Lindgren, Armas Eliel (28/11 1874 Tavastehus, d. 3/10 1929 Köpenhamn), arkitekt. Kort före sin examen från Polytekniska institutet 1897 grundade Lindgren tillsammans med kollegerna Herman Gesellius och Eliel Saarinen arkitektbyrån Gesellius, Lindgren & Saarinen, som blev banbrytande för nationalromantikens genombrott kring sekelskiftet och som projekterade några av Finlands förnämsta byggnadsprojekt genom tiderna.
Efter separationen från kompanjonerna 1905 bosatte sig Lindgren på Brändö i Hfrs och idkade egen praktik, inom vilken han också samarbetade med Wivi Lönn och Onni Tarjanne. Senare hade han även gemensam byrå tillsammans med Bertel Liljequist 1914-26. Lindgren var 1899-1901 professor i konsthistoria i Polytekniska institutet och fortsatte 1919-29 som professor i arkitektur vid denna inrättning, som då hade ombildats till Tekniska högskolan. Därtill verkade han 1902-12 som konstnärlig ledare vid Centralskolan för konstflit.
Lindgren utvecklade en egen individuell stil inom nationalromantiken, präglad av en strävan efter monumentala lösningar, något som kommer till synes bl.a. i fasaden på försäkringsbolaget Suomis affärshus (1909) och i försäkringsbolaget Kalevas hus vid Mannerheimvägen 7 (1913). Bland hans byggnader i huvudstaden märks ytterligare Nya studenthuset (jte W. Lönn 1910), Statsverkets hus, Södra Esplanaden 4 (1913), Brändö Casino (1913), Fabriksgatan 1 a (Röda korset, 1914), Separatorfabriken i Sörnäs (jte B. Liljequist, 1916), Ribbinghovs radhus (1917), hans egen villa och Väinö Aaltonens ateljé på Brändö (den sistnämnda är riven) samt Tekniska högskolans tillbyggnad (1928).
Lindgren verkade även i Estland, där han tillsammans med Wivi Lönn projekterade bl.a. teater- och konserthuset "Estonia" (1913) i Tallinn samt vidare Vanemuine teater och Sakala studenthus i Dorpat. Av hans övriga arbeten kan nämnas kyrkorna i Valkeala, Kuusankoski och Säynätsalo, (samtliga under 1920-t.), reparationen och ombyggnaden av Viborgs kyrka (1926) samt kyrkorna i Kexholm (1930) och Norrmark (1933); därtill Träskända gård i Esbo (jte B. Liljequist, efter I.G. Glasons skisser, 1921), Kimito kyrkas inredning (1921) och stadshuset i Hangö (jte B. Liljequist 1926) samt ett stort antal arkitektoniskt värdefulla villor och flervånings bostadshus i Hfrs och på landsbygden. Lindgren, som storligen intresserade sig för och fördjupade sig i Finlands byggnadshistoria, utgav också verket Rakennus- ja koristetyylit (1914). (R. Nikula, A.L., 1988) (Patrick Eriksson)
Efter separationen från kompanjonerna 1905 bosatte sig Lindgren på Brändö i Hfrs och idkade egen praktik, inom vilken han också samarbetade med Wivi Lönn och Onni Tarjanne. Senare hade han även gemensam byrå tillsammans med Bertel Liljequist 1914-26. Lindgren var 1899-1901 professor i konsthistoria i Polytekniska institutet och fortsatte 1919-29 som professor i arkitektur vid denna inrättning, som då hade ombildats till Tekniska högskolan. Därtill verkade han 1902-12 som konstnärlig ledare vid Centralskolan för konstflit.
Lindgren utvecklade en egen individuell stil inom nationalromantiken, präglad av en strävan efter monumentala lösningar, något som kommer till synes bl.a. i fasaden på försäkringsbolaget Suomis affärshus (1909) och i försäkringsbolaget Kalevas hus vid Mannerheimvägen 7 (1913). Bland hans byggnader i huvudstaden märks ytterligare Nya studenthuset (jte W. Lönn 1910), Statsverkets hus, Södra Esplanaden 4 (1913), Brändö Casino (1913), Fabriksgatan 1 a (Röda korset, 1914), Separatorfabriken i Sörnäs (jte B. Liljequist, 1916), Ribbinghovs radhus (1917), hans egen villa och Väinö Aaltonens ateljé på Brändö (den sistnämnda är riven) samt Tekniska högskolans tillbyggnad (1928).
Lindgren verkade även i Estland, där han tillsammans med Wivi Lönn projekterade bl.a. teater- och konserthuset "Estonia" (1913) i Tallinn samt vidare Vanemuine teater och Sakala studenthus i Dorpat. Av hans övriga arbeten kan nämnas kyrkorna i Valkeala, Kuusankoski och Säynätsalo, (samtliga under 1920-t.), reparationen och ombyggnaden av Viborgs kyrka (1926) samt kyrkorna i Kexholm (1930) och Norrmark (1933); därtill Träskända gård i Esbo (jte B. Liljequist, efter I.G. Glasons skisser, 1921), Kimito kyrkas inredning (1921) och stadshuset i Hangö (jte B. Liljequist 1926) samt ett stort antal arkitektoniskt värdefulla villor och flervånings bostadshus i Hfrs och på landsbygden. Lindgren, som storligen intresserade sig för och fördjupade sig i Finlands byggnadshistoria, utgav också verket Rakennus- ja koristetyylit (1914). (R. Nikula, A.L., 1988) (Patrick Eriksson)
Lindgren, Armas. Kort före sin examen från Polytekniska institutet 1897 bildade Lindgren tillsammans med kollegerna Eliel Saarinen och Herman Gesellius arkitektbyrån Gesellius, Lindgren & Saarinen. Foto Åbo Akademis bildsamlingar.
Försäkringsbolaget Kalevas byggnad (1913) bildar tillsammans med Nya studenthuset (som skymtar t.h.) Lindgrens mest monumentala arkitektoniska helhet i centrum av Hfrs. Foto: Schildts bildarkiv, T. Ørsted.