Koivisto, Mauno Henrik (f. 25/11 1923 Åbo, d. 12/5 2017), statsman, republiken Finlands nionde president. Koivisto gjorde fronttjänst under fortsättningskriget, bl.a. som medlem av Lauri Törnis ryktbara avdelta jägarkompani. Koivisto började som snickare, var hamnarbetare och senare bl.a. föreståndare för arbetskontoret i Åbo hamn, där han ställde sig i främsta ledet i socialdemokraternas fackliga kamp mot kommunisterna. Han blev fil.dr 1956 på en sociologisk avhandling om de sociala förhållandena i Åbo hamn.
Koivisto anställdes 1958 vid Arbetarsparbanken i Helsingfors och var dess vd 1959-67; utnämndes 1968 till ordförande i direktionen för Finlands Bank. Som finansman företrädde han en monetaristisk ståndpunkt i opposition mot inkomstekonomerna bl.a. inom fackföreningsrörelsen. Koivisto förordade i början av 1960-talet ett socialdemokratiskt samarbete med folkdemokraterna, i syfte att bryta agrarförbundets långvariga hegemoni inom finländsk inrikespolitik. Han var därmed en av de främsta företrädarna för den s.k. tredje linjen inom SDP.
Koivisto var finansminister 1966-68 och 1972, statsminister 1968-70 och 1979-82. Trots att han redan 1947 hade anslutit sig till socialdemokratiska partiet, framstod han aldrig som en utpräglad partipolitiker, utan tillvann sig popularitet över partigränserna. 1982 utsågs han till republikens president i första valomgången med 167 elektorsröster, varav 145 socialdemokratiska och 21 folkdemokratiska. Han var den första icke-borgerliga politiker som valts till rikets högsta ämbete. Koivisto omvaldes 1988 för en andra period med 189 röster i andra valomgången.
Koivisto var särskilt under sin andra ämbetsperiod en central aktör inom den internationella politiken och förde en intensiv dialog med världens främsta ledare i öst och väst. Under åren före Sovjetunionens upplösning försökte han bistå den sovjetiska ledningen med goda råd om hur situationen skulle kunna bemästras. Detta renderade honom en viss kritik för att ha intagit en alltför förståelsefull inställning till härskarna i Kreml och förhållit sig avvisande till självständighetssträvandena i de baltiska staterna. Han delade dock denna inställning med andra statsmän på det internationella planet, som t.ex. presidenterna Bush och Mitterand samt förbundskansler Kohl. Koivisto lärde sig även att utnyttja den s.k. partikanalen till Moskva, som hans föregångare hade byggt upp, och detta främst för utrikespolitiska syften. Genom hans agerande uppsades vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen 1990, vartill de artiklar i fredsavtalet i Paris av 1947 som begränsade försvarsmaktens manskapsstyrka och arten av dess utrustning förklarades ha förlorat sin relevans. Efter Sovjetunionens sammanbrott ledde han Finland med fast hand in i Europeiska unionen.
Inom inrikespolitiken strävade Koivisto efter att inskränka presidentmakten, som under hans föregångares tid hade expanderat, och i stället placera det parlamentariska i förgrunden. Han ingrep dock med kraft när han uppfattade att han höll på att bli förbigången i samband med regeringsbildningen 1987 (kassaskåpsavtalet). Trots att medierna hade en stor andel i att Koivisto uppnådde sitt höga ämbete, kom han paradoxalt nog på kant med flera av dem sedan han tillträtt ämbetet.
Efter presidentåren ägnade sig Koivisto åt författarskap med bl.a. memoarverken Kaksi kautta (1994) och Historian tekijät (1995), där han skildrar inrikes- respektive utrikespolitiken under sina tolv år i ämbetet, Liikkeen suunta (1997), en redogörelse för upplevelser i politiken under efterkrigsdecennierna fram till 1970, Koulussa ja sodassa (1998, sv. övers. Ung soldat, 2001), om skol- och krigsåren, samt Venäjän idea (2001, sv. övers. Den ryska idén, 2002), där han gav sin personliga syn på det stora grannlandet i öster och dess historia, och i Itsenäiseksi imperiumin kainalossa (2004), om vändpunkter i Finlands historia från autonomins tid till åren efter andra världskriget. Om Finlands förhållande till Ryssland och Sverige skriver Koivisto i boken Grannar: frändskap och friktion som utkom i svensk översättning av Geo Stenius (2008). (Mauno Koivisto, koko kansan presidentti, red. H. Kymäläinen, 1982; L.J. Aho m.fl., Mauno Koivisto - hellahuoneesta presidentin linnaan, 1982; E. Raatikainen, Mauno Koivisto ja kaikki kuninkaan miehet, 1982; Kun kansa valitsi Koiviston, red. R. Sänkiaho, 1983; E. Silvasti, Mies ja kehykset, 1983; K. Kultala, Jännittävä Koivisto, 1983; J. Iloniemi, Mauno Koivisto presidenttinä, 1987; L.J. Aho m.fl., Manu, maan isä, 1988; J. Nevakivi m.fl., Pitkä linja: Mauno Koivisto, valtiomies ja vaikuttaja, 1993; E. Lyytinen, Mauno Koivisto: tie politiikan huipulle, 1995; V. Vesterinen, Presidentti Koiviston adjutanttina, 1996; H. Lehtelä, Tuntematon Koivisto, 1998; Kyllä se siitä: Mauno Koiviston ensimmäiset kahdeksan vuosikymmentä, red. T. Koivisto m.fl., 2003; J. Suomi, Pysähtyneisyyden vuodet: Mauno Koivisto 1981-1984, 2005)
Koivisto anställdes 1958 vid Arbetarsparbanken i Helsingfors och var dess vd 1959-67; utnämndes 1968 till ordförande i direktionen för Finlands Bank. Som finansman företrädde han en monetaristisk ståndpunkt i opposition mot inkomstekonomerna bl.a. inom fackföreningsrörelsen. Koivisto förordade i början av 1960-talet ett socialdemokratiskt samarbete med folkdemokraterna, i syfte att bryta agrarförbundets långvariga hegemoni inom finländsk inrikespolitik. Han var därmed en av de främsta företrädarna för den s.k. tredje linjen inom SDP.
Koivisto var finansminister 1966-68 och 1972, statsminister 1968-70 och 1979-82. Trots att han redan 1947 hade anslutit sig till socialdemokratiska partiet, framstod han aldrig som en utpräglad partipolitiker, utan tillvann sig popularitet över partigränserna. 1982 utsågs han till republikens president i första valomgången med 167 elektorsröster, varav 145 socialdemokratiska och 21 folkdemokratiska. Han var den första icke-borgerliga politiker som valts till rikets högsta ämbete. Koivisto omvaldes 1988 för en andra period med 189 röster i andra valomgången.
Koivisto var särskilt under sin andra ämbetsperiod en central aktör inom den internationella politiken och förde en intensiv dialog med världens främsta ledare i öst och väst. Under åren före Sovjetunionens upplösning försökte han bistå den sovjetiska ledningen med goda råd om hur situationen skulle kunna bemästras. Detta renderade honom en viss kritik för att ha intagit en alltför förståelsefull inställning till härskarna i Kreml och förhållit sig avvisande till självständighetssträvandena i de baltiska staterna. Han delade dock denna inställning med andra statsmän på det internationella planet, som t.ex. presidenterna Bush och Mitterand samt förbundskansler Kohl. Koivisto lärde sig även att utnyttja den s.k. partikanalen till Moskva, som hans föregångare hade byggt upp, och detta främst för utrikespolitiska syften. Genom hans agerande uppsades vänskaps- och biståndspakten med Sovjetunionen 1990, vartill de artiklar i fredsavtalet i Paris av 1947 som begränsade försvarsmaktens manskapsstyrka och arten av dess utrustning förklarades ha förlorat sin relevans. Efter Sovjetunionens sammanbrott ledde han Finland med fast hand in i Europeiska unionen.
Inom inrikespolitiken strävade Koivisto efter att inskränka presidentmakten, som under hans föregångares tid hade expanderat, och i stället placera det parlamentariska i förgrunden. Han ingrep dock med kraft när han uppfattade att han höll på att bli förbigången i samband med regeringsbildningen 1987 (kassaskåpsavtalet). Trots att medierna hade en stor andel i att Koivisto uppnådde sitt höga ämbete, kom han paradoxalt nog på kant med flera av dem sedan han tillträtt ämbetet.
Efter presidentåren ägnade sig Koivisto åt författarskap med bl.a. memoarverken Kaksi kautta (1994) och Historian tekijät (1995), där han skildrar inrikes- respektive utrikespolitiken under sina tolv år i ämbetet, Liikkeen suunta (1997), en redogörelse för upplevelser i politiken under efterkrigsdecennierna fram till 1970, Koulussa ja sodassa (1998, sv. övers. Ung soldat, 2001), om skol- och krigsåren, samt Venäjän idea (2001, sv. övers. Den ryska idén, 2002), där han gav sin personliga syn på det stora grannlandet i öster och dess historia, och i Itsenäiseksi imperiumin kainalossa (2004), om vändpunkter i Finlands historia från autonomins tid till åren efter andra världskriget. Om Finlands förhållande till Ryssland och Sverige skriver Koivisto i boken Grannar: frändskap och friktion som utkom i svensk översättning av Geo Stenius (2008). (Mauno Koivisto, koko kansan presidentti, red. H. Kymäläinen, 1982; L.J. Aho m.fl., Mauno Koivisto - hellahuoneesta presidentin linnaan, 1982; E. Raatikainen, Mauno Koivisto ja kaikki kuninkaan miehet, 1982; Kun kansa valitsi Koiviston, red. R. Sänkiaho, 1983; E. Silvasti, Mies ja kehykset, 1983; K. Kultala, Jännittävä Koivisto, 1983; J. Iloniemi, Mauno Koivisto presidenttinä, 1987; L.J. Aho m.fl., Manu, maan isä, 1988; J. Nevakivi m.fl., Pitkä linja: Mauno Koivisto, valtiomies ja vaikuttaja, 1993; E. Lyytinen, Mauno Koivisto: tie politiikan huipulle, 1995; V. Vesterinen, Presidentti Koiviston adjutanttina, 1996; H. Lehtelä, Tuntematon Koivisto, 1998; Kyllä se siitä: Mauno Koiviston ensimmäiset kahdeksan vuosikymmentä, red. T. Koivisto m.fl., 2003; J. Suomi, Pysähtyneisyyden vuodet: Mauno Koivisto 1981-1984, 2005)
Koivisto, Mauno. Uppträdde som rådgivare i västerländska angelägenheter för den siste sovjetledaren Michail Gorbatjov, här på officiellt besök i Finland i oktober 1989. Foto: Lehtikuva, K. Räisänen.
Republikens president
Finlands regeringar sedan 1917