liberala folkpartiet (lfp), fi. Liberaalinen kansanpuolue (Lkp), politiskt parti, bildades 1965 genom sammanslagning av finska folkpartiet och De frisinnades förbund. Partiet var vid sin tillkomst en arvtagare till en lång liberal tradition inom finländsk politik som går tillbaka till ungfinska partiet på 1890-t. (partiväsen). Det företrädde en progressiv borgerlig ideologi, som dock inte förmådde skänka partiet en tillräckligt markant profil i konkurrensen med de två stora borgerliga grupperingarna, samlingspartiet och centern. Av liberalernas mera framträdande politiker kan nämnas Arne Berner, Mikko Juva (sedermera ärkebiskop), Pekka Tarjanne och Jaakko Itälä, vilka samtliga verkat som partiordförande.
L. nödgades alltifrån sin tillblivelse inregistrera ett vikande väljarunderlag; 1966 erhöll partiet nio mandat och en röstandel på 6,5 %, 1979 endast fyra mandat och en röstandel på 3,7 %. Sistnämnda år gjorde partiet av allt att döma ett allvarligt strategiskt misstag genom att ställa sig utanför den regering som då bildades, och 1983 föll l. ur riksdagen, sedan flera av dess förgrundsgestalter hade gått över till de gröna.
Även valsystemet, som favoriserar större partier, bidrog till tillbakagången. Avsaknaden av en egen partipress försvårade spridningen av liberalernas budskap. L., som på 1970-t. medverkade i flera center-vänsterkoalitioner, gick under senare delen av decenniet uttryckligen in för att vinna en position bland medelklassväljarna, den stora gruppen borgerligt tänkande, men frisinnade funktionärer och tjänstemän. Det stöddes främst av yngre väljare i landets tätortsregioner.
L. anslöt sig 1982 till centerpartiet (Centern i Finland) och bildade fram till 1985 en medlemsorganisation inom detta. Partiet kunde därigenom kvarstå i partiregistret, trots att det blivit utan riksdagsmandat i två på varandra följande val. L. hade åter en representant i riksdagen 1991-94 och ströks därmed ur registret först 1999. Inför riksdagsvalet sistnämnda år fattades ett preliminärt beslut om samgång med det nybildade ungfinska partiet, men saken förföll sedan båda partierna hade misslyckats med att ta mandat. Liberalerna infördes 2002 på nytt i partiregistret under beteckningen Liberaalit r.p. (Henrik Ekberg)
L. nödgades alltifrån sin tillblivelse inregistrera ett vikande väljarunderlag; 1966 erhöll partiet nio mandat och en röstandel på 6,5 %, 1979 endast fyra mandat och en röstandel på 3,7 %. Sistnämnda år gjorde partiet av allt att döma ett allvarligt strategiskt misstag genom att ställa sig utanför den regering som då bildades, och 1983 föll l. ur riksdagen, sedan flera av dess förgrundsgestalter hade gått över till de gröna.
Även valsystemet, som favoriserar större partier, bidrog till tillbakagången. Avsaknaden av en egen partipress försvårade spridningen av liberalernas budskap. L., som på 1970-t. medverkade i flera center-vänsterkoalitioner, gick under senare delen av decenniet uttryckligen in för att vinna en position bland medelklassväljarna, den stora gruppen borgerligt tänkande, men frisinnade funktionärer och tjänstemän. Det stöddes främst av yngre väljare i landets tätortsregioner.
L. anslöt sig 1982 till centerpartiet (Centern i Finland) och bildade fram till 1985 en medlemsorganisation inom detta. Partiet kunde därigenom kvarstå i partiregistret, trots att det blivit utan riksdagsmandat i två på varandra följande val. L. hade åter en representant i riksdagen 1991-94 och ströks därmed ur registret först 1999. Inför riksdagsvalet sistnämnda år fattades ett preliminärt beslut om samgång med det nybildade ungfinska partiet, men saken förföll sedan båda partierna hade misslyckats med att ta mandat. Liberalerna infördes 2002 på nytt i partiregistret under beteckningen Liberaalit r.p. (Henrik Ekberg)