Frosterus, Sigurd (f. 4/6 1876 Asikkala, d. 2/3 1956 Hfrs), arkitekt och essäist, fil.dr 1920. Frosterus lärofader både inom arkitektur och konstuppfattning var den belgiske konsthantverkaren och arkitekten Henry van de Velde, på vars byrå han arbetade i början av 1900-talet. Han blev en av de främsta förespråkarna för den moderna europeiska rationalistiska arkitekturen i Finland och opponerade sig i ett flertal essäer och skrifter mot den nationella romantik som vid denna tid var förhärskande i Finland inom konst och arkitektur.
Frosterus arbeten visar klart på det konfliktfyllda övergångsskedet mellan de gamla stilarterna och den frambrytande rationalismen; han intresserade sig särskilt för storstadens och industrins arkitektoniskt-tekniska problem.
Frosterus inledde sin bana på en byrå han 1903-06 upprätthöll tillsammans med Gustaf Strengell och hade därefter egen praktik. Från denna tid härstammar bl.a. Ekudden i Helsingfors (1904). Han ritade talrika affärsbyggnader och bostadshus runtom i landet, bl.a. affärs- och bostadshuset Taos, Bulevarden 3 i Hfrs (1912), samt även industri- och kraftverksbyggnader, av vilka bör nämnas kraftverken vid Äetsä (Kumo älv 1921), Ingerois (Kymmene älv 1922) och Isohaara (Kemi älv 1949). I Frosterus omfattande produktion ingår vidare ett flertal betydelsefulla bostadshus och villor samt några herrgårdar, t.ex. Villa Hartwall (1923) i Sibbo, den ståtliga huvudbyggnaden på Vanögård (1924) utanför Tavastehus och den egna sommarvillan i Sökö i Esbo (1913).
Frosterus samarbetade med Ole Gripenberg 1918-35. Till denna period hör hans främsta byggnadsverk, det monumentala och genialiskt upplagda Stockmanns varuhus (1930) och Helsingfors Aktiebank (1932), båda i Hfrs.
Frosterus var även en betydande konstsamlare, hans konstsamling var på sin tid den mest betydande privatsamlingen av modern inhemsk och utländsk konst i Finland. Den är sedan 1994 permanent deponerad i Amos Andersons konstmuseum. Samlingen tillkom till största delen åren 1905-1915, då Frosterus även var verksam som konstkritiker och -teoretiker samt författare. Den deponerade samlingen består av 63 oljemålningar och akvareller, huvudsakligen av den finländska Septemgruppens medlemmar och medlemmar av den internationella gruppen Les Vingt. Flertalet av målningarna hör till Magnus Enckells och Alfred William Finchs centralaste verk från början av 1900-talet. Den utländska delen av samlingen innehåller verk av bl.a. Pierre Bonnard, Paul Signac, Théo van Rysselberghe, Maurice de Vlaminck och Henri Edmond Cross.
Frosterus gick i början av 1900- talet in för att leda in den finländska konsten på nya banor i Barbizonskolans, impressionismens och nyimpressionismens efterföljd. Som konstkritiker var han aktivast kring 1908 och medverkade genom denna verksamhet till att en rad av de yngre finländska målarnas dukar fick sin klaraste kolorit åren 1910-12, för att därefter igen mot mitten av decenniet gå mot en mörkare ton.
Som en lärd och mångsidig humanist utgav Frosterus flera skrifter och böcker om arkitektur och bildkonst samt om den moderna människan i en ny värld. Han behandlade som skriftställare även färgproblemet och framlade bl.a. Septemgruppens koloristiska program i Regnbågsfärgernas segertåg (1917) och utgav därtill verket Färgproblemet i måleriet (1920). Han publicerade även flera andra verk, bl.a. Olikartade skönhetsvärden och Moderna vapen (1915), Jorden krymper, jorden växer (1930) och Stålålderns janusansikte (1935); den sistnämnda innehåller överblickar av tidsläget i koncentrerad form, samt essäer om Gallen-Kallela och Sibelius. Vidare utkom Nordiskt, i dur och moll (1946). F. verkade även som huvudredaktör för facktidskriften Arkitekten 1908-11. (K. Sarje, Sigurd Frosteruksen modernin käsite: Maailmankatsomus ja arkkitektuuri, 2000) (Patrick Eriksson)
Frosterus arbeten visar klart på det konfliktfyllda övergångsskedet mellan de gamla stilarterna och den frambrytande rationalismen; han intresserade sig särskilt för storstadens och industrins arkitektoniskt-tekniska problem.
Frosterus inledde sin bana på en byrå han 1903-06 upprätthöll tillsammans med Gustaf Strengell och hade därefter egen praktik. Från denna tid härstammar bl.a. Ekudden i Helsingfors (1904). Han ritade talrika affärsbyggnader och bostadshus runtom i landet, bl.a. affärs- och bostadshuset Taos, Bulevarden 3 i Hfrs (1912), samt även industri- och kraftverksbyggnader, av vilka bör nämnas kraftverken vid Äetsä (Kumo älv 1921), Ingerois (Kymmene älv 1922) och Isohaara (Kemi älv 1949). I Frosterus omfattande produktion ingår vidare ett flertal betydelsefulla bostadshus och villor samt några herrgårdar, t.ex. Villa Hartwall (1923) i Sibbo, den ståtliga huvudbyggnaden på Vanögård (1924) utanför Tavastehus och den egna sommarvillan i Sökö i Esbo (1913).
Frosterus samarbetade med Ole Gripenberg 1918-35. Till denna period hör hans främsta byggnadsverk, det monumentala och genialiskt upplagda Stockmanns varuhus (1930) och Helsingfors Aktiebank (1932), båda i Hfrs.
Frosterus var även en betydande konstsamlare, hans konstsamling var på sin tid den mest betydande privatsamlingen av modern inhemsk och utländsk konst i Finland. Den är sedan 1994 permanent deponerad i Amos Andersons konstmuseum. Samlingen tillkom till största delen åren 1905-1915, då Frosterus även var verksam som konstkritiker och -teoretiker samt författare. Den deponerade samlingen består av 63 oljemålningar och akvareller, huvudsakligen av den finländska Septemgruppens medlemmar och medlemmar av den internationella gruppen Les Vingt. Flertalet av målningarna hör till Magnus Enckells och Alfred William Finchs centralaste verk från början av 1900-talet. Den utländska delen av samlingen innehåller verk av bl.a. Pierre Bonnard, Paul Signac, Théo van Rysselberghe, Maurice de Vlaminck och Henri Edmond Cross.
Frosterus gick i början av 1900- talet in för att leda in den finländska konsten på nya banor i Barbizonskolans, impressionismens och nyimpressionismens efterföljd. Som konstkritiker var han aktivast kring 1908 och medverkade genom denna verksamhet till att en rad av de yngre finländska målarnas dukar fick sin klaraste kolorit åren 1910-12, för att därefter igen mot mitten av decenniet gå mot en mörkare ton.
Som en lärd och mångsidig humanist utgav Frosterus flera skrifter och böcker om arkitektur och bildkonst samt om den moderna människan i en ny värld. Han behandlade som skriftställare även färgproblemet och framlade bl.a. Septemgruppens koloristiska program i Regnbågsfärgernas segertåg (1917) och utgav därtill verket Färgproblemet i måleriet (1920). Han publicerade även flera andra verk, bl.a. Olikartade skönhetsvärden och Moderna vapen (1915), Jorden krymper, jorden växer (1930) och Stålålderns janusansikte (1935); den sistnämnda innehåller överblickar av tidsläget i koncentrerad form, samt essäer om Gallen-Kallela och Sibelius. Vidare utkom Nordiskt, i dur och moll (1946). F. verkade även som huvudredaktör för facktidskriften Arkitekten 1908-11. (K. Sarje, Sigurd Frosteruksen modernin käsite: Maailmankatsomus ja arkkitektuuri, 2000) (Patrick Eriksson)
Frosterus, Sigurd. Denne fint bildade arkitekt är mest känd för Stockmanns varuhus i Hfrs, som han ritade tillsammans med kompanjonen Ole Gripenberg. Foto: Museiverket.