Lönnrot, Elias (f. 9/4 1802 Sammatti, d. där 19/3 1884), läkare, folkdikts- och språkforskare, kansliråd (1862). Lönnrot var son till en byskräddare. Han gick en kort tid i skola - först i Ekenäs, senare i Åbo och Borgå - men var på grund av fattigdom tvungen att avbryta sin skolgång. Modersmålet var finska, men Lönnrot var tvåspråkig i sin verksamhet och i de sociala relationerna. Efter ihärdiga självstudier skrevs han 1822 in som student vid akademin i Åbo och blev fil.kand. 1827 samt med.lic. och dr 1832, sedan universitetet flyttat till Helsingfors. Lönnrot verkade 1833-53 som provinsialläkare i Kajana och 1853-63 som professor i finska språket och litteraturen i Helsingfors. Därefter var han bosatt i Sammatti till sin död. Paikkari torp, där han föddes, inköptes redan 1889 av staten för att bevaras som nationalminnesmärke.
Lönnrots intresse för folkdiktsforskning vaknade under studietiden i Åbo. Under tolv färder, som han 1828 -44 företog mestadels till fots och på skidor och som sträckte sig till Kolahalvön i n., över stora delar av Fjärrkarelen i ö. och till Estland i s., samlade han in en mängd folksånger, ordspråk och gåtor samt även rent språkligt material. Sångerna bearbetade han och sammanställde till en lång berättande diktsvit, Kalevala. Den utkom 1835 och innehöll 32 sånger eller runor (12 078 versrader). 1849 publicerade han en ny, betydligt utvidgad upplaga av Kalevala, som innehöll 50 sånger (22 795 versrader). Denna version har blivit känd som det finska nationaleposet (folkdiktning). Ett urval lyriska sånger, ballader och trollkväden utgav Lönnrot i Kanteletar (1840-41). Han publicerade även en samling ordspråk (Suomen kansan sananlaskuja, 1842), en samling gåtor (Suomen kansan arvoituksia, 1844) och en samling besvärjelserunor (Suomen kansan muinaisia loitsurunoja, 1880).
Lönnrots insats som praktisk språkman och som nydanare av det finska skriftspråket är ovärderlig. Han var med om att grunda Finska litteratursällskapet ( Suomalaisen kirjallisuuden seura, 1831) och var dess första sekreterare, med ett stort inflytande på sällskapets verksamhet. Under perioden 1836-40 publicerade han en tidskrift, Mehiläinen (Biet), som innehöll populärt hållna artiklar. Lönnrot medverkade även bl.a. i Snellmans tidskrifter Saima och Maamiehen Ystävä samt i Helsingfors Morgonblad.
Genom sina omfattande kunskaper och sin stora auktoritet bidrog Lönnrot mer än någon annan till att skapa normerna för det finska skriftspråket. Han skapade en mängd nybildningar för det praktiska språkbrukets behov, varigenom speciellt den naturvetenskapliga, medicinska och juridiska terminologin utökades. Under åren 1867-80 arbetade Lönnrot på och fullbordade sin stora finsk-svenska ordbok, som fortfarande är en rik källa för språkforskare. Han ledde även i många års tid med outtröttlig omsorg den finska psalmbokskommitténs arbete, och tillkomsten av den nya psalmboken av 1886 var främst hans förtjänst.
Lönnrot har länge hyllats som en av den finska 1800-talskulturens största gestalter. Han var en trägen och uthållig forskare, som vann ära och berömmelse långt utanför landets gränser. Till sitt väsen var han anspråkslös och vänlig och visade ofta prov på en avväpnande folklig humor. En bronsstaty av honom restes 1902 i Helsingfors (E. Wikström); en annan staty finns i Kajana. Hans arbeten i urval, Elias Lönnrotin valitut teokset, publicerades 1990-93 i fem band, redigerade av Raija Majamaa. På svenska har utkommit Elias Lönnrots svenska skrifter, två band i Svenska litteratursällskapets skriftserie, utgivna 1908 och 1911. Litteratursällskapet publicerade 2002 volymen Vandraren och andra reseberättelser. Hans samlade reseberättelser, Elias Lönnrotin matkat I-II, publicerades 1902. En nyutgåva av detta arbete utkom 1980, redigerad av V. Kaukonen. (A. Anttila, Elias Lönnrot, elämä ja toiminta, 2 bd, 1931-35, ny uppl. 1985; Suomen kirjallisuus III, 1964; V. Kaukonen, L. ja Kalevala, 1979, L. ja Kanteletar, 1989; Elias Lönnrotin matkat Kainuussa, red. M. Nieminen, 1999; P. Karkama, Kansakunnan asialla: Elias Lönnrot ja ajan aatteet, 2001; V. Kuukka/R. Majamaa/H. Vepsä, Elias Lönnrot, 2002) (Gunnar Nyberg/red.)
Lönnrots intresse för folkdiktsforskning vaknade under studietiden i Åbo. Under tolv färder, som han 1828 -44 företog mestadels till fots och på skidor och som sträckte sig till Kolahalvön i n., över stora delar av Fjärrkarelen i ö. och till Estland i s., samlade han in en mängd folksånger, ordspråk och gåtor samt även rent språkligt material. Sångerna bearbetade han och sammanställde till en lång berättande diktsvit, Kalevala. Den utkom 1835 och innehöll 32 sånger eller runor (12 078 versrader). 1849 publicerade han en ny, betydligt utvidgad upplaga av Kalevala, som innehöll 50 sånger (22 795 versrader). Denna version har blivit känd som det finska nationaleposet (folkdiktning). Ett urval lyriska sånger, ballader och trollkväden utgav Lönnrot i Kanteletar (1840-41). Han publicerade även en samling ordspråk (Suomen kansan sananlaskuja, 1842), en samling gåtor (Suomen kansan arvoituksia, 1844) och en samling besvärjelserunor (Suomen kansan muinaisia loitsurunoja, 1880).
Lönnrots insats som praktisk språkman och som nydanare av det finska skriftspråket är ovärderlig. Han var med om att grunda Finska litteratursällskapet ( Suomalaisen kirjallisuuden seura, 1831) och var dess första sekreterare, med ett stort inflytande på sällskapets verksamhet. Under perioden 1836-40 publicerade han en tidskrift, Mehiläinen (Biet), som innehöll populärt hållna artiklar. Lönnrot medverkade även bl.a. i Snellmans tidskrifter Saima och Maamiehen Ystävä samt i Helsingfors Morgonblad.
Genom sina omfattande kunskaper och sin stora auktoritet bidrog Lönnrot mer än någon annan till att skapa normerna för det finska skriftspråket. Han skapade en mängd nybildningar för det praktiska språkbrukets behov, varigenom speciellt den naturvetenskapliga, medicinska och juridiska terminologin utökades. Under åren 1867-80 arbetade Lönnrot på och fullbordade sin stora finsk-svenska ordbok, som fortfarande är en rik källa för språkforskare. Han ledde även i många års tid med outtröttlig omsorg den finska psalmbokskommitténs arbete, och tillkomsten av den nya psalmboken av 1886 var främst hans förtjänst.
Lönnrot har länge hyllats som en av den finska 1800-talskulturens största gestalter. Han var en trägen och uthållig forskare, som vann ära och berömmelse långt utanför landets gränser. Till sitt väsen var han anspråkslös och vänlig och visade ofta prov på en avväpnande folklig humor. En bronsstaty av honom restes 1902 i Helsingfors (E. Wikström); en annan staty finns i Kajana. Hans arbeten i urval, Elias Lönnrotin valitut teokset, publicerades 1990-93 i fem band, redigerade av Raija Majamaa. På svenska har utkommit Elias Lönnrots svenska skrifter, två band i Svenska litteratursällskapets skriftserie, utgivna 1908 och 1911. Litteratursällskapet publicerade 2002 volymen Vandraren och andra reseberättelser. Hans samlade reseberättelser, Elias Lönnrotin matkat I-II, publicerades 1902. En nyutgåva av detta arbete utkom 1980, redigerad av V. Kaukonen. (A. Anttila, Elias Lönnrot, elämä ja toiminta, 2 bd, 1931-35, ny uppl. 1985; Suomen kirjallisuus III, 1964; V. Kaukonen, L. ja Kalevala, 1979, L. ja Kanteletar, 1989; Elias Lönnrotin matkat Kainuussa, red. M. Nieminen, 1999; P. Karkama, Kansakunnan asialla: Elias Lönnrot ja ajan aatteet, 2001; V. Kuukka/R. Majamaa/H. Vepsä, Elias Lönnrot, 2002) (Gunnar Nyberg/red.)
Lönnrot, Elias. Var av enkel härkomst men förmådde tack vare begåvning och inflytelserika gynnare beträda den lärda banan och inleda studier vid akademin i Åbo, där han som studiekamrater hade två andra blivande stormän, J.L. Runeberg och J.V. Snellman. Betecknas som det finska skriftspråkets andra fader efter Mikael Agricola. Foto: Museiverket.