musikundervisning

musikundervisning. Skolväsendet. Under medeltiden och långt in på nya tiden handhades undervisningen i städernas skolor av en director cantus. Vid Åbo domkyrka och Åbo katedralskola, gr. trol. 1276, upprätthölls en gemensam director cantus-tjänst till 1820. Den undervisning som gavs avsågs vara en förberedelse för kyrkosång (se kyrkomusik). Efterhand infördes även annan repertoar. På 1700-t. minskades sångens betydelse gradvis.

I folkskolorna (t.o.m. 1970-t.), vars lärare utbildades vid de folkskollärarseminarier som inrättades under 1800-talets andra hälft, hade sången stundom en stark ställning. I läroverken (t.o.m. 1970-t.) gavs obligatorisk m. bara i de lägsta klasserna. Behöriga lärare hade absolverat Sibelius-Akademins skolmusikavdelning; i många fall omhänderhades undervisningen likväl av lärare med rätt oenhetlig utbildning. Vid flicklyceerna hade sången en starkare ställning.

I grundskolans låg- och högstadium (fr.o.m. 1970-t.) undervisas musik av grundskollärare med varierande grad av specialisering, i större skolor, även vid gymnasierna, av vid Sibelius-Akademin utbildade lärare, som även omhänderhar körer och orkestrar som rekryterats frivilligt. Några skolor har speciella musikklasser, ett fåtal musikgymnasier har grundats. Speciella musiklinjer har inrättats vid några folkhögskolor, bland dem Evangeliska folkhögskolan i Vasa, Lappfjärds folkhögskola och Lärkkulla folkakademi i Karis. Svenska Österbottens folkhögskola/folkakademi samarbetar med Martin Wegelius-institutet, folkhögskolan i Orivesi med Klemetti- opisto. Skolornas musiklärare sammanslöt sig 1925 i Finska musikpedagogers förbund, och från 1937 i Musiklärarförbundet i Finland (Suomen musiikinopettajain liitto). Förbundet utgav 1963-90 musiktidskriften Rondo.

Universiteten. Vid Åbo akademi omhänderhades undervisningen av musikstipendiater och ledningen av ensembler först av domkyrkans och katedralskolans gemensamma director cantus. På 1700-t. hörde akademins musik till stadsorganistens privilegium. Akademiska orkestern, bestående av musikstipendiater och andra, grundades 1747 av stadsorganisten Carl Petter Lenning. Först 1811 tillkom en director musices-tjänst, som först innehades av Carl Wilhelm Salgè. Efter universitetets överflyttning till Hfrs efterträddes han 1835 av Fredrik Pacius, som i hög grad satte sin prägel på hela stadens musikliv. Även hans efterträdare Richard Faltin hade en betydelse långt utanför universitetets ram. Han efterträddes av Robert Kajanus, som ledde den akademiska orkestern och examinerade musiklärare för lärdomsskolorna; någon instrumentalundervisning gavs inte längre. Ilmari Krohns utnämning till docent 1900 markerar, att musikforskningen vid universiteten började prefereras framom musikutövningen; musiklärartjänsten vid Helsingfors universitet fick en alltmera teoretisk betoning. Den praktiska musikutövningen vid landets universitet är numera en angelägenhet för särskilda föreningar, såsom Akateeminen laulu, Ylioppilaskunnan laulajat, Ylioppilaskunnan soittajat samt, på svenskt håll Akademiska orkestern, Akademiska sångföreningen, Akademiska damkören Lyran, Brahe djäknar, Florakören och Pedavoces.

Musikläroanstalterna. Länge utbildades instrumentalister så, att etablerade kyrko- och stadsmusikanter, liksom även de militära musikkårerna, antog lärgossar. Musikaliska sällskapet i Åbo misslyckades på 1790-t. i sitt försök att upprätta en musikalisk läroanstalt. Ännu i mitten av 1800-t. var privilegierna för några stadsmusikanter (Ganszauge i Hfrs, Siber och Hausen i Åbo) förbundna med skyldigheten att undervisa elever; målet var att utbilda en inhemsk kår av musiker. För högre studier i solistiska fack beviljade senaten stipendier för studier vid utrikes konservatorier, kvinnorna var i majoritet bland dessa stipendiater. Helsingfors musikinstitut (Sibelius-Akademin) grundades 1882 av Martin Wegelius, som beslutsamt började inhämta andra länders försprång på musikundervisningens område dels genom att anställa första rangens utländska lärare, såsom Liszteleven Ferruico Busoni 1888-90, dels genom att författa och utge läroböcker, som hade aktualitet i många decennier. Busoni tog initiativ till ett kursexamenssystem vars struktur märks ännu på 2000-t. Orkestermusiker utbildades också från 1885 vid Helsingfors orkesterförenings orkesterskola, som 1914 uppgick i Helsingfors musikinstitut. Wegelius arbete fortsattes av Erkki Melartin, som utvidgade institutet till Helsingfors konservatorium (1924). Namnet Sibelius-Akademin antogs 1939. Där gavs undervisning även i militärmusik fr.o.m. 1926 och i kyrkomusik från 1951 (om utbildningen av organister och kantorer dittills, se kyrkomusik). Ännu på 1940-t. var de kvinnliga eleverna vid Sibelius-Akademin i majoritet, vilket avspeglade att ingalunda alla av eleverna ämnade bli yrkesmusiker; först från 1960-t. är Sibelius-Akademin entydigt yrkesutbildande, efter att dittills för vissa elevkategorier ha varit ett alternativ till privata spellektioner. I anslutning till den examensreform som genomfördes i Finlands högskolor på 1980-t. infördes även vid Sibelius-Akademin examina motsvarande universitetens ( musikkandidat, förk. musikkand., !MuK; musikmagister, förk. musikmag., !MuM; musiklicentiat, förk. musiklic., !MuL; musikdoktor, förk. musikdr, !MuD), samtidigt som nya studieriktningar infördes: folkmusik och jazz och därefter populärmusikaliska genrer, musikteknologi och -administration. På 1990-t. orienterade sig akademin allt tydligare i organisatoriskt avseende mot universitetsvärlden, en utveckling som bekräftas av 1998 års lag om universiteten. I början av 2000-t. anpassas akademins studiegångar efterhand till den s.k. Bolognaprocessen. På 1920-t. grundades i några större finländska städer folkkonservatorier som ett alternativ till privata spellektioner. (se Helsingfors konservatorium på 1920-t.; se Launis, Armas). Ett par av folkkonservatorierna anpassades till den utveckling som ägde rum fr.o.m. 1960-t., då musikundervisningen i Finland upplevde en våldsam expansion. Nya musikläroanstalter grundades, i regel med stöd av resp. hemorter. I hela landet antogs Sibelius-Akademins kurssystem, vilket garanterade en viss enhetlighet. En lag 1969 om stöd till musikskolorna syftade till regional likställdhet. Det system som nu skapades var parallellt med allmänna skolväsendet. I princip var en musikskola avsedd för elever i grundskolan, ett musikinstitut arbetade parallellt med gymnasiet medan man vid ett konservatorium utbildade yrkesmusiker. Avvikande från övriga musikläroanstalter är med avseende på instrumentarium och repertoar det 1972 grundade Oulunkylän pop/jazz-opisto (Pop/jazzinstitutet i Åggelby, (se jazz), som 1986 ombildades till konservatorium. Svenskspråkig undervisning på musikskole- och musikinstitutsnivå ges bl.a. vid Jakobstadsnejdens musikinstitut, Kuula-institutet (Vasa), Korsholms musikinstitut, Åbo konservatorium, Ålands musikinstitut, Musikinstitutet Arkipelag (Åboland), Musikinstitutet Raseborg (Västnyland), Musikinstitutet Kungsvägen (Esbo), Brages musikskola (Hfrs), Borgånejdens musikinstitut och Lovisanejdens musikskola. På 1990-t. genomfördes en reform enligt vilken från konservatorierna avskildes elever, som uttryckligen siktade på musiken som yrke. Dessa överfördes till yrkeshögskolorna på tio orter i Finland, bland dem Svenska yrkeshögskolan i Jakobstad. I Åbo har yrkeshögskolans konstämnen sammanförts i Åbo konstakademi, dess musikavdelning kallas Åbo musikakademi. Vissa nedskärningar i antalet studieplatser kommer att företas 2006.

För att tillvarata musikläroanstalternas intressen grundades 1956 Finlands musikläroinrättningars förbund (Suomen musiikkiopistojen liitto). Se även Sibelius-Akademin, kyrkomusiker, militärmusik. (Fabian Dahlström)
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Ämnesord
musiker
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 30.11.2009 av Johan Lindberg
Uppdaterat 30.11.2009 av Import