Tammerfors universitet. F. i Finlands svenskbygder fick 1978 en egen institution, Finlands svenska folmusikinstitut, vars uppgift blev att tillvarata och stimulera intresset för f., både instrumental och vokal, samt att stödja, utforska och dokumentera den folkliga musikutövningen i Finlands svenskbygder. 1983 inleddes utbildningen av moderna folkmusiker vid Sibelius-Akademin.
På 1970- och 80-t. tillkom en mängd nya musikstilar. F. omformades efter internationella förebilder, element lånades ur andra länders f., ur populärmusik, rock och jazz. I slutet av 1980-t. lanserades den nya genrerubriken världsmusik (World Music). Termen är diffus och har använts i många olika sammanhang, men ofta har den syftat på musik som upptagit ingredienser ur olika musikkulturer och genrer. Inom världsmusikgenren har den finlandssvenska folkmusikgruppen Gjallarhorn vunnit internationell ryktbarhet. (Kansanmusiikki, red. A. Asplund, 1981; A-M. Häggman, Magdalena på källebro: en studie i finlandssvensk vistradition med utgångspunkt i visan om Maria Magdalena, 1992; Musik i Norden, red. G. Andersson, 1997; Att förvalta en musiktradition, red. A-M. Häggman, 2004) (Ann-Mari Häggman)
Det finns inga vattentäta skott mellan f. och andra musikgenrer. En ständig växelverkan har förekommit i olika riktningar. I dagens nordiska f. finner vi t.ex. många drag som var karaktäristiska för den europeiska barockmusiken på 1600- och 1700-t.; drag som av olika orsaker har bevarats och vidareutvecklats i den folkliga traditionen. F. har i sin tur ofta fått tjäna som inspirationskälla för konstmusiken, t.ex. wienklassikerna använde folkliga danser i sina kompositioner. Typiskt för f. är att en stor del av melodierna bevarats från generation till generation utan hjälp av nedskrifter eller noter, och att tonsättare, textförfattare och tillkomstår inte alltid kan fastställas. Gehörsöverföringen ansågs länge vara ett kännetecken. Ett annat var variationen, d.v.s. att en och samma melodi levde i flera olika varianter, samt kontinuiteten, som förenar nuet med det förgångna. På en del håll lever musiken fortfarande kvar på rent traditionellt sätt; man kan t.ex. stöta på en ålderdomlig, muntlig vistradition i den åboländska skärgården, och i Österbotten kan man finna 1600-talsdansen menuett i obruten gehörstradition bland spelmännen.
När Elias Lönnrots Kalevala utkom 1835, uppstod en verklig Kalevalaboom och studenterna vallfärdade till ö. Finland för att teckna upp runor. Snart vaknade också ett intresse för att tillvarata den svenska befolkningens musiktraditioner. Föregångsmän var Oskar Rancken, lektor vid gymnasiet i Vasa, och A.O. Freudenthal, som sporrade de nyländska studenterna till insamling. En av de flitigaste upptecknarna var Karlebybon Jakob Edvard Wefvar, som under 1800-talets senare del tecknade upp över 1 500 melodier. Folkmusikforskaren Otto Andersson började sin upptecknarkarriär 1902, och fr.o.m. 1934 utgavs en stor del av materialet i Svenska litteratursällskapets serie Finlands svenska folkdiktning. Största delen av det upptecknade materialet finns i Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv (Hfrs), som också förvaltar ett stort ljudarkiv med inspelningar fr.o.m. 1950-t. Sedan 1980 bedrivs folkmusikforskning och insamling vid Finlands svenska folkmusikinstitut (Vasa), som upprätthåller ett betydande folkmusikarkiv- och bibliotek. Motsvarande finska institutioner är Suomalaisen kirjallisuuden seuran kansanrunousarkisto (Hfrs) och Suomen kansanmusiikki-instituutti (Kaustby). Stora samlingar finns även vid universitetet i Tfrs (Musiikintutkimuksen laitos, Kansanperinteen arkisto).
För att lättare kunna hantera det material som finns i traditionsarkiven har man delat in musiken i olika genrer efter innehåll och funktion. Inom den vokala musiken får vi t.ex. kärleksvisor, emigrantvisor, sjömansvisor, skämtvisor, vaggvisor, arbetssånger och skålvisor, för den instrumentala musikens del menuett, polska, marsch, polka, vals, mazurka etc. Grupperingen är inte entydig, men de flesta folkmusikutgåvor följer en sådan indelning.
F. har ofta karaktäriserats som den stora majoritetens musik. Det är den musik som de flesta människor i århundraden sjungit, spelat och lyssnat till. Men eftersom f. i dagens rika och brokiga musikutbud bara är en del av det totala musikutbudet har den alltmer kommit att uppfattas som en musikgenre eller en musikstil bland andra musikgenrer och -stilar, men en genre som har ett särskilt värde därför att den inte bara är tonkonst utan också tradition. Ofta betonas det traditionella, det nationella och identitetsstärkande i f. så starkt att det musikaliska kommer i skymundan.
Det vanligaste folkmusikinstrumentet idag är fiolen, som hos oss blev allmän på 1700-t. Andra instrument, som har stark anknytning till f. är klarinetten, dragspelet, cittran, gitarren, mandolinen, orgelharmoniet och munharmonikan. I äldre tid förekom också mungigor, som tillverkades av lokala smeder. Kantelen, ett knäppinstrument av psalteriumtyp, som bl.a. använts som ett ackompanjemang vid runosång, har ställning som nationalinstrument - i Kalevala berättas om hur hjälten Väinämöinen tillverkade den första kantelen av en gäddas käkben och en ung flickas hår.
1900-talets sista decennier innebar att intresset för f. ökade. Folkmusikbegreppet omtolkades och musiken fick ta emot starka intryck från olika håll. Denna process har i nordiska sammanhang ofta gått under benämningen "folkmusikvågen". Utövare och arrangörer började i allt högre grad utnyttja traditionsarkivens musiksamlingar. Utövarnas skara växte och spelmanslagens antal ökade dramatiskt. F. lyftes fram på de stora scenerna och tog upp kampen om synlighet med andra musikgenrer. Spelmansstämmor och festivaler blev synliga inslag i musiklivet.
För allmänhetens uppfattning om f. innebar folkmusikfestivalen i Kaustby - den första hölls 18-21/8 1968 - ett slags vändpunkt. Spelmän i hundratal samlades för att uppträda inför en tusenhövdad publik. Nu togs initiativ som resulterade i tillkomsten av flera av de organisationer som idag är verksamma inom folkmusikområdet. Suomen pelimanniyhdistys (senare Suomen kansanmusiikkiliitto) bildades 1968. 1969 tillkom Finlands svenska spelmansförbund, som varje år ordnar en större spelmansstämma. 1973 bildades en riksomfattande topporganisation, Delegationen för folkmusik, senare Centralförbundet för folkmusik (Kansanmusiikin keskusliitto), som är ett samarbetsorgan för de centrala organisationerna och institutionerna inom folkmusiksektorn. 1974 lyckades folkmusikorganisationerna genom en samlad aktion utverka en professorsbefattning i f. (kansanperinne, erityisesti kansanmusiikki) vid Tammerfors universitet. F. i Finlands svenskbygder fick 1978 en egen institution, Finlands svenska folmusikinstitut, vars uppgift blev att tillvarata och stimulera intresset för f., både instrumental och vokal, samt att stödja, utforska och dokumentera den folkliga musikutövningen i Finlands svenskbygder. 1983 inleddes utbildningen av moderna folkmusiker vid Sibelius-Akademin.
På 1970- och 80-t. tillkom en mängd nya musikstilar. F. omformades efter internationella förebilder, element lånades ur andra länders f., ur populärmusik, rock och jazz. I slutet av 1980-t. lanserades den nya genrerubriken världsmusik (World Music). Termen är diffus och har använts i många olika sammanhang, men ofta har den syftat på musik som upptagit ingredienser ur olika musikkulturer och genrer. Inom världsmusikgenren har den finlandssvenska folkmusikgruppen Gjallarhorn vunnit internationell ryktbarhet. (Kansanmusiikki, red. A. Asplund, 1981; A-M. Häggman, Magdalena på källebro: en studie i finlandssvensk vistradition med utgångspunkt i visan om Maria Magdalena, 1992; Musik i Norden, red. G. Andersson, 1997; Att förvalta en musiktradition, red. A-M. Häggman, 2004) (Ann-Mari Häggman)
folkmusik. Tvåhundra finlandssvenska spelmän besökte Stockholm i april 1979. Här leds de av Johan Borgmästars i Finska polkan. Foto: Finlands svenska folkmusikinstitut, S. Ström.