Finlands kommunistiska parti

Finlands kommunistiska parti (!FKP, Suomen kommunistinen puolue, SKP), politiskt parti, bildat 1918 i Moskva av finländska exilrevolutionärer, som flytt hemlandet efter det röda upproret. Revolutionsregeringen (folkkommissariatet) upplöste sig själv i Petrograd i slutet av april detta år. Några månader senare bildade ledarna för den misslyckade revolutionen i Finland med O.W. Kuusinen, Kullervo Manner och Yrjö Sirola i spetsen ett nytt revolutionärt parti i Moskva. Inom detta fanns alltsedan starten företrädare för en hårdare och en mjukare linje. I partiets historia utgjorde frågan om samarbete med socialdemokraterna påfallande ofta ett av de hetaste tvisteämnena i de interna konflikterna.

Den strategi som slogs fast på F:s konstituerande möte som inleddes 29/8 1918 förkastade i strid med arbetarrörelsens tidigare linje all verksamhet inom existerande legala institutioner, s.s. riksdagen, fackföreningar och den kooperativa rörelsen. I stället skulle man med all energi arbeta för en väpnad revolution och upprättandet av proletariatets diktatur.

Detta ultraradikala program, som F. höll fast vid fram till partikongressen 1921, var uppenbarligen inspirerat av de revolutionära tendenser som existerade på andra håll i Europa under dessa år: det såg ut som om revolutionen var på väg att spridas över hela kontinenten. Bland arbetarna i Finland uppfattades detta som ytterst verklighetsfrämmande och vann följaktligen föga bifall.

O.W. Kuusinen insåg under ett hemligt besök i Finland 1919-20 att en revolution inte var nära förestående där, och gick av den anledningen in för legal verksamhet vid sidan av den underjordiska. Kuusinen och hans meningsfränder råkade redan på hösten 1919 i konflikt med F:s centralkommitté, där särskilt Kullervo Manner samt bröderna Eino och Jukka Rahja motsatte sig en revidering av partiets linje.

Hur stora meningsskiljaktigheterna var illustreras av att partiledningen hösten 1920 sände ut två agenter för att likvidera Kuusinen, som då befann sig i Stockholm. Något tidigare hade åtta framträdande medlemmar av partiet, bland dem Jukka Rahja, blivit nedskjutna av finländska elever i militärskolan för röda officerare i Petrograd på "Kuusinens klubb", en samlingslokal för röda emigranter i Nevastaden. Kuusinen beskylldes av partiledningen för att ha stått bakom detta vansinnesdåd, som i själva verket utlösts av förbittring över vissa centralkommittémedlemmars överdådiga levnadssätt i en miljö som annars präglades av yttersta misär.

Eftersom utvecklingen visade att Kuusinens uppskattning av situationen varit riktig, återställdes F:s enhet åtminstone formellt vid partikongressen 1921. Fr.o.m. nu skulle man satsa på både den legala och den underjordiska verksamheten, i syfte att vinna understöd hos majoriteten av Finlands arbetarklass och leda den till seger i den revolutionära klasskampen. Den illegala verksamheten skulle dock enligt Kominterns direktiv ha företräde framom den legala, parlamentariska, vilket framkallade svåra praktiska problem.

Flygeln kring Eino Rahja gick hösten 1921 in för att ta till vapen mot den "vita" finländska frivilligkår som trängt in i Vitahavskarelen och anstifta uppror i n. Finland och på hela Nordkalotten. Den s.k. fläskrevolten 1922 blev dock det enda konkreta resultatet av denna aktion, som till en början fick finansiellt understöd av det rådsryska kommunistpartiet. För sin ekonomi var F. under hela sin existens beroende av Sovjetunionen, som även slog fast de ideologiska riktlinjerna.

Efter Lenins död i mitten av 1920-t. utgick Kuusinen, som 1921-39 innehade en inflytelserik sekreterarpost i Komintern och därmed hela den världskommunistiska rörelsen, som segrare i kampen mot Rahja. Denne hade anslutit sig till bolsjevikerna i Ryssland redan före 1918 och bl.a. haft Kominternordföranden Grigorij Zinovjev som uppbackare. Även Kullervo Manner, partiets ordförande alltsedan grundandet, förlorade sin maktkamp mot Kuusinen och uteslöts ur partiet 1935 samt föll i likhet med otaliga andra finländska kommunister offer för Stalins terror. Ett liknande öde hade uppenbarligen drabbat Yrjö Sirola, om han inte avlidit 1936.

Kuusinen var därmed F:s obestridlige ledare och förblev det till utgången av partiets underjordiska tid 1944, egentligen ända fram till sin död tjugo år senare, trots att han aldrig beträdde finländsk mark efter andra världskriget - Finlands regering vägrade honom inresevisum till partiets fyrtioårsjubileum 1958.

Under sin illegala vistelse i Finland hade Kuusinen 1920 låtit grunda det vänstersocialistiska Finlands socialistiska arbetarparti, som var avsett att ersätta det av emigranterna i Petrograd styrda kommunistpartiet. Socialistiska arbetarpartiets principprogram var författat av Kuusinen själv. Vid riksdagsvalet 1922 fick det 27 mandat och bytte 1923 namn till Finlands arbetarparti men upplöstes samma år genom beslut av regeringen. En ersättning fick man i det löst organiserade Socialistiska arbetar- och småbrukarförbundet som under återstoden av 1920-t. åtnjöt ett växande väljarunderstöd och var företrätt med en egen grupp i riksdagen. Dessa partier, som hyllade den odelade arbetarrörelsens traditioner, stod trots allt inte fullständigt under F:s och Moskvas kontroll.

Efter upplösningen av Finlands arbetarparti var Finska landsorganisationen det viktigaste instrumentet för F:s försök att nå ut till massorna. Kommunisterna hade under hela 1920-t. ett betydande inflytande inom fackföreningsrörelsen, där det emellertid småningom växte fram en allt starkare opposition av "högeropportunister", som motsatte sig de direktiv som utgick från partiets centralkommitté och sökte samarbete med socialdemokraterna. Inom de socialdemokratiska kvinno- och ungdomsförbunden hade F. en stark ställning.

Kommunisterna drabbades av ett allvarligt bakslag i sin underjordiska verksamhet i april 1928, då Detektiva centralpolisen arresterade ett 60-t. av rörelsens medlemmar på olika håll i landet. Vid samma tid utvecklades motsättningen mellan centralkommittén och de s.k. högeropportunisterna till en öppen konflikt, som slutade med att en grupp fackföreningspolitiker 1929 frigjorde sig från partiets inflytande och bildade en egen konkurrerande gruppering. Detta berodde till stor del på att partiledningen envist höll fast vid Kominterns påbud om att allt samröre med socialdemokraterna i positiv anda till varje pris skulle undvikas.

Den strategiska helomvändning i folkfrontens tecken som skedde i mitten av 1930-t. förmådde inte längre nämnvärt hjälpa upp situationen, eftersom partiets medlemmar berövats alla möjligheter till legal verksamhet genom de s.k. kommunistlagarna av 1930 som stiftats efter energiska påtryckningar av den högerextremistiska Lapporörelsen. F:s ledning hade emellertid redan därförinnan drivit partiet till splittring genom sin osmidiga hållning i fråga om samverkan inom arbetarrörelsen. Efter vinterkriget hade det möjlighet att arbeta en kort tid genom Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen, som dock av den finländska regeringen betraktades som en femte kolonn och följaktligen förbjöds.

Vapenstilleståndsavtalet mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1944 gav kommunistpartiet möjlighet att för första gången arbeta öppet. Det tiodubblade sitt medlemsantal under det första verksamhetsåret efter kriget och hade 20 000 medlemmar redan i slutet av 1945. Partiet blev genast en faktor att räkna med i landets politiska liv och var representerat i regeringen 1944-48. Det led dock brist på kadrer, ledare för den revolutionära massan saknades i stor utsträckning, bl.a. eftersom tiotusentals finländska kommunister som flytt till Ryssland mist livet under Stalins utrensningar.

Också under efterkrigstiden uppträdde två rivaliserande falanger: en som arbetade för en regelrätt statskupp och en som i högre grad ville iaktta lagliga former vid övergången till socialismen. Den s.k. barrikadlinjens män var i många fall kämpar som hade varit med om upproret 1918 och som senare fått sin revolutionära skolning i Moskva, medan deras konkurrenter för det mesta var folk som hade kommit med i leken först under tiden mellan de båda världskrigen.

Barrikadlinjen, som opponerade sig mot "ministerkommunismen", erhöll åren 1944-47 en välkommen förstärkning i form av ett antal emigrantkommunister, bland dem den framstående revolutionsteoretikern Tuure Lehén och två av hans f.d. ministerkolleger från Kuusinens Terijokiregering (Demokratiska republiken Finland). De som ville återvända till hemlandet var tvungna att ansöka om tillstånd av Stalin själv, som av någon anledning inte var positivt inställd till denna form av utvandring. Något maktövertagande enligt mönstret från ö. Centraleuropa blev det inte i Finland, trots rykten om motsatsen framför allt våren 1948 (farans år).

Yrjö Leino, uppmärksammad inrikesminister 1945-48, var den namnkunnigaste representanten för den riktning som ville driva en politik som stämde överens med finländska förhållanden och traditioner. Leino hörde dock inte till partiets innersta cirklar. Till hans främsta antagonister hörde partiordföranden Aimo Aaltonen och generalsekreteraren Ville Pessi, två strängt sovjettrogna ledare som hade tagit över partiet direkt efter sin frigivning ur fängelset hösten 1944 - de hade suttit bakom lås och bom i hemlandet i nästan tio år. Yrjö Leino måste lämna regeringen våren 1948 efter ett misstroendevotum i riksdagen. Han hade vid det laget övergetts även av sin hustru, O.W. Kuusinens dotter Hertta Kuusinen, som i decennier var den finländska kommunismens mest synliga och representiva gestalt utåt.

Nikita Chrusjtjov gjorde på det sovjetiska moderpartiets 20:e kongress 1956 upp med det förflutna och pekade på de brott som hade blivit begångna under Stalins tid. I Finland uppfattades omvärderingen åtminstone av den del gamla partikämpar som alltför abrupt, vilket var fröet till den konflikt som uppstod under de följande decennierna. Följande år antog F. som första kommunistparti i den s.k. västvärlden ett partiprogram som fastslog att övergången till socialismen skulle ske med fredliga medel på parlamentarisk väg, utan väpnad revolt. Tesen om proletariatets diktatur avlägsnades ur partiprogrammet 1969.

Riksdagsvalet 1958 blev en seger för kommunisterna, som genom sin dominans över den kort efter kriget bildade samarbetsorganisationen Demokratiska förbundet för Finlands folk (!DFFF) kunde göra anspråk på att disponera 50 mandat. F. önskade i denna situation en återgång till de första efterkrigsårens samarbete mellan de tre stora (socialdemokraterna, agrarerna och !DFFF), men lyckades inte bryta sin isolering.

Efter O.W. Kuusinens död och Chrusjtjovs påtvungna avgång 1964 inleddes särskilt bland de yngre kommunisterna en bred ideologisk debatt, vilket inte föll den stalinistiskt sinnade partiledningen i smaken. Den önskade hålla fast vid sin strikta politik, och förhöll sig avogt t.ex. till samverkan med socialdemokraterna. Ledningens inställning väckte opposition framför allt bland F:s fackföreningsfolk, som fruktade att de därigenom skulle tilldelas en undanskymd roll i den nya fackliga centralorganisation som höll på att bildas.

Följden blev, att partiets mångårige ordförande Aimo Aaltonen, som hade varit Kuusinens förtrogne, avpolleterades på partikongressen 1966, och i stället trädde fackföreningsmannen Aarne Saarinen. Den ideologiska striden inom partiet fick nytt bränsle sedan !DFFF samma år inträtt i den s.k. folkfrontsregeringen. Det nya reformistiska (revisionistiska, sade motståndarna) partistyret komprometterades svårt i de "gammaltroendes" ögon av sina uttalanden under Tjeckoslovakienkrisen 1968, då F. och rörelsens huvudorgan Kansan Uutiset tog ståndpunkt för tjeckernas nationella självbestämmanderätt. Partiets "stalinistiska" opposition, d.v.s. de som motsatte sig de nya vindar som hade blåst sedan 1956, kom då med egna resolutioner i saken, och dessa citerades sedan med förkärlek i Moskva. De oppositionella partidistrikten grundade 1968 en egen dagstidning, Tiedonantaja.

Vid partikongressen 1969, då sprickan i F. blev definitiv, var det Ville Pessis tur att få respass; denne hade suttit som generalsekreterare sedan 1944 och ersattes nu med Arvo Aalto. Oppositionen mot den nya partiledning som hade tagit över 1966 tågade ut i protest. Den extraordinarie partikongressen 1970 cementerade uppdelningen av partiet i en "revisionistisk" majoritet och en "stalinistisk" minoritet, även kallade taistoiter efter sin ledare Taisto Sinisalo. Genom överenskommelsen av 1970 blev minoritetsflygeln i praktiken ett parti inom partiet; den behärskade åtta av F:s sammanlagt 19 distrikt.

Denna konflikt pågick i ytterligare två decennier och kunde aldrig biläggas, trots det sovjetiska moderpartiets bemödanden att bevara enheten till varje pris. Moskvas ingripanden uppfattades dock i allmänhet som stöd för minoriteten. I början av 1980-t. hade det framför allt inom partiets nordliga distrikt vuxit fram en opinion som krävde hårdare tag mot minoriteten än de majoritetens ledare Aarne Saarinen dittills hade kunnat förmå sig till. Saarinens kompromissvilja berodde av allt att döma på att han var tvungen att kämpa med motparten på sin egen mark, landets industrialiserade sydliga delar, där minoriteten hade en stark ställning.

Den gamla, av sociologerna observerade skiljelinjen mellan ödemarkskommunismen och industrikommunismen framträdde följaktligen fortfarande tydligt. Å andra sidan hade det vid denna tid uppkommit en s.k. tredje linje, som önskade spela rollen av brobyggare mellan de båda fraktionerna. En företrädare för denna, Jouko Kajanoja, valdes 1982 till partiordförande, men han fick 1984 stryka på foten för majoritetens banérförare Arvo Aalto, som rensade ut sina motståndare med hård hand, inemot 500 partiavdelningar med 10 000 medlemmar uteslöts. Dessa bildade i sin tur 1986 valorganisationen Demokratiskt alternativ, som var avsedd att bli en uppsamlingsorganisation av samma slag som !DFFF och som även inskrevs i partiregistret. I riksdagsvalet 1987 erövrade organisationen fyra mandat (röstandel 4,3 %), mot !DFFF:s 16 (9,4 %).

Finland hade därmed de facto två kommunistiska partier. Den interna samhällsutvecklingen och det kommunistiska östblockets sönderfall hade ryckt undan grundvalarna för den kommunistiska rörelsen i Finland.

Majoritetskommunisternas F. lade ned sin politiska verksamhet i samband med att det nya Vänsterförbundet grundades 1990. Till detta anslöt sig även Demokratiskt alternativ. Det ursprungliga F. gick i ekonomisk konkurs 1992 och avlägsnades ur partiregistret 1995. Folk ur den f.d. minoritetsflygeln, som 1986 grundat parallellorganisationen FKP-e, ombildade 1996 en idrottsförening till ett nytt parti med det gamla namnet, Finlands kommunistiska parti. Detta inskrevs i partiregistret 1997 men ströks 2003 efter att ha misslyckats med att erövra mandat i två på varandra följande riksdagsval (röstandel 0,8 % 2003). Samma öde rönte det konkurrerande Kommunistiska arbetarpartiet, som bildats 1988 av en ortodoxt marxistisk oppositionsfalang inom minoritetslägret. (SKP:n taistelun tieltä, red. T. Antikainen, 1934; J.W. Tuura, Työkansan viholliset, 1942; Ö. Tigerstedt, Hemliga stämplingar, 1944; J. Nousiainen, Kommunismi Kuopion läänissä, 1956; Kipinästä tuli syttyi, 1958; I. Hakalehto, Suomen kommunistinen puolue ja sen vaikutus poliittiseen ja ammatilliseen työväenliikkeeseen 1918-28, 1966; J.H. Hodgson, Communism in Finland, 1967; A. Hyvönen, Suomen kommunistinen puolue 1918-24, 1968; A.F. Upton, Kommunismi Suomessa, 1970; U. Wagner, Finnlands Kommunisten, 1971; SKP:n maanalaiset vuodet, 1971; T. Saarinen, SKP:n veljet keskenään, 1973; M. Lackman, Taistelu talonpojasta. Suomen kommunistisen puolueen suhde talonpoikaiskysymykseen ja talonpoikaisliikkeisiin 1918-1939, 1985, Kommunistien salainen toiminta Tornionlaaksossa 1918-1939, 1991, sv. övers. Samarbete för revolution: kommunisternas hemliga verksamhet i Tornedalen 1918-1939, 1997; L. Haataja, Demokratian opissa: SKP, vaaran vuodet ja Neuvostoliitto, 1988; H.M. Viitala, Vasemmistolainen työväenliike Suomessa. 1 osa: SKP - parlamentaarinen ja vallankumouksellinen puolue 1918-1988, 1988; H. Beyer-Thoma, Kommunisten und Sozialdemokraten in Finnland 1944-1948, 1990; J. Paastela, The Finnish communist party in the Finnish political system 1963-1982, 1991; H. Rautkallio, Neuvostovallan asialla, 1993; V-P. Leppänen, Ohranasta oppositioon: kommunistit Helsingissä 1944-1951, 1994, Kivääri vai äänestyslippu?: Suomen kommunistisen puolueen hajaannus 1964-1970, 1999; K. Rentola, Kenen joukossa seisot?: suomalainen kommunismi ja sota 1937-1945, 1994; K.O.K. Zilliacus, Finländsk kommunism i ljuset av väljarstöd 1945-1991, 1995; T. Saarela, Suomalaisen kommunismin synty 1918-1923, 1996; Communism: national & international, red. T. Saarela/K. Rentola, 1998; Aave vai haave, red. T. Saarela, 1998; V. Fjodorov, NKP:n Suomen osastolla 1954-1989, 2001; Kallis toveri Stalin! Komintern ja Suomi, red. N. Lebedeva/K. Rentola/T. Saarela, 2002) (Henrik Ekberg)

Finlands kommunistiska parti och Kommunistiska arbetarpartiet har återinträtt i partiregistret under slutet av 2000-talets första årtionde och ställde upp kandidater i riksdagsvalet 2011 (red.)