folkdiktning, av hävd definierad som diktning som sprids och bevaras utan hjälp av böcker eller nedskrifter. Till f. hör bl.a. sagor, sägner, legender, anekdoter, gåtor, ordstäv, ramsor, rim och visor (folkmusik). Idag används även benämningen folklore (eng.) för den andliga folkkulturens traditionsstoff, men termen ges något olika innebörd i olika länder. Tidigare var också benämningen folkminnen (da. folkeminder) vanlig.
Innan läskunnigheten blev allmän levde en rik flora f. i muntlig tradition. Man brukar räkna med att det spontana sagoberättandet i Finland dog ut kring sekelskiftet 1900, medan t.ex. sägner och visor haft en starkare livskraft. Ännu på 1970- o. 80-t. kunde man påträffa traditionella berättare och sångare med stor repertoar. Nyskapande f. existerar fortfarande; bl.a. uppstår moderna sägner, anekdoter och vitsar som kan få stor spridning, dels muntligt såsom t.ex. skolbarnens vitsar, dels med hjälp av modern teknik såsom t.ex. lustiga fax- och e-posthistorier.
I traditionsarkiv runtom i landet finns stora samlingar f. i form av uppteckningar och inspelningar från 1800-talets förra del fram till våra dagar. Under romantiken och den nationella väckelsen i början av 1800-t. blev (den gamla) Åbo akademi centralhärd för folkdiktsforskningen som i hög grad inriktade sig på finsk runosång. Tack vare A.I. Arwidsson, A.J. Sjögren, A. Poppius, C.A. Gottlund, Z. Topelius d.ä., R. von Becker och E. Lönnrot bedrevs ett flitigt insamlingsarbete. Av publikationerna fick Lönnrots Kalevala (1835) den största betydelsen; den finska folkdiktsforskningen kom att för en tid framåt bli en utforskning av Lönnrots epos (Kalevala). År 1831 grundades Finska litteratursällskapet (Suomalaisen kirjallisuuden seura); åboromantikernas och Lönnrots samlingar fick bilda grundstommen i sällskapets traditionsarkiv.
Finlandssvenska visor hade publicerats redan i Arwidssons Svenska fornsånger (1834-42), men i allmänhet ägnade forskarna den svenska f. föga intresse. Först i mitten av 1800-t. blev man medveten om att också den svenska allmogen ägde traditioner värda att tas tillvara. Föregångsmän var Oskar Rancken och Axel Olof Freudenthal. Rancken var verksam vid Vasa gymnasium och flera av hans elever blev flitiga samlare; bland dem märktes särskilt Jakob Edward Wefvar. På Freudenthals initiativ började Nyländska studentavdelningen i Hfrs bedriva insamlingsverksamhet på 1860-t. och arbetet fortsattes av Svenska landsmålsföreningen i Finland, gr. 1874.
År 1885 grundades Svenska litteratursällskapet i Finland, som kom att bli ledande institution för insamlingsarbete och publikationsverksamhet på svenskt håll. På Otto Anderssons initiativ bildades Föreningen Brage 1906, vars arbete i första hand gick ut på att återuppliva den gamla folkkulturen, men som även fått en viss betydelse för själva insamlingsarbetet. Vid Åbo Akademi inrättades 1926 en professur i musikvetenskap och folkdiktsforskning, och följande år tillkom Institutet för nordisk etnologi (INE), som efterhand fick betydande samlingar. Inom Svenska litteratursällskapet bildades 1937 en ny institution, Folkkultursarkivet, som fick överta sällskapets samlingar av folkloristiskt material. De gamla INE- samlingarna har knutits till ämnet folkloristik vid Åbo Akademi, vars folkloristiska samlingar växer stadigt genom insamling som bedrivs av studerande. Ett mindre antal samlingar finns även hos föreningarna Brage i Hfrs och Vasa. Arkivet vid Finlands svenska folkmusikinstitut i Vasa upptar stora samlingar visor och annat folkloristiskt material. Som några av de största samlarna i äldre tid kan nämnas Ernst Lagus, O.R. Sjöberg, V.E.V. Wessman, Otto Andersson, Greta Dahlström och Alfhild Forslin samt i modern tid Bo Lönnqvist, Ann-Mari Häggman, Carola Ekrem och Anne Bergman.
Material har publicerats i Nyland, samlingar utgivna av Nyländska avdelningen, 8 bd 1884-1911, i Finlands svenska folkdiktning, 23 vol. 1917- och i tidskrifterna Hembygden, Brages årsskrift och Budkavlen.
Det finska materialet förvaras i Suomalaisen kirjallisuuden seuras Kansanrunousarkisto, som är ett av de största traditionsarkiven i världen. Också Nationalmuseum och de folkloristiska institutionerna vid universiteten i Tfrs och Åbo har betydande samlingar, liksom även Suomen kansanmusiikki-instituutti i Kaustby. Materialutgåva: Suomen kansan vanhat runot, 34 band, 1908 -97. (O. Andersson, Finländsk folklore, 1967; J. Hautala, Suomalainen kansanrunoudentutkimus, 1974; L. Virtanen, Suomalainen kansanperinne, 1988) (Ann-Mari Häggman)
Innan läskunnigheten blev allmän levde en rik flora f. i muntlig tradition. Man brukar räkna med att det spontana sagoberättandet i Finland dog ut kring sekelskiftet 1900, medan t.ex. sägner och visor haft en starkare livskraft. Ännu på 1970- o. 80-t. kunde man påträffa traditionella berättare och sångare med stor repertoar. Nyskapande f. existerar fortfarande; bl.a. uppstår moderna sägner, anekdoter och vitsar som kan få stor spridning, dels muntligt såsom t.ex. skolbarnens vitsar, dels med hjälp av modern teknik såsom t.ex. lustiga fax- och e-posthistorier.
I traditionsarkiv runtom i landet finns stora samlingar f. i form av uppteckningar och inspelningar från 1800-talets förra del fram till våra dagar. Under romantiken och den nationella väckelsen i början av 1800-t. blev (den gamla) Åbo akademi centralhärd för folkdiktsforskningen som i hög grad inriktade sig på finsk runosång. Tack vare A.I. Arwidsson, A.J. Sjögren, A. Poppius, C.A. Gottlund, Z. Topelius d.ä., R. von Becker och E. Lönnrot bedrevs ett flitigt insamlingsarbete. Av publikationerna fick Lönnrots Kalevala (1835) den största betydelsen; den finska folkdiktsforskningen kom att för en tid framåt bli en utforskning av Lönnrots epos (Kalevala). År 1831 grundades Finska litteratursällskapet (Suomalaisen kirjallisuuden seura); åboromantikernas och Lönnrots samlingar fick bilda grundstommen i sällskapets traditionsarkiv.
Finlandssvenska visor hade publicerats redan i Arwidssons Svenska fornsånger (1834-42), men i allmänhet ägnade forskarna den svenska f. föga intresse. Först i mitten av 1800-t. blev man medveten om att också den svenska allmogen ägde traditioner värda att tas tillvara. Föregångsmän var Oskar Rancken och Axel Olof Freudenthal. Rancken var verksam vid Vasa gymnasium och flera av hans elever blev flitiga samlare; bland dem märktes särskilt Jakob Edward Wefvar. På Freudenthals initiativ började Nyländska studentavdelningen i Hfrs bedriva insamlingsverksamhet på 1860-t. och arbetet fortsattes av Svenska landsmålsföreningen i Finland, gr. 1874.
År 1885 grundades Svenska litteratursällskapet i Finland, som kom att bli ledande institution för insamlingsarbete och publikationsverksamhet på svenskt håll. På Otto Anderssons initiativ bildades Föreningen Brage 1906, vars arbete i första hand gick ut på att återuppliva den gamla folkkulturen, men som även fått en viss betydelse för själva insamlingsarbetet. Vid Åbo Akademi inrättades 1926 en professur i musikvetenskap och folkdiktsforskning, och följande år tillkom Institutet för nordisk etnologi (INE), som efterhand fick betydande samlingar. Inom Svenska litteratursällskapet bildades 1937 en ny institution, Folkkultursarkivet, som fick överta sällskapets samlingar av folkloristiskt material. De gamla INE- samlingarna har knutits till ämnet folkloristik vid Åbo Akademi, vars folkloristiska samlingar växer stadigt genom insamling som bedrivs av studerande. Ett mindre antal samlingar finns även hos föreningarna Brage i Hfrs och Vasa. Arkivet vid Finlands svenska folkmusikinstitut i Vasa upptar stora samlingar visor och annat folkloristiskt material. Som några av de största samlarna i äldre tid kan nämnas Ernst Lagus, O.R. Sjöberg, V.E.V. Wessman, Otto Andersson, Greta Dahlström och Alfhild Forslin samt i modern tid Bo Lönnqvist, Ann-Mari Häggman, Carola Ekrem och Anne Bergman.
Material har publicerats i Nyland, samlingar utgivna av Nyländska avdelningen, 8 bd 1884-1911, i Finlands svenska folkdiktning, 23 vol. 1917- och i tidskrifterna Hembygden, Brages årsskrift och Budkavlen.
Det finska materialet förvaras i Suomalaisen kirjallisuuden seuras Kansanrunousarkisto, som är ett av de största traditionsarkiven i världen. Också Nationalmuseum och de folkloristiska institutionerna vid universiteten i Tfrs och Åbo har betydande samlingar, liksom även Suomen kansanmusiikki-instituutti i Kaustby. Materialutgåva: Suomen kansan vanhat runot, 34 band, 1908 -97. (O. Andersson, Finländsk folklore, 1967; J. Hautala, Suomalainen kansanrunoudentutkimus, 1974; L. Virtanen, Suomalainen kansanperinne, 1988) (Ann-Mari Häggman)