korståg var ursprungligen namn på en rad krigståg 1096-1291, som syftade till att utgående från det kristna Europa återerövra Palestina. Försöken att befria det Heliga landet misslyckades slutligen med Akkons fall 1291.
Beteckningen k. började dock snabbt användas också för andra krigståg som riktades mot hedningar eller avfällingar. Formellt skulle ett k. utlysas av påven, och det medförde avlat för de botfärdiga deltagarna. I samband med k. grundades andliga riddarordnar, som även senare hade stor politisk betydelse. Tyska orden flyttade efter 1291 sin verksamhet från Palestina till Östersjön. Den etablerade sig i Livland och blev en betydelsefull statsbildning i området.
Också de nordiska kungarikena genomförde k. mot hedningarna. Den norske kungen företog 1123 ett k. till Småland. Valdemar den store och biskop Absalon ledde ett danskt k. till Rügen 1169, och det finns uppgifter i annalerna om ett danskt krigståg till Finland 1191. Danskarna etablerade sig i Estland. I Volmersslaget vid Reval 1219 föll Dannebrogen ner från himlen och gav dem segern. Svenskarna konkurrerade om herraväldet över Estland, men ett svenskt k. till Estland 1221 misslyckades.
Enligt traditionen kristnades Finland från Sverige genom första, andra och tredje k. Det omdiskuterade s.k. första korståget leddes av Erik den helige och biskop Henrik till Egentliga Finland och Satakunta. Det har daterats till 1155-56. Det finns dock inga samtida uppgifter om k., men den novgorodiska krönikan omtalar ett svenskt krigståg 1142.
Slutet av 1100-t. var en orolig period, och det finns flera uppgifter om korstågsliknande företag i kampen mot hedningarna. Kungen Knut Eriksson kämpade mot både kurer och ester, och i Erikskrönikan omnämndes Jon jarl som tog korset mot ryssar och ingrer.
Novgorod strävade i början av 1200-t. efter att befästa sin position i Karelen och Tavastland. Påven utfärdade en korstågsbulla i slutet av 1237. Antagligen åren 1238 eller 1239 ledde Birger jarl det s.k. andra korståget till Tavastland. Detta k., som skildras ingående i Erikskrönikan, ledde till att Tavastland blev en del av det svenska riket. 1240 seglade svenskarna mot Neva, men försöket att etablera sig där misslyckades, och svenskarna besegrades av Alexander Nevskij. Också 1256 utfärdades en korstågsbulla för Sverige, medan det s.k. tredje korståget som leddes av Tyrgils Knutsson till Karelen 1293 inte hade påvens stöd. Däremot hade påven i augusti 1291 uppmanat nordborna att medverka till befriandet av Palestina.
Korstågsbullor utfärdades också mot de skismatiska ryssarna. Med stöd av heliga Birgitta utverkade Magnus Eriksson en korstågsbulla för sina krigståg mot Novgorod 1348-51. Även Sten Sture fick stöd av en korstågsbulla i kriget mot Ryssland 1495-96. (L. Huldén, På vakt i öster I. Medeltiden, 2004) (Lena Huldén)
Beteckningen k. började dock snabbt användas också för andra krigståg som riktades mot hedningar eller avfällingar. Formellt skulle ett k. utlysas av påven, och det medförde avlat för de botfärdiga deltagarna. I samband med k. grundades andliga riddarordnar, som även senare hade stor politisk betydelse. Tyska orden flyttade efter 1291 sin verksamhet från Palestina till Östersjön. Den etablerade sig i Livland och blev en betydelsefull statsbildning i området.
Också de nordiska kungarikena genomförde k. mot hedningarna. Den norske kungen företog 1123 ett k. till Småland. Valdemar den store och biskop Absalon ledde ett danskt k. till Rügen 1169, och det finns uppgifter i annalerna om ett danskt krigståg till Finland 1191. Danskarna etablerade sig i Estland. I Volmersslaget vid Reval 1219 föll Dannebrogen ner från himlen och gav dem segern. Svenskarna konkurrerade om herraväldet över Estland, men ett svenskt k. till Estland 1221 misslyckades.
Enligt traditionen kristnades Finland från Sverige genom första, andra och tredje k. Det omdiskuterade s.k. första korståget leddes av Erik den helige och biskop Henrik till Egentliga Finland och Satakunta. Det har daterats till 1155-56. Det finns dock inga samtida uppgifter om k., men den novgorodiska krönikan omtalar ett svenskt krigståg 1142.
Slutet av 1100-t. var en orolig period, och det finns flera uppgifter om korstågsliknande företag i kampen mot hedningarna. Kungen Knut Eriksson kämpade mot både kurer och ester, och i Erikskrönikan omnämndes Jon jarl som tog korset mot ryssar och ingrer.
Novgorod strävade i början av 1200-t. efter att befästa sin position i Karelen och Tavastland. Påven utfärdade en korstågsbulla i slutet av 1237. Antagligen åren 1238 eller 1239 ledde Birger jarl det s.k. andra korståget till Tavastland. Detta k., som skildras ingående i Erikskrönikan, ledde till att Tavastland blev en del av det svenska riket. 1240 seglade svenskarna mot Neva, men försöket att etablera sig där misslyckades, och svenskarna besegrades av Alexander Nevskij. Också 1256 utfärdades en korstågsbulla för Sverige, medan det s.k. tredje korståget som leddes av Tyrgils Knutsson till Karelen 1293 inte hade påvens stöd. Däremot hade påven i augusti 1291 uppmanat nordborna att medverka till befriandet av Palestina.
Korstågsbullor utfärdades också mot de skismatiska ryssarna. Med stöd av heliga Birgitta utverkade Magnus Eriksson en korstågsbulla för sina krigståg mot Novgorod 1348-51. Även Sten Sture fick stöd av en korstågsbulla i kriget mot Ryssland 1495-96. (L. Huldén, På vakt i öster I. Medeltiden, 2004) (Lena Huldén)