Aalto, Hugo Alvar Henrik (f. 3/2 1898 Kuortane, d. 11/5 1976 Hfrs), arkitekt (1921), innehade egen arkitektbyrå sedan 1923, ledamot av Finlands Akademi från 1955. A:s barndomshem i Jyväskylä var ett s.k. kulturhem, där man vaket följde Strindbergs och Ibsens produktion och där Akseli (Axel) Gallen-Kallela, Louis Sparre och Eino Leino var ofta sedda gäster. Intrycken härifrån och av faderns lantmätaryrke, i vilket A. i sin ungdom praktiserade, blev mera avgörande för hans arkitektoniska målsättning och arbetsmetod än de stilriktningar han närmast utgick från. Dessa var dels jugendtraditionen, representerad av hans lärare vid Helsingfors Tekniska högskola Usko Nyström och Armas Lindgren, dels 20-talets fria nyklassicism, förmedlad främst av Gunnar Asplund, och slutligen Le Corbusiers och Walter Gropius funktionalism.
Vid faderns ritbord utfördes ett tekniskt avancerat expertarbete i omedelbar kontakt med praktiska samhällsbehov. Det var den faktor som vände A:s intresse från den gängse estetiserande arkitekturuppfattningen till en oförvillad förståelse för planerandets och byggandets primära samband med de livsfunktioner de möjliggör. Hans mål var från början ett humanare samhälle präglat av hänsyn till "den lilla människan" och den sociala gemenskapen, vilka båda hotas av den otyglade teknokratins exploateringstendenser. Han begagnade varje arkitektonisk uppgift som föll på hans lott för att i det enskilda och konkreta fallet visa på en lämplig lösning. "Man kan inte frälsa hela världen, men man kan ge exempel", var ett typiskt yttrande av honom. Detta förklarar, varför A. avstod från ideologiska ställningstaganden, samtidigt som han i sin arkitektur förverkligar ett radikalt socialt program. Dess ena pol är de nya boendevanor han redan 1930 skisserade i utställningen "Minimibostaden" i Hfrs och vidareutvecklade i de industriellt framställda seriemöblerna. Dess andra pol är de offentliga byggnaderna - bibliotek, teatrar, kulturhus, skolor och universitet, museer, kyrkor, sjukhus och administrativa lokaler som möjliggör och utvecklar människornas utåtriktade samvaro och sociala kontakter. Det hela hålls samman av en total miljöplanering som i gemenskapens intresse vill förhindra egoistiska övergrepp och kortsiktiga misstag.
Många av A:s lösningar har dock inte förverkligats. Så t.ex. har hans epokgörande regionplaner för Kumo älvdal (1941) och Imatra (1947) samt för återuppbyggnaden av Rovaniemi (1945) endast i ringa utsträckning följts. Likaså har flertalet av de bostadsområden och smärre samhällen han projekterade stannat på pappret. Han fick dock redan 1936 i Sunila utanför Kotka bygga ett nästan komplett samhälle med arbetsplats - en föredömligt miljövänlig sulfatcellulosafabrik - samt bostads-, rekreations- och servicebebyggelse för de anställda. Alltsammans är inpassat i terrängen med ett för den tiden ovanligt hänsynstagande till människornas trivsel och till naturvärdena.
A:s starka känsla för den västerländska medborgardemokratins traditioner gjorde honom tidigt intresserad av de stadscentra i vilka självstyrelsen och det gemensamma kulturlivet manifesterar sig, av det centraltorg och de monumentalbyggnader som länge försummats till förmån för kommersialismens och den ohämmade individualismens vildvuxna byggnadsflora. Sitt första projekt för ett nytt stadscentrum planerade han 1944 för Avesta i Sverige, men det realiserades icke. Först 1950 fick A. med det berömda kommunalhuset i Säynätsalo förverkliga sina planer om ett samhällscentrum i embryonal form. Sitt mest fullständiga uttryck erhöll dessa strävanden i Seinäjoki, där den 1958 påbörjade kyrkan i rask takt kompletterades med församlingscentrum, stadshus, bibliotek, kanslihus och teater. Tillsammans bildar de den mest omfattande helhet av A:s arkitektur som existerar. Också i Jyväskylä och Rovaniemi har delar av stadscentra uppförts efter hans planer, medan hans mest ambitiösa projekt i denna riktning, Hfrs nya centrum vid Tölöviken, endast avsatt Finlandiahuset som synligt resultat.
Knappast någon modern arkitekt har skapat ett så stort antal så varierande byggnadsverk som A. En summarisk uppräkning av några bland de mest betydande ger en uppfattning om hans utveckling. Till hans första, nyklassiska period hör Arbetarföreningens hus i Jyväskylä (1924), Seinäjoki skyddskårshus (1926) och den numera förstörda finska teatern i Åbo (1927). De tre funktionalistiska genombrottsverken är Turun Sanomats hus i Åbo (1928), sanatoriet i Pemar (1929-33) och stadsbiblioteket i Viborg (1930-35). Strax före kriget tillkom A:s mest berömda enfamiljsbostad, Villa Mairea i Norrmark. Finlands paviljonger på världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939 befäste hans internationella ställning. Redan 1935 hade han tillsammans med hustrun Aino A. startat inredningsfirman Artek för att tillgodose det mondiala intresset för hans möbler, belysningar och glasvaser, vilka 1938 visades på en Aalto-utställning i Museum of Modern Art i New York. Åren 1940-49 verkade han periodvis som arkitekturprofessor vid MIT i Cambridge, Massachusetts, där han skapade Seniordormitoriet, det s.k. Bakers House.
A:s arkitektur fick under efterkrigstiden en mera organisk prägel; han nyttjade mera röda tegelväggar, senare även marmor. Folkpensionsanstalten och Kulturhuset i Hfrs, kulturhuset i Wolfsburg, Tyskland, och Vuoksenniska kyrka tillkom under 1950-t. Den 1949 ritade Tekniska högskolan i Otnäs byggdes först 1961-64, den 1950 ritade kyrkan i Lahtis byggdes 1979 och det vinnande tävlingsprojektet för operan i Essen, Tyskland, från 1959, började byggas först 1981.
På 1960-t. byggde A. en katolsk kyrka i Riola, Italien, och protestantiska kyrkor i Wolfsburg och Detmerode i Tyskland, alla med fristående kampaniler och originella taklösningar. I Bremen och Luzern byggde han tornlika skyskrapor med solfjäderformade små bostadslägenheter. Hans kontorsbyggnad av marmor för det statliga träindustriföretaget Enso-Gutzeit (1962) blev hans mest omdebatterade byggnad, liksom delvis också hans mest ambitiösa kulturbyggnad, det med marmorfasad beklädda Finlandiahuset i Hfrs, där det stora konsertauditoriet hade akustiska problem. Ett av A:s sista arbeten var det lilla enfamiljshuset för Christine och Göran Schildt i Ekenäs (1970), där varje detalj av inredningen inklusive tavlor och skulpturer fick en stark Aaltoprägel.
A. var Finlands internationellt namnkunnigaste kulturpersonlighet under efterkrigstiden. Han hedrades med ett flertal utländska hedersdoktorat och utmärkelsetecken. A:s konstnärliga kvarlåtenskap förvaltas av Alvar Aalto-stiftelsen.
Litteratur av och om A.: A. A. in his own words, 1997 (äv. på fi.); Das Gesamtwerk (på ty., fra., eng.) m. A:s egna texter och bilder, 3 bd, red. Karl Fleig, 1963-78; The architectural drawings of A. A., 11 bd m. A:s samtliga planer jämte kommentarer av Göran Schildt, 1994.
Göran Schildts biografi över A. A. omfattar 4 bd m. titlarna Det vita bordet, Moderna tider och Den mänskliga faktorn, utg. på sv., fi., eng. o. jap. 1982-91, medan den fjärde delen, en komplett arbetsbeskrivning publicerats på eng. under titeln A. A. A lifes work, architecture, design and art, 1994, spa. övers. 1996.
Inom den rika övriga litt. om A. märks P.O. Pearson, A. A. and the international style, 1978; D. Porphyrios, Sources of modern eclecticism, studies on A. A., 1982; M. Cantrill, A. A., a critical study, A. A. furniture, red. J. Pallasmaa, 1984; R. Weston, A. A., 1995; M. Trencher, The A. A. guide, 1996; A. A. between humanism and materialism, red. P. Reed, 1998; T. Nupponen, Arkkitehdit, sota ja yhdyskuntasuhteiden hallinta, 2000; A. A. Designer, red. P. Tuukkanen, 2002. (Göran Schildt)
Vid faderns ritbord utfördes ett tekniskt avancerat expertarbete i omedelbar kontakt med praktiska samhällsbehov. Det var den faktor som vände A:s intresse från den gängse estetiserande arkitekturuppfattningen till en oförvillad förståelse för planerandets och byggandets primära samband med de livsfunktioner de möjliggör. Hans mål var från början ett humanare samhälle präglat av hänsyn till "den lilla människan" och den sociala gemenskapen, vilka båda hotas av den otyglade teknokratins exploateringstendenser. Han begagnade varje arkitektonisk uppgift som föll på hans lott för att i det enskilda och konkreta fallet visa på en lämplig lösning. "Man kan inte frälsa hela världen, men man kan ge exempel", var ett typiskt yttrande av honom. Detta förklarar, varför A. avstod från ideologiska ställningstaganden, samtidigt som han i sin arkitektur förverkligar ett radikalt socialt program. Dess ena pol är de nya boendevanor han redan 1930 skisserade i utställningen "Minimibostaden" i Hfrs och vidareutvecklade i de industriellt framställda seriemöblerna. Dess andra pol är de offentliga byggnaderna - bibliotek, teatrar, kulturhus, skolor och universitet, museer, kyrkor, sjukhus och administrativa lokaler som möjliggör och utvecklar människornas utåtriktade samvaro och sociala kontakter. Det hela hålls samman av en total miljöplanering som i gemenskapens intresse vill förhindra egoistiska övergrepp och kortsiktiga misstag.
Många av A:s lösningar har dock inte förverkligats. Så t.ex. har hans epokgörande regionplaner för Kumo älvdal (1941) och Imatra (1947) samt för återuppbyggnaden av Rovaniemi (1945) endast i ringa utsträckning följts. Likaså har flertalet av de bostadsområden och smärre samhällen han projekterade stannat på pappret. Han fick dock redan 1936 i Sunila utanför Kotka bygga ett nästan komplett samhälle med arbetsplats - en föredömligt miljövänlig sulfatcellulosafabrik - samt bostads-, rekreations- och servicebebyggelse för de anställda. Alltsammans är inpassat i terrängen med ett för den tiden ovanligt hänsynstagande till människornas trivsel och till naturvärdena.
A:s starka känsla för den västerländska medborgardemokratins traditioner gjorde honom tidigt intresserad av de stadscentra i vilka självstyrelsen och det gemensamma kulturlivet manifesterar sig, av det centraltorg och de monumentalbyggnader som länge försummats till förmån för kommersialismens och den ohämmade individualismens vildvuxna byggnadsflora. Sitt första projekt för ett nytt stadscentrum planerade han 1944 för Avesta i Sverige, men det realiserades icke. Först 1950 fick A. med det berömda kommunalhuset i Säynätsalo förverkliga sina planer om ett samhällscentrum i embryonal form. Sitt mest fullständiga uttryck erhöll dessa strävanden i Seinäjoki, där den 1958 påbörjade kyrkan i rask takt kompletterades med församlingscentrum, stadshus, bibliotek, kanslihus och teater. Tillsammans bildar de den mest omfattande helhet av A:s arkitektur som existerar. Också i Jyväskylä och Rovaniemi har delar av stadscentra uppförts efter hans planer, medan hans mest ambitiösa projekt i denna riktning, Hfrs nya centrum vid Tölöviken, endast avsatt Finlandiahuset som synligt resultat.
Knappast någon modern arkitekt har skapat ett så stort antal så varierande byggnadsverk som A. En summarisk uppräkning av några bland de mest betydande ger en uppfattning om hans utveckling. Till hans första, nyklassiska period hör Arbetarföreningens hus i Jyväskylä (1924), Seinäjoki skyddskårshus (1926) och den numera förstörda finska teatern i Åbo (1927). De tre funktionalistiska genombrottsverken är Turun Sanomats hus i Åbo (1928), sanatoriet i Pemar (1929-33) och stadsbiblioteket i Viborg (1930-35). Strax före kriget tillkom A:s mest berömda enfamiljsbostad, Villa Mairea i Norrmark. Finlands paviljonger på världsutställningarna i Paris 1937 och New York 1939 befäste hans internationella ställning. Redan 1935 hade han tillsammans med hustrun Aino A. startat inredningsfirman Artek för att tillgodose det mondiala intresset för hans möbler, belysningar och glasvaser, vilka 1938 visades på en Aalto-utställning i Museum of Modern Art i New York. Åren 1940-49 verkade han periodvis som arkitekturprofessor vid MIT i Cambridge, Massachusetts, där han skapade Seniordormitoriet, det s.k. Bakers House.
A:s arkitektur fick under efterkrigstiden en mera organisk prägel; han nyttjade mera röda tegelväggar, senare även marmor. Folkpensionsanstalten och Kulturhuset i Hfrs, kulturhuset i Wolfsburg, Tyskland, och Vuoksenniska kyrka tillkom under 1950-t. Den 1949 ritade Tekniska högskolan i Otnäs byggdes först 1961-64, den 1950 ritade kyrkan i Lahtis byggdes 1979 och det vinnande tävlingsprojektet för operan i Essen, Tyskland, från 1959, började byggas först 1981.
På 1960-t. byggde A. en katolsk kyrka i Riola, Italien, och protestantiska kyrkor i Wolfsburg och Detmerode i Tyskland, alla med fristående kampaniler och originella taklösningar. I Bremen och Luzern byggde han tornlika skyskrapor med solfjäderformade små bostadslägenheter. Hans kontorsbyggnad av marmor för det statliga träindustriföretaget Enso-Gutzeit (1962) blev hans mest omdebatterade byggnad, liksom delvis också hans mest ambitiösa kulturbyggnad, det med marmorfasad beklädda Finlandiahuset i Hfrs, där det stora konsertauditoriet hade akustiska problem. Ett av A:s sista arbeten var det lilla enfamiljshuset för Christine och Göran Schildt i Ekenäs (1970), där varje detalj av inredningen inklusive tavlor och skulpturer fick en stark Aaltoprägel.
A. var Finlands internationellt namnkunnigaste kulturpersonlighet under efterkrigstiden. Han hedrades med ett flertal utländska hedersdoktorat och utmärkelsetecken. A:s konstnärliga kvarlåtenskap förvaltas av Alvar Aalto-stiftelsen.
Litteratur av och om A.: A. A. in his own words, 1997 (äv. på fi.); Das Gesamtwerk (på ty., fra., eng.) m. A:s egna texter och bilder, 3 bd, red. Karl Fleig, 1963-78; The architectural drawings of A. A., 11 bd m. A:s samtliga planer jämte kommentarer av Göran Schildt, 1994.
Göran Schildts biografi över A. A. omfattar 4 bd m. titlarna Det vita bordet, Moderna tider och Den mänskliga faktorn, utg. på sv., fi., eng. o. jap. 1982-91, medan den fjärde delen, en komplett arbetsbeskrivning publicerats på eng. under titeln A. A. A lifes work, architecture, design and art, 1994, spa. övers. 1996.
Inom den rika övriga litt. om A. märks P.O. Pearson, A. A. and the international style, 1978; D. Porphyrios, Sources of modern eclecticism, studies on A. A., 1982; M. Cantrill, A. A., a critical study, A. A. furniture, red. J. Pallasmaa, 1984; R. Weston, A. A., 1995; M. Trencher, The A. A. guide, 1996; A. A. between humanism and materialism, red. P. Reed, 1998; T. Nupponen, Arkkitehdit, sota ja yhdyskuntasuhteiden hallinta, 2000; A. A. Designer, red. P. Tuukkanen, 2002. (Göran Schildt)
Aalto, Alvar. En av de främsta företrädarna för modern arkitektur och den internationellt mest kände finländske arkitekten. Foto: Alvar Aalto-arkivet, Ingervo.
Aalto, Alvar. Seinäjoki stadshus (1959-62) och kyrkan Lakeuden risti ("Slättens kors", 1958-62) med sitt 65 meter höga torn ingår i den helhet arkkitekten uppdrogs att utföra efter sin seger i en planeringstävling i slutet av 1950-t. Foto: Sakari Niemi.
Aalto, Alvar. Nordens hus i Reykjavik färdigställdes 1968. Foto: Sakari Niemi.
Aalto, Alvar. Fåtölj formgiven 1935-36, tillverkad av Artek. Material klarlackerad björk samt resårsits. Foto: Artek Oy Ab.