Hangö

Hangö, fi. Hanko, stad i Västnyland, landskapet Nyland, Södra Finlands region; omfattar huvuddelen av Hangö udd. Areal 117 km2, invånare 9 462, varav 43,2 % svenskspråkiga (2010).

"Hangethe" nämns som hamnplats redan i det danska itinerariet från början av 1300-t. Norr om udden ägde sommaren 1714 en skärmytsling rum mellan en liten avdelning ur den svenska flottan och den ryska galärflottan (Ehrenskiöld, Nils). Efter upprepade motgångar i krigen mot Ryssland under 1700-t. insåg svenskarna platsens strategiska betydelse och uppförde mot slutet av århundradet befästningar på öar utanför och på själva udden (Hangöbefästningarna). Sedan Hangöbanan tagits i bruk, dröjde det endast några månader, innan stadsprivilegier 1874 utfärdades för Hangö, som då helt saknade tätare bebyggelse. På 1890-t. tog ortens tillväxt fart och Hangö blev en viktig exporthamn, framför allt för utförseln av smör. Vid sekelskiftet 1900 hade staden ca 5 000 inv. Den första större industrin var Oy Granit Ab, som bröt den berömda Hangögraniten och tidvis sysselsatte upp till 700 man. Företaget arbetade från 1886 till evakueringen 1940.

Staden utvecklade sig redan mot slutet av 1800-t. till en mondän badort med starkt inslag av förmögna semesterfirare från Petersburg och Baltikum; en badinrättning, vars restaurang kvarstår under namnet Casino, uppfördes 1879. Hangö var även sista stationen i hemlandet för hundratusentals emigranter (monument 1967, M. Oittinen). Den tyska expeditionskåren till Finland under första världskriget landsteg i Hangö i början av april 1918 (Östersjödivisionen). Till minne av denna händelse restes Frihetsmonumentet 1921. Efter vinterkriget utarrenderades halvön med kringliggande områden på 30 år till Sovjetunionen (Hangö arrendeområde). Striderna på den s.k. Hangöfronten 1941 åstadkom mycken förödelse i staden, bl.a. förstördes stadshuset (återuppbyggt 1951) och ca 600 bostäder.

Återuppbyggnadsarbetet efter kriget gick raskt och industrin expanderade kraftigt. Mot slutet av 1900-talet inträdde dock en stagnation, vilket medförde att befolkningsutvecklingen blev negativ. Betydande är idag särskilt metallindustrin, dessutom finns bl.a. kemisk industri. Bland större företag märks Oy Ovako Ab:s järn- och stålverk i Koverhar, Helkamabolagen (cykel- och kabelfabrikation, ca 240 anst. 2002), sprängmedelsfabriken Oy Forcit Ab, åländskägda Oy Visko Ab (konsttarmfabrik, gr. 1954, 180 anst. 2002), Printal Oy (etabl. 1977, aluminiumprodukter, 140 anst. 2002), Orionkoncernens enhet Fermion (etabl. 1970, läkemedelsråvaror, 150 anst. 2002), bastutillverkaren Saunatec Oy (gr. 1919, till Hangö 1961, 120 anst. 2002) samt metallindustrin Oy Mannerin konepaja Ab (mekanisk verkstad, gr. 1890, tillv. transporthjul, 100 anst. 2002) och Genencor International (etabl. 1979), vars bioteknologiska fabrik sysselsätter ca 140 personer (2002).

Regelbunden vintertrafik på Hangö hamn inleddes 1877 (Express). Hamnen, som är isfri under större delen av den kalla årstiden, har ständigt haft stor betydelse för stadens näringsliv. Vid sidan av den tidigare statsägda hamnen, sedan 1974 i kommunens ägo, har Hangö landets enda frihamn, som drivs av Finlands frihamn Ab, som står för en stor del av landets bilimport. Exporten över Hangö består huvudsakligen av skogsindustriprodukter.

Staden fick 1962 Finlands första direkta bilfärjeförbindelse med kontinenten, men linjen indrogs 1964. En tågfärja trafikerade 1975-98 linjen Hangö-Travemünde. 2001 satte ett grekiskt rederi in bilfärjor på rutten Hangö-Rostock. I staden utkommer den tvåspråkiga Hangötidningen-Hangonlehti. Där arbetar sedan 1967 ett svenskspråkigt sommaruniversitet. Ett kustartilleriförband (Hangö kustsektion) var fram till början av 2000-talet förlagt till öarna utanför staden.

Hangö är genom sitt vackra läge på yttersta ändan av Lojoåsen med sandmoar och vidsträckta sandplager (totalt ca 30 km sandstränder) en av landets mest betydande turistorter. Bland varje sommar återkommande evenemang märks Hangö regatta, internationella tennistävlingar, bridgevecka, ridtävlingar m.m. Staden hör till de få orter i landet där sjusovardagen i slutet av juli firas med ceremonier och upptåg (i Hangö sedan 1800-talet). Orten hade redan i början av 1900-talet lockat flera berömda personer att slå sig ned där för kortare eller längre tider, bland dem Gustaf Mannerheim och Jean Sibelius. Det badortsliv som ännu under decennierna mellan världskrigen utvecklades bl.a. av skandinaviska gäster avtynade efter andra världskriget. En av stadens främsta sevärdheter är hällristningarna på Gäddtarmen, där sjöfarande i sekler har väntat på tjänlig vind. Bland museer märks det kommunala Hangö museum (gr. 1909) och Frontmuseet i Lappvik.

Hangö fick 1977 ett betydande arealtillskott, då ett vidsträckt parti av Hangö udd med delar av kommunerna Bromarv, Tenala och Ekenäs lk inkorporerades med staden, som tidigare omfattat endast 21 km2. Inom det inkorporerade området ligger bl.a. Lappvik samhälle och Tvärminne med sin zoologiska station från början av 1900-talet. Av övriga byar i periferin kan nämnas Täktom med ett flygfält för småplan, urspr. anlagt av ryssarna 1940-41. Själva staden har en regelbunden stadsplan. På uddens sydsida finns strandparker med villakvarter från badhusepoken, i n. utbreder sig yngre villabebyggelse. Nyare flervåningshus finns särskilt vid den viktiga trafikleden Esplanaden och vid Halmstadsgatan samt i affärskvarteren s. om järnvägen. Bland byggnader märks kyrkan (J. Ahrenberg, 1892), vattentornet (B. Liljequist, 1943), stadshuset (B. Liljequist/A. Lindgren, 1926, 1951), f.d. Kudeneule Oy:s fabrikskomplex (V. Revell, 1955) och ortodoxa kyrkan (V.I. Barankejev, 1895). (A. Wesén, Hangö hamn, 1911; A. Holmberg, Blad ur Hangö stads historia, 1922; O. Nikula, Tenala och Bromarf socknars historia, 2 bd, 1938; Tio kapitel om Hangö, red. H.E. Österlund, 1973; Hangöudd på 1700-talet: svensk utpost i tsarens skugga, 1987; B. Ekström/M. Wall, Hangö badanstalt 1879-1939, 1994; B. Ekström Söderlund/M. Wall, I begynnelsen var hamnen: Hangö hamn 1873-2001, 2001; B. Ekström Söderlund, I Hangö som på utländsk botten, 2003, Den kostbara pärlan, Hangö badanstalt 1879-1939, 2011)