folkundervisningen går tillbaka till medeltiden, då präster och munkar började hålla predikningar på folkets språk. Mot slutet av medeltiden utgick i svenska riket ett påbud, att Fader Vår, Ave Maria och trosbekännelsen skulle uppläsas på folkspråket. Reformationen framkallade en allmän f., som till sitt syfte var uteslutande religiös och kyrklig. I kampen mellan kyrkorna var det nödvändigt att bibringa folket läskunnighet. På 1600-t. var särskilt biskop Johannes Gezelius d.ä. angelägen om att ge läskunnigheten en vidare utbredning. Under detta sekel grundades ett flertal pedagogier och inrättades klockarskolor, som till en början var allmogens enda egentliga skolor och som meddelade undervisning i läsning och kristendomskunskap. Enligt 1686 års kyrkolag skulle klockaren vara boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han i dessa avseenden skulle kunna undervisa församlingens ungdomar.
Vid sidan av klockarskolan stod den prästerliga undervisningen, som i fråga om förberedelsen till den första nattvarden även berörde ungdomen (skriftskola). Kyrkolagen av 1686 stadgade vidare, att det i kyrkorna varje söndag skulle hållas katekesförhör, till vilka församlingsmedlemmarna var skyldiga att infinna sig. Ur denna sista föreskrift utvecklade sig sedan de s.k. läsförhören, först föreskrivna genom en kunglig förordning av 1726.
Enligt 1762 års kungliga resolution angående barnalärare uttalades ett allmänt önskemål att där klockarna inte på grund av församlingarnas vidsträckthet kunde vederbörligen sköta undervisningen av barnen borde församlingarna "vara omtänkta att besörja sådana barnalärare".
Särskilda enskilt underhållna skolmästare, som undervisade i sockenskolor, fanns redan i slutet av 1600-t., men denna institution förmådde inte överleva stora ofredens påfrestningar. Sockenskolan återuppstod sedan som en av sockenborna gemensamt upprätthållen skola under frihetstiden, då den även blev erkänd och påbjuden genom den nämnda förordningen av 1762.
Läsförhören hade uppenbarligen större andel än skriftskolan i spridningen av läskunnigheten, som redan i början av 1800-t. var tämligen allmän i s. Finland. Under intryck av Pestalozzis läror ledde kyrkans och statens initiativ, privat välgörenhet och allmogens egna bildningssträvanden till grundandet av ett allt större antal skolor för f. Av präster ledda söndagsskolor började uppstå på 1830-t. (söndagsskolverksamhet), och 1842 förordnades om söndagsskolors inrättande för hantverkarlärlingar. Ambulatoriska skolor, som närmast utgjorde en speciell verksamhetsform för sockenskolan, verkade i trakten av Tfrs (Ahlmans skolor) och Kajana (Antells skolor) samt i Österbotten (Alopaei skolor). I städerna inrättades fattigskolor och småskolor. Den Bell-Lancasterska undervisningsmetoden (växelundervisningen) tillämpades i Åbo från 1820, i Fiskars från samma år (av J. Julin), senare även i Hfrs och Vasa.
Den första folkskolförordningen trädde i kraft 1866. Trots en del problem med den första undervisningen, som till en början förutsattes ske i hemmen, blev folkskolan mycket snart den centrala institutionen på f:s område (folkskolväsen). (Handlingar rörande finska skolväsendets historia I-IV, 1884-1901; V.K.E. Wichmann, Grunddragen till Finlands uppfostrings- och undervisningsväsendes historia, 1903; J. Pärssinen, Kasvatusopilliset viittaukset ja koululaitoksen kehitys Suomessa vuosina 1801-43, 1911; G. Cavonius, Folkskollärarnas föregångare i Finland, 1943; V. Melin, Alkuopetus Suomen maaseudulla ennen oppivelvollisuuslakia 1866-1921, 2 bd, 1977-80, Lukutaidon opetus Suomessa, 1989; E. Kähkönen, Kansanopetus Suomen Lapissa ennen kansakoulua, 1982; L. Kotkaheimo, Suomalaisen aapisen viisi vuosisataa: Aapisten sisältö ja tehtävät kansanopetuksessa, 1989)
Vid sidan av klockarskolan stod den prästerliga undervisningen, som i fråga om förberedelsen till den första nattvarden även berörde ungdomen (skriftskola). Kyrkolagen av 1686 stadgade vidare, att det i kyrkorna varje söndag skulle hållas katekesförhör, till vilka församlingsmedlemmarna var skyldiga att infinna sig. Ur denna sista föreskrift utvecklade sig sedan de s.k. läsförhören, först föreskrivna genom en kunglig förordning av 1726.
Enligt 1762 års kungliga resolution angående barnalärare uttalades ett allmänt önskemål att där klockarna inte på grund av församlingarnas vidsträckthet kunde vederbörligen sköta undervisningen av barnen borde församlingarna "vara omtänkta att besörja sådana barnalärare".
Särskilda enskilt underhållna skolmästare, som undervisade i sockenskolor, fanns redan i slutet av 1600-t., men denna institution förmådde inte överleva stora ofredens påfrestningar. Sockenskolan återuppstod sedan som en av sockenborna gemensamt upprätthållen skola under frihetstiden, då den även blev erkänd och påbjuden genom den nämnda förordningen av 1762.
Läsförhören hade uppenbarligen större andel än skriftskolan i spridningen av läskunnigheten, som redan i början av 1800-t. var tämligen allmän i s. Finland. Under intryck av Pestalozzis läror ledde kyrkans och statens initiativ, privat välgörenhet och allmogens egna bildningssträvanden till grundandet av ett allt större antal skolor för f. Av präster ledda söndagsskolor började uppstå på 1830-t. (söndagsskolverksamhet), och 1842 förordnades om söndagsskolors inrättande för hantverkarlärlingar. Ambulatoriska skolor, som närmast utgjorde en speciell verksamhetsform för sockenskolan, verkade i trakten av Tfrs (Ahlmans skolor) och Kajana (Antells skolor) samt i Österbotten (Alopaei skolor). I städerna inrättades fattigskolor och småskolor. Den Bell-Lancasterska undervisningsmetoden (växelundervisningen) tillämpades i Åbo från 1820, i Fiskars från samma år (av J. Julin), senare även i Hfrs och Vasa.
Den första folkskolförordningen trädde i kraft 1866. Trots en del problem med den första undervisningen, som till en början förutsattes ske i hemmen, blev folkskolan mycket snart den centrala institutionen på f:s område (folkskolväsen). (Handlingar rörande finska skolväsendets historia I-IV, 1884-1901; V.K.E. Wichmann, Grunddragen till Finlands uppfostrings- och undervisningsväsendes historia, 1903; J. Pärssinen, Kasvatusopilliset viittaukset ja koululaitoksen kehitys Suomessa vuosina 1801-43, 1911; G. Cavonius, Folkskollärarnas föregångare i Finland, 1943; V. Melin, Alkuopetus Suomen maaseudulla ennen oppivelvollisuuslakia 1866-1921, 2 bd, 1977-80, Lukutaidon opetus Suomessa, 1989; E. Kähkönen, Kansanopetus Suomen Lapissa ennen kansakoulua, 1982; L. Kotkaheimo, Suomalaisen aapisen viisi vuosisataa: Aapisten sisältö ja tehtävät kansanopetuksessa, 1989)