Kjulo, fi. Köyliö, kommun i mellersta Satakunta 50 km ö. om Raumo, Sydvästra Finlands region. Areal 246 km2, invånare 2 824 (2010).
Kjulo utbreder sig på mon n. om den stora sjön Pyhäjärvi. Den tätaste bebyggelsen finns kring Kjulo träsk, en långsmal insjö, som sträcker sig en mil i riktningen n.-s. och avrinner genom Köyliönjoki till Eura å och havet. Av åkerarealen upptas en stor del av specialodlingar. Storgodset Kjuloholm hör till de största privatägda jordegendomarna i landet. Bland inrättningar märks en öppen fångvårdsanstalt, gr. 1935 som Kjulo reservfängelse. Det tjänstgjorde 1941-44 som fångläger för ryska officerare och fusionerades 1998 med Vittis reservfängelse, varvid Satakunta fängelse med en avdelning i vardera kommunen uppstod.
Kjulo är främst känt som bonden Lallis hemvist, och hans minne vårdas fortfarande (en av Aimo Tukiainen utformad staty restes 1989 i kyrkbyn). En liten ö i n. ändan av Kjulo träsk utpekas som den plats där Lalli på 1150-t. dräpte biskop Henrik. Över biskopen restes en minnessten till den finländska kyrkans 800-årsjubileum 1955. Sedan dess har Finlands katoliker varje år vallfärdat dit. Redan på 1200-talet var dock skäret känt som vallfartsort. Ett kapell uppfördes där troligen 1364-78, men av denna äldsta kyrkobyggnad har endast fundamentet bevarats.
Kjulo är nämnt i början av 1300-talet. Talrika fornfynd vittnar om att bosättningen är uråldrig. I kyrkligt hänseende lydde Kjulo först under Eura, blev kapell under Kumo på 1500-talet och bildade egen församling 1587. Herrarna till Kjuloholm hade patronatsrätt till 1870. Den nuvarande kyrkan, byggd av trä, invigdes 1752. (V. Salminen, Köyliön pitäjän historia, 1905, 2:a uppl. 1969; R. Salokangas, Köyliön historia 2, 1980; T. Junkkari, Köyliön varavankila: suovankilasta ja sotavankileiristä teollistuneeksi avovankilaksi, 1997)
Kjulo utbreder sig på mon n. om den stora sjön Pyhäjärvi. Den tätaste bebyggelsen finns kring Kjulo träsk, en långsmal insjö, som sträcker sig en mil i riktningen n.-s. och avrinner genom Köyliönjoki till Eura å och havet. Av åkerarealen upptas en stor del av specialodlingar. Storgodset Kjuloholm hör till de största privatägda jordegendomarna i landet. Bland inrättningar märks en öppen fångvårdsanstalt, gr. 1935 som Kjulo reservfängelse. Det tjänstgjorde 1941-44 som fångläger för ryska officerare och fusionerades 1998 med Vittis reservfängelse, varvid Satakunta fängelse med en avdelning i vardera kommunen uppstod.
Kjulo är främst känt som bonden Lallis hemvist, och hans minne vårdas fortfarande (en av Aimo Tukiainen utformad staty restes 1989 i kyrkbyn). En liten ö i n. ändan av Kjulo träsk utpekas som den plats där Lalli på 1150-t. dräpte biskop Henrik. Över biskopen restes en minnessten till den finländska kyrkans 800-årsjubileum 1955. Sedan dess har Finlands katoliker varje år vallfärdat dit. Redan på 1200-talet var dock skäret känt som vallfartsort. Ett kapell uppfördes där troligen 1364-78, men av denna äldsta kyrkobyggnad har endast fundamentet bevarats.
Kjulo är nämnt i början av 1300-talet. Talrika fornfynd vittnar om att bosättningen är uråldrig. I kyrkligt hänseende lydde Kjulo först under Eura, blev kapell under Kumo på 1500-talet och bildade egen församling 1587. Herrarna till Kjuloholm hade patronatsrätt till 1870. Den nuvarande kyrkan, byggd av trä, invigdes 1752. (V. Salminen, Köyliön pitäjän historia, 1905, 2:a uppl. 1969; R. Salokangas, Köyliön historia 2, 1980; T. Junkkari, Köyliön varavankila: suovankilasta ja sotavankileiristä teollistuneeksi avovankilaksi, 1997)
Kjulo kommuns vapen ritades 1950 av Into Linturi och Yrjö Rintala, och skall symbolisera dråpet på biskop Henrik på Kjulo träsk. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.