Centern i Finland, (C.), fi. Suomen Keskusta, till 1988 centerpartiet (Keskustapuolue), politiskt parti, räknar sitt ursprung från ett förbund, Suomen maalaisväestön liitto, grundat i Seinäjoki 1906. Med detta förenades 1908 Sydösterbottens ungfinska agrarförbund, bildat av författaren och journalisten Santeri Alkio, som betraktas som den ursprunglige skaparen av partiets ideologi. C. hette 1908-65 maalaisliitto, på svenska vanligen översatt till agrarförbundet. Det är ideologiskt sett det genuinast finländska av landets samtliga partier, bildat i stort sett utan utländska förebilder. C. är även det enda europeiska agrarparti som har utvecklats till ett universalparti med betydande inflytande.
Partiet grundades närmast för att bevaka den finskspråkiga bondebefolkningens ekonomiska och sociala intressen, sedan denna befolkningsgrupps motsatsförhållande till den finska överklassen blivit skönjbar. Dess kärntrupp utgjordes av småbrukare från Österbotten och Karelen. Agrarförbundet startade som ett renodlat intresseparti, men kunde p.g.a. den parlamentariska framgången - det blev 1919 den näst största gruppen i riksdagen med 42 mandat - inte i längden undgå att ta ställning även till stora allmänpolitiska frågor. Partiet intog redan under författningsstriden 1917-19, då dess företrädare var de främsta förkämparna för republiken, sin plats i partiskalans center. På 1920-t. kämpade en österbottniskt förankrad högerflygel under ledning av Kyösti Kallio och en mera progressiv karelsk flygel som anfördes av J.E. Sunila internt om makten. Överhuvudtaget har partiet mer än många andra präglats av interna konflikter.
Agrarförbundet åtnjöt ett växande väljarunderstöd fram till 1930 (röstandel 27,3 % i riksdagsvalet nämnda år), men även därefter har dess underlag varit stabilt. Trots att största delen av dess väljare rekryterades bland jordbrukarbefolkningen, som minskade snabbt till följd av samhällets omstrukturering, understeg partiets röstandel 20 procent första gången 1970. Därefter har den kretsat något under eller något över denna siffra. Vid riksdagsvalet 2007 fick partiet 23,1 % av rösterna och blev därmed största parti.
C. kunde länge profitera på de fördelar mångpartisystemet och placeringen i mitten på den politiska skalan erbjöd. Partiet hade även en fördel av att Urho Kekkonen som satt ett kvartssekel på posten som republikens president var utgången från agrarerna. Följden var ett nästan ständigt regeringsengagemang, som under vissa perioder (t.ex. 1957-66) gav partiet en helt dominerande ställning. Efter andra världskriget, då partiets kurs av såväl utrikes- som inrikespolitiska skäl lades om vänsterut (närmast p.g.a. behovet att konkurrera om den politiskt osäkra gruppen småbrukare-skogsarbetare), har det dessutom långa perioder (1948-51, 1962-66, 1991-95 och sedan 2003) bildat den största gruppen i riksdagen. Ett 1959 bildat utbrytarparti, sedermera kallat Finlands landsbygdsparti, kom under de följande årtiondena att utgöra en besvärlig konkurrent till moderpartiet, som då befann sig i ett sårbart läge.
Den gamla interna motsättningen mellan s. och v. Finlands konservativa producentagrarer och de mera progressiva socialagrarerna i landets ö. och n. delar framträdde under decennierna efter andra världskriget tidvis med skärpa. Motsättningen blev akut under åren 1958-60, frammanad av den energiske men intrigante partisekreteraren Arvo Korsimo, och kunde iakttas inom partiet ända fram till det tidiga 1980-t.
Under Kekkonens presidenttid uppstod därtill den s.k. K-linjen, som eftersträvade makten bl.a. genom att diskreditera föregivet mindre sovjetvänliga partikamrater i Moskvas ögon. Bland dem som i tur och ordning stämplades som utrikespolitiskt opålitliga märktes partiordförandena Viljami Kalliokoski, V.J. Sukselainen och Johannes Virolainen.
Den krympande jordbrukarbefolkningen gjorde det halvtannat decennium efter andra världskriget nödvändigt för agrarpolitikerna att försöka appellera även till andra befolkningsgrupper. Härvid inriktade man sig främst på den talrika skaran av inflyttare till städer och tätorter, vilka enligt partiets strateger representerade det verkliga proletariatet och därför bl.a. borde garanteras en i lag stadgad minimiinkomst. Parallellt med denna nya målsättning, som markerades bl.a. med namnbyte (från agrarförbundet till centerpartiet) och ett ökat engagemang även i andra samhällsfrågor, t.ex. i debatten om högskoledemokratin, försvagades karaktären av intresseparti för lantbruket. Idag är endast ca 10 % av dess anhängare lantbrukare. I det urbaniserade s. Finland och särskilt i huvudstadsregionen har C. dock haft svårt att få fotfäste.
Trots försöket till inbrytning i tätorterna, som lyckats bättre på det kommunala planet än på riksnivån, har C. fortfarande sitt starkaste stöd på landsbygden, vars intressen partiet främjar bl.a. genom sin bevakning av producentfrågorna och regionalpolitiken samt genom sin satsning på decentralisering av det huvudstadsdominerade samhällslivet.
C. har kunnat visa prov på en viss radikalism i samhällspolitiska frågor, men hyllar samtidigt kristligt-etiska värden; särskilt i n. Finland har partiet en intim koppling till laestadianismen (väckelserörelser) Dess ställning är stark inom kommunerna, där C. är landets överlägset största parti räknat i antalet fullmäktigeplatser.
Eftersom partiet bl.a. tack vare Urho Kekkonens uppbackning under dennes decennier som president kunde dominera inrikespolitiken och därför ibland kom att uppträda på ett sätt som de övriga partierna uppfattade som arrogant och opålitligt (kvällsmjölkning), drabbades det före och efter sekelskiftet 2000 av en längre period i oppositionen. Till detta bidrog även det faktum att det i och med Sovjetunionens sönderfall förlorade sin utrikespolitiska särställning.
Efter det segerrika valet 2003 som åter förde upp C. till positionen som landets största parti (röstandel 24,7 %, 55 mandat) återkom partiet i regeringsställning. Partiledaren Anneli Jäätteenmäki kunde därmed erövra statsministerposten och bli landets första kvinnliga regeringschef. Hon blev dock tvungen att avgå efter endast några månader, varefter hon efterträddes av Matti Vanhanen som satt decenniet ut. Denne nödgades notera flera valnederlag, bl.a. i riksdagsvalet 2007, då C. förlorade fyra mandat (röstandel 23,1 %) men lyckades förbli största parti.
C. har alltsedan 1950-t., då den omstridde Arvo Korsimo tjänstgjorde som partisekreterare, ansetts vara ett av landets bäst organiserade partier. Agrarförbundets organisation var dock redan före andra världskriget bättre utvecklad än övriga borgerliga partiers. C. är fortfarande landets till medlemsantalet största parti med ca 176 000 medlemmar (2008). Huvudorgan är den i Hfrs utkommande tidningen Suomenmaa. Partiarkivet Keskustan ja maaseudun arkisto grundades 1970 i Hfrs. (I. Hakalehto/J. Mylly/K. Hokkanen, Maalaisliitto-Keskustan historia 1-4, 1986-2002; P. Sorvali, Niukkasesta Kekkoseen, 1975; I. Laukkonen, Alkion miehet, 1976; K. Hokkanen, Keskitie suomalainen vaihtoehto, 1976; O. Punnonen, Maalaisliitto/Keskustapuolue 1906-76, 1977; J. Mylly, Maalaisliitto ja turvallisuuspolitiikka, 2 bd, 1978-83; T. Isohookana-Asunmaa, Maalaisliitto Pohjois-Suomessa, 1980, Maalaisliitosta Kainuun valtapuolue, 1986; R. Salokangas, Puolueen aseet. Maalaisliiton sanomalehdistön synty ja sen asema puolueessa ja sanomalehtimarkkinoilla 1906-1916, 1982; J. Virolainen, Vallankäyttö Kekkosen kaudella, 1986; P. Neittaanmäki, Valtapolitiikka osana suomalaista päätöksentekoa, 2000; S. Kääriäinen, Sitä niittää mitä kylvää, 2002) (Henrik Ekberg)
Partiet grundades närmast för att bevaka den finskspråkiga bondebefolkningens ekonomiska och sociala intressen, sedan denna befolkningsgrupps motsatsförhållande till den finska överklassen blivit skönjbar. Dess kärntrupp utgjordes av småbrukare från Österbotten och Karelen. Agrarförbundet startade som ett renodlat intresseparti, men kunde p.g.a. den parlamentariska framgången - det blev 1919 den näst största gruppen i riksdagen med 42 mandat - inte i längden undgå att ta ställning även till stora allmänpolitiska frågor. Partiet intog redan under författningsstriden 1917-19, då dess företrädare var de främsta förkämparna för republiken, sin plats i partiskalans center. På 1920-t. kämpade en österbottniskt förankrad högerflygel under ledning av Kyösti Kallio och en mera progressiv karelsk flygel som anfördes av J.E. Sunila internt om makten. Överhuvudtaget har partiet mer än många andra präglats av interna konflikter.
Agrarförbundet åtnjöt ett växande väljarunderstöd fram till 1930 (röstandel 27,3 % i riksdagsvalet nämnda år), men även därefter har dess underlag varit stabilt. Trots att största delen av dess väljare rekryterades bland jordbrukarbefolkningen, som minskade snabbt till följd av samhällets omstrukturering, understeg partiets röstandel 20 procent första gången 1970. Därefter har den kretsat något under eller något över denna siffra. Vid riksdagsvalet 2007 fick partiet 23,1 % av rösterna och blev därmed största parti.
C. kunde länge profitera på de fördelar mångpartisystemet och placeringen i mitten på den politiska skalan erbjöd. Partiet hade även en fördel av att Urho Kekkonen som satt ett kvartssekel på posten som republikens president var utgången från agrarerna. Följden var ett nästan ständigt regeringsengagemang, som under vissa perioder (t.ex. 1957-66) gav partiet en helt dominerande ställning. Efter andra världskriget, då partiets kurs av såväl utrikes- som inrikespolitiska skäl lades om vänsterut (närmast p.g.a. behovet att konkurrera om den politiskt osäkra gruppen småbrukare-skogsarbetare), har det dessutom långa perioder (1948-51, 1962-66, 1991-95 och sedan 2003) bildat den största gruppen i riksdagen. Ett 1959 bildat utbrytarparti, sedermera kallat Finlands landsbygdsparti, kom under de följande årtiondena att utgöra en besvärlig konkurrent till moderpartiet, som då befann sig i ett sårbart läge.
Den gamla interna motsättningen mellan s. och v. Finlands konservativa producentagrarer och de mera progressiva socialagrarerna i landets ö. och n. delar framträdde under decennierna efter andra världskriget tidvis med skärpa. Motsättningen blev akut under åren 1958-60, frammanad av den energiske men intrigante partisekreteraren Arvo Korsimo, och kunde iakttas inom partiet ända fram till det tidiga 1980-t.
Under Kekkonens presidenttid uppstod därtill den s.k. K-linjen, som eftersträvade makten bl.a. genom att diskreditera föregivet mindre sovjetvänliga partikamrater i Moskvas ögon. Bland dem som i tur och ordning stämplades som utrikespolitiskt opålitliga märktes partiordförandena Viljami Kalliokoski, V.J. Sukselainen och Johannes Virolainen.
Den krympande jordbrukarbefolkningen gjorde det halvtannat decennium efter andra världskriget nödvändigt för agrarpolitikerna att försöka appellera även till andra befolkningsgrupper. Härvid inriktade man sig främst på den talrika skaran av inflyttare till städer och tätorter, vilka enligt partiets strateger representerade det verkliga proletariatet och därför bl.a. borde garanteras en i lag stadgad minimiinkomst. Parallellt med denna nya målsättning, som markerades bl.a. med namnbyte (från agrarförbundet till centerpartiet) och ett ökat engagemang även i andra samhällsfrågor, t.ex. i debatten om högskoledemokratin, försvagades karaktären av intresseparti för lantbruket. Idag är endast ca 10 % av dess anhängare lantbrukare. I det urbaniserade s. Finland och särskilt i huvudstadsregionen har C. dock haft svårt att få fotfäste.
Trots försöket till inbrytning i tätorterna, som lyckats bättre på det kommunala planet än på riksnivån, har C. fortfarande sitt starkaste stöd på landsbygden, vars intressen partiet främjar bl.a. genom sin bevakning av producentfrågorna och regionalpolitiken samt genom sin satsning på decentralisering av det huvudstadsdominerade samhällslivet.
C. har kunnat visa prov på en viss radikalism i samhällspolitiska frågor, men hyllar samtidigt kristligt-etiska värden; särskilt i n. Finland har partiet en intim koppling till laestadianismen (väckelserörelser) Dess ställning är stark inom kommunerna, där C. är landets överlägset största parti räknat i antalet fullmäktigeplatser.
Eftersom partiet bl.a. tack vare Urho Kekkonens uppbackning under dennes decennier som president kunde dominera inrikespolitiken och därför ibland kom att uppträda på ett sätt som de övriga partierna uppfattade som arrogant och opålitligt (kvällsmjölkning), drabbades det före och efter sekelskiftet 2000 av en längre period i oppositionen. Till detta bidrog även det faktum att det i och med Sovjetunionens sönderfall förlorade sin utrikespolitiska särställning.
Efter det segerrika valet 2003 som åter förde upp C. till positionen som landets största parti (röstandel 24,7 %, 55 mandat) återkom partiet i regeringsställning. Partiledaren Anneli Jäätteenmäki kunde därmed erövra statsministerposten och bli landets första kvinnliga regeringschef. Hon blev dock tvungen att avgå efter endast några månader, varefter hon efterträddes av Matti Vanhanen som satt decenniet ut. Denne nödgades notera flera valnederlag, bl.a. i riksdagsvalet 2007, då C. förlorade fyra mandat (röstandel 23,1 %) men lyckades förbli största parti.
C. har alltsedan 1950-t., då den omstridde Arvo Korsimo tjänstgjorde som partisekreterare, ansetts vara ett av landets bäst organiserade partier. Agrarförbundets organisation var dock redan före andra världskriget bättre utvecklad än övriga borgerliga partiers. C. är fortfarande landets till medlemsantalet största parti med ca 176 000 medlemmar (2008). Huvudorgan är den i Hfrs utkommande tidningen Suomenmaa. Partiarkivet Keskustan ja maaseudun arkisto grundades 1970 i Hfrs. (I. Hakalehto/J. Mylly/K. Hokkanen, Maalaisliitto-Keskustan historia 1-4, 1986-2002; P. Sorvali, Niukkasesta Kekkoseen, 1975; I. Laukkonen, Alkion miehet, 1976; K. Hokkanen, Keskitie suomalainen vaihtoehto, 1976; O. Punnonen, Maalaisliitto/Keskustapuolue 1906-76, 1977; J. Mylly, Maalaisliitto ja turvallisuuspolitiikka, 2 bd, 1978-83; T. Isohookana-Asunmaa, Maalaisliitto Pohjois-Suomessa, 1980, Maalaisliitosta Kainuun valtapuolue, 1986; R. Salokangas, Puolueen aseet. Maalaisliiton sanomalehdistön synty ja sen asema puolueessa ja sanomalehtimarkkinoilla 1906-1916, 1982; J. Virolainen, Vallankäyttö Kekkosen kaudella, 1986; P. Neittaanmäki, Valtapolitiikka osana suomalaista päätöksentekoa, 2000; S. Kääriäinen, Sitä niittää mitä kylvää, 2002) (Henrik Ekberg)
Centern i Finland. Partiemblemet kan ses som en symbol för rörelsens lantliga ursprung.