kasinoekonomin, benämning på överhettningen i den finländska ekonomin i slutet av 1980-t., introducerades i debatten av chefen för bankinspektionen Jussi Linnamo. Den finländska ekonomin var fram till slutet av 1980-t. skyddad i många avseenden: den bilaterala östhandeln erbjöd många företag säkra marknader, lantbruket förlitade sig på statens subventioner och hemmamarknaden dominerades av några få partiaffärer.
Finländarna sveptes i slutet av 1980-t. med av en tidigare icke skådad högkonjunktur. Man glömde gamla ekonomiska visdomar, och den nya yuppiegenerationen inbillade sig att ett lån är den bästa investeringen. Placerare som hade blivit rika över en natt skapade intrycket av att vem som helst kunde göra sig en förmögenhet genom spekulationer på börsen och med fastighetsaffärer, utan att göra ett hederligt handtag och utan att producera någonting. Kreditmedlen som bankerna strödde omkring sig plöjdes ned i alla slags fjällhotell, tropiska bad och inköpsparadis.
Bostadspriserna steg till skyarna. Tiotusentals hushåll blev svårt skuldsatta, och oftast var orsaken ett alltför stort bostadslån, i värsta fall att man hade råkat i fällan med två bostäder på hand. Den verkliga "konsumtionsfesten" firades i alla fall av endast ett fåtal.
Högkonjunkturen fick ett abrupt slut i början av 1990-t., och fall följde på uppgång: totalproduktionen minskade 1991 med hela 6,5 %, och inom industrin var nedgången inte mindre än 10 %. De ekonomiska nyheterna började domineras av konkurser, massarbetslöshet och bankkrisen. Statens skuldbörda ökade i så hisnande takt, att upprätthållandet av den nordiska välfärdsstaten ledde till en finanskris. Depressionen kom överraskande även för expertisen, men det är lätt att inse varpå den berodde. Det var dels fråga om olyckliga sammanträffanden, som Finland inte rådde för, dels misstag begångna inom den ekonomiska politiken i hemlandet.
Då kreditdisciplinen i bankerna luckrades upp och värdet på fastigheterna vilka accepterats som säkerhet kollapsade, minskade bankernas soliditet dramatiskt. Bankkrisen drabbade sparbanksgruppen hårdast, eftersom den hade beviljat mest riskkrediter. Sparbankernas central- aktie-bank, Scab, drevs efter kreditförluster i miljardklassen i praktiken i konkurs, och Finlands Bank blev tvungen att överta den hösten 1991. Ett år senare drevs det "röda kapitalets" flaggskepp STS-banken i armarna på Kansallis-Osake-Pankki. De största affärsbankerna FBF och KOP fusionerades vintern 1995 under namnet Merita.
Många sådana organisationer och sammanslutningar som inte borde ha haft någonting med börsspekulation och fastighetsaffärer att göra föll offer för k. Konkurs drabbade bl.a. landets näststörsta fackliga centralorganisation, Tjänstemannaorganisationernas centralförbund (TOC).
Av det "röda kapitalet" som arbetarrörelsen hopbringat blev nästan ingenting kvar. Den ovannämnda STS- banken, Eka-koncernen, försäkringsbolaget Kansa, Byggnadslaget Haka, Andelsaffären Elanto m.fl. försattes den ena efter den andra i konkurs eller i skuldsanering. Den förmögenhet som mindre bemedlade enkla människor efter årtionden av ansträngningar lyckats spara ihop skingrades för himlens vindar på ett ögonblick.
Direkt tragikomiskt var det öde som drabbade Finlands kommunistiska parti. Det gjorde av med sin förmögenhet på hundratals miljoner mark i "kasinospelet", trots att man kunde föreställa sig att kapitalspekulationer vore det sista ett kommunistiskt parti skulle inlåta sig på. Kommunisternas stolthet, det av Alvar Aalto projekterade och med gemensamma krafter uppförda Kulturhuset i Hfrs gick våren 1994 under klubban på exekutiv auktion.
Arbetslösheten överskred år 1993 två förfärliga rekordnivåer: en halv miljon finländare, eller 20 % av arbetskraften, gick utan arbete. När det var som värst fanns det lika många arbetslösa som Finland hade män i vapen under fortsättningskriget. Bankkrisen och arbetslösheten framkallade ett väldigt underskott i statsfinanserna, ett underskott som måste täckas med krediter. 1993 var underskottet hela 40 %. Trots detta var man tvungen att skära ned statens utgifter, vilket ledde till talrika uppsägningar även inom den offentliga sektorn. Spiralen hade därmed uppstått.
Efter två devalveringar 1992 och beslutet att låta marken flyta fritt blev den finlänska industrins konkurrensförmåga avsevärt bättre. Exporten repade sig 1993, bytesbalansen blev bättre och skuldsättningstakten avtog. Regeringen Esko Ahos försäkringar till trots förmådde den ökande exporten dock inte nämnvärt förbättra sysselsättningssiffrorna. Exportindustrin utgjorde endast en femtedel av hela folkhushållet. Företagen använde därtill exportintäkterna till att betala av på sina skulder, och investeringar som hade skapat nya arbetsplatser såg man mindre än väntat av. Trots att sysselsättningsläget under de följande åren blev något bättre, föreföll massarbetslösheten att ha kommit för att stanna. (Seppo Hentilä)
Finländarna sveptes i slutet av 1980-t. med av en tidigare icke skådad högkonjunktur. Man glömde gamla ekonomiska visdomar, och den nya yuppiegenerationen inbillade sig att ett lån är den bästa investeringen. Placerare som hade blivit rika över en natt skapade intrycket av att vem som helst kunde göra sig en förmögenhet genom spekulationer på börsen och med fastighetsaffärer, utan att göra ett hederligt handtag och utan att producera någonting. Kreditmedlen som bankerna strödde omkring sig plöjdes ned i alla slags fjällhotell, tropiska bad och inköpsparadis.
Bostadspriserna steg till skyarna. Tiotusentals hushåll blev svårt skuldsatta, och oftast var orsaken ett alltför stort bostadslån, i värsta fall att man hade råkat i fällan med två bostäder på hand. Den verkliga "konsumtionsfesten" firades i alla fall av endast ett fåtal.
Högkonjunkturen fick ett abrupt slut i början av 1990-t., och fall följde på uppgång: totalproduktionen minskade 1991 med hela 6,5 %, och inom industrin var nedgången inte mindre än 10 %. De ekonomiska nyheterna började domineras av konkurser, massarbetslöshet och bankkrisen. Statens skuldbörda ökade i så hisnande takt, att upprätthållandet av den nordiska välfärdsstaten ledde till en finanskris. Depressionen kom överraskande även för expertisen, men det är lätt att inse varpå den berodde. Det var dels fråga om olyckliga sammanträffanden, som Finland inte rådde för, dels misstag begångna inom den ekonomiska politiken i hemlandet.
Då kreditdisciplinen i bankerna luckrades upp och värdet på fastigheterna vilka accepterats som säkerhet kollapsade, minskade bankernas soliditet dramatiskt. Bankkrisen drabbade sparbanksgruppen hårdast, eftersom den hade beviljat mest riskkrediter. Sparbankernas central- aktie-bank, Scab, drevs efter kreditförluster i miljardklassen i praktiken i konkurs, och Finlands Bank blev tvungen att överta den hösten 1991. Ett år senare drevs det "röda kapitalets" flaggskepp STS-banken i armarna på Kansallis-Osake-Pankki. De största affärsbankerna FBF och KOP fusionerades vintern 1995 under namnet Merita.
Många sådana organisationer och sammanslutningar som inte borde ha haft någonting med börsspekulation och fastighetsaffärer att göra föll offer för k. Konkurs drabbade bl.a. landets näststörsta fackliga centralorganisation, Tjänstemannaorganisationernas centralförbund (TOC).
Av det "röda kapitalet" som arbetarrörelsen hopbringat blev nästan ingenting kvar. Den ovannämnda STS- banken, Eka-koncernen, försäkringsbolaget Kansa, Byggnadslaget Haka, Andelsaffären Elanto m.fl. försattes den ena efter den andra i konkurs eller i skuldsanering. Den förmögenhet som mindre bemedlade enkla människor efter årtionden av ansträngningar lyckats spara ihop skingrades för himlens vindar på ett ögonblick.
Direkt tragikomiskt var det öde som drabbade Finlands kommunistiska parti. Det gjorde av med sin förmögenhet på hundratals miljoner mark i "kasinospelet", trots att man kunde föreställa sig att kapitalspekulationer vore det sista ett kommunistiskt parti skulle inlåta sig på. Kommunisternas stolthet, det av Alvar Aalto projekterade och med gemensamma krafter uppförda Kulturhuset i Hfrs gick våren 1994 under klubban på exekutiv auktion.
Arbetslösheten överskred år 1993 två förfärliga rekordnivåer: en halv miljon finländare, eller 20 % av arbetskraften, gick utan arbete. När det var som värst fanns det lika många arbetslösa som Finland hade män i vapen under fortsättningskriget. Bankkrisen och arbetslösheten framkallade ett väldigt underskott i statsfinanserna, ett underskott som måste täckas med krediter. 1993 var underskottet hela 40 %. Trots detta var man tvungen att skära ned statens utgifter, vilket ledde till talrika uppsägningar även inom den offentliga sektorn. Spiralen hade därmed uppstått.
Efter två devalveringar 1992 och beslutet att låta marken flyta fritt blev den finlänska industrins konkurrensförmåga avsevärt bättre. Exporten repade sig 1993, bytesbalansen blev bättre och skuldsättningstakten avtog. Regeringen Esko Ahos försäkringar till trots förmådde den ökande exporten dock inte nämnvärt förbättra sysselsättningssiffrorna. Exportindustrin utgjorde endast en femtedel av hela folkhushållet. Företagen använde därtill exportintäkterna till att betala av på sina skulder, och investeringar som hade skapat nya arbetsplatser såg man mindre än väntat av. Trots att sysselsättningsläget under de följande åren blev något bättre, föreföll massarbetslösheten att ha kommit för att stanna. (Seppo Hentilä)