mellankrigsperioden 1940-41, tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget i Finland (kallas även oegentligt " mellanfreden ", av fi. välirauha), från mars 1940 till juni 1941. M. präglades bl.a. av politiska oroligheter som inspirerats från sovjetiskt håll (Sällskapet för fred och vänskap med Sovjetunionen). Sovjetunionen utövade överhuvudtaget på olika sätt stark påtryckning, bl.a. kring frågan om Petsamo. Ishavshamnen i Petsamo var ett andningshål för Finland (och Sverige) sedan sjöfarten genom de danska sunden blockerats efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge. Den användes för export och import av gods till England och transoceana länder.
Ett svårt övergrepp, som Finland var tvunget att stillatigande svälja, var nedskjutningen av passagerarplanet Kaleva över Finska viken i juni 1940. Vid midsommartid framställde man från sovjetiskt håll krav på att Åland skulle demilitariseras och de där existerande befästningarna demoleras, trots att ingenting stipulerades om detta i Moskvafreden. I början av september nödgades de finländska myndigheterna efter påtryckningar vidare underteckna ett avtal enligt vilket Sovjetunionen fick tillstånd att transportera trupper till Hangö arrendeområde per järnväg.
Då nyheten om att tyskarna hade landstigit i Vasa spreds vid samma tid, mottogs detta med en känsla av befrielse av den stora allmänheten. Tyskarnas uppdykande baserade sig på ett mellan militära instanser 12/9 1940 ingånget avtal om transitering av tyska trupper genom Finland till Nordnorge. Under m. noterades sammanlagt 85 gränskränkningar av sovjetiskt flyg och 109 av fartyg och militärpatruller.
För de finländska ledarna framstod i denna situation ett samarbete med Tyskland som den enda utvägen, och detta kom även till stånd sedan Hitler inför Operation Barbarossa hade ändrat sin tidigare kyliga attityd till Finland. Då utrikesminister Molotov i november 1940 besökte Berlin deklarerade han att Sovjetunionen önskade fria händer att slutgiltigt lösa den finländska frågan, men Hitler lade in sitt veto, eftersom detta inte passade in i hans planer.
Frågan om huruvida Finland råkade in i kraftmätningen mellan Tyskland och Sovjetunionen som ett viljelöst objekt eller inte var några decennier efteråt föremål för intensiv diskussion (drivvedsteorin).
Med Sverige inleddes förhandlingar om ett statsförbund (Sverige-Finland) mellan de båda länderna, men dessa planer stupade på att Sovjetunionen motsatte sig dem. Sverige lämnade även ett massivt bidrag till återuppbyggnaden efter vinterkriget i form av penningdonationer, krediter, arbetskraft, maskiner och annan utrustning, delvis kanaliserat genom Finlandshjälpen.
Förlusten av Karelen och Hangö genom Moskvafreden 1940 innebar en svår åderlåtning av det jordbruksberoende landets produktionskapacitet. För att tillfredsställa den förflyttade befolkningens behov av odlingsjord stiftades sommaren 1940 den s.k. snabbkolonisationslagen. Under m. började man även på allvar tillämpa den 1939 stiftade lagen om arbetsplikt. Denna stadgade att varje finsk medborgare i åldern 18-64 år som inte var värnpliktig kunde sättas i arbete som tjänade försvaret eller landets ekonomiska intressen. Likaså kom den krigstida talkoverksamheten igång (talko).(B. Laurla, Talvisodasta jatkosotaan: viisitoista kuukautta välirauhan aikaa, 1986)
Ett svårt övergrepp, som Finland var tvunget att stillatigande svälja, var nedskjutningen av passagerarplanet Kaleva över Finska viken i juni 1940. Vid midsommartid framställde man från sovjetiskt håll krav på att Åland skulle demilitariseras och de där existerande befästningarna demoleras, trots att ingenting stipulerades om detta i Moskvafreden. I början av september nödgades de finländska myndigheterna efter påtryckningar vidare underteckna ett avtal enligt vilket Sovjetunionen fick tillstånd att transportera trupper till Hangö arrendeområde per järnväg.
Då nyheten om att tyskarna hade landstigit i Vasa spreds vid samma tid, mottogs detta med en känsla av befrielse av den stora allmänheten. Tyskarnas uppdykande baserade sig på ett mellan militära instanser 12/9 1940 ingånget avtal om transitering av tyska trupper genom Finland till Nordnorge. Under m. noterades sammanlagt 85 gränskränkningar av sovjetiskt flyg och 109 av fartyg och militärpatruller.
För de finländska ledarna framstod i denna situation ett samarbete med Tyskland som den enda utvägen, och detta kom även till stånd sedan Hitler inför Operation Barbarossa hade ändrat sin tidigare kyliga attityd till Finland. Då utrikesminister Molotov i november 1940 besökte Berlin deklarerade han att Sovjetunionen önskade fria händer att slutgiltigt lösa den finländska frågan, men Hitler lade in sitt veto, eftersom detta inte passade in i hans planer.
Frågan om huruvida Finland råkade in i kraftmätningen mellan Tyskland och Sovjetunionen som ett viljelöst objekt eller inte var några decennier efteråt föremål för intensiv diskussion (drivvedsteorin).
Med Sverige inleddes förhandlingar om ett statsförbund (Sverige-Finland) mellan de båda länderna, men dessa planer stupade på att Sovjetunionen motsatte sig dem. Sverige lämnade även ett massivt bidrag till återuppbyggnaden efter vinterkriget i form av penningdonationer, krediter, arbetskraft, maskiner och annan utrustning, delvis kanaliserat genom Finlandshjälpen.
Förlusten av Karelen och Hangö genom Moskvafreden 1940 innebar en svår åderlåtning av det jordbruksberoende landets produktionskapacitet. För att tillfredsställa den förflyttade befolkningens behov av odlingsjord stiftades sommaren 1940 den s.k. snabbkolonisationslagen. Under m. började man även på allvar tillämpa den 1939 stiftade lagen om arbetsplikt. Denna stadgade att varje finsk medborgare i åldern 18-64 år som inte var värnpliktig kunde sättas i arbete som tjänade försvaret eller landets ekonomiska intressen. Likaså kom den krigstida talkoverksamheten igång (talko).(B. Laurla, Talvisodasta jatkosotaan: viisitoista kuukautta välirauhan aikaa, 1986)
mellankrigsperioden. Riksmarschen i gång mellan Finland och Sverige våren 1941 ( gångsport) engagerade både hög och låg. Här avverkar republikens president Risto Ryti - som inte annars var känd för att idka kroppsövningar - sin andel 14/5, med den något sportigare klädde statsministern J.W. Rangell vid sin högra sida. Evenemanget var ett led i strävandena att närma Finland och Sverige till varandra. Foto: Museiverket.