litteraturhistoria,

litteraturhistoria, litteraturvetenskap. Sin upprinnelse har den litteraturhistoriska forskningen redan i antikens diktanalys, som betonade biografiska och språkliga utgångspunkter. Renässansens och romantikens historieskrivning förde över i det sena 1800-talets komparativa forskning. Från mitten av 1800-talet växte en finländsk litteraturhistorisk kanon fram med Fredrik Cygnaeus som pionjär. Estetiska och historiska aspekter framhävdes. Framför allt ägnade man sig åt monografier över stora diktare, exempelvis Valfrid Vasenius monumentala verk om Zachris Topelius och Erik Kihlmans biografi över Mikael Lybeck, medan översiktsverken till en början var få. En rad akademiker stod för viktiga insatser, bland dem C.G. Estlander, Werner Söderhjelm, Olaf Homén, Gunnar Castrén, Rafael Koskimies, V.A. Koskenniemi, Erik Ekelund, Olof Enckell och Yrjö Hirn.

Under senare delen av 1900-t. kom internationella trender att prägla även finländsk l. Litteratursociologiska perspektiv dominerade tidvis över de traditionellt biografiska metoderna. Litteraturens samhällsroll blev ett ledande forskningstema. Intertextualitet var ett begrepp som genomsyrade forskningen, där ett feministiskt perspektiv ofta odlades. Samtidigt övergick man på det akademiska planet vanligen till att tala om l. som litteraturvetenskap. Bland senare framträdande finlandssvenska litteraturhistoriker märks Johan Wrede, Merete Mazzarella, Roger Holmström och Holger Lillqvist. Utanför universiteten verkar Thomas Warburton, som skrivit sammanfattningen Åttio år finlandssvensk litteratur (1984), samt essäisterna Johannes Salminen och Sven Willner. Portalgestalter på finskt håll är Kai Laitinen och Yrjö Varpio, som sammanställt flera stora översiktsverk. Suomen kirjallisuuden seura och Svenska litteratursällskapet i Finland finansierar en mängd litteraturhistoriska projekt med nationell anknytning. (Gustaf Widén)