modernism, samlande term för 1900-talets kulturella brytning med de klassiska och historiska konststilarna, på samma sätt som skedde inom konst, musik och litteratur. Inom arkitekturen tog m. sig uttryck i en strävan att avlägsna de klassiska formbegränsningarna och dekorationerna och i stället finna uttrycksmedel för arkitekturen genom utnyttjande av moderna byggnadsmaterial och de funktioner som byggnaderna innehöll. M. baserar sig på den s.k. funktionalismen, som uppkom i slutet av 1800-t.; idealet grundar sig på industrialismens rationellt tekniska och sociala jämlikhetssträvanden och hade sitt ursprung i olika radikala rörelser inom arkitekturen under slutet av 1800-t. Stilens anfader anses vara affärshusarkitekten Louis Sullivan i Chicago, som med sin på 1880-t. introducerade slogan "form follows function", d.v.s. "formen följer funktionen", murade den viktigaste grundstenen för all modern arkitektur.
I Europa tog samtidigt skotska, österrikiska och holländska arkitekter de första stegen mot en enkel och osmyckad arkitektur, särskilt kan nämnas den österrikiska arkitekten Adolf Loos kubistiska och kala byggnader. I Tyskland steg den av Walter Gropius 1919 grundade Bauhausskolan fram och i Holland framfördes funktionalismens ideal av De Stijl-gruppen, grundad 1916, som utvecklade den s.k. neoplasticismen inom målarkonst, formgivning och arkitektur. Genombrottet skedde i Europa i slutet av 1920-t., då den schweizisk-franske arkitekten och målaren Le Corbusier förkunnade ankomsten av en ny, av maskinerna behärskad era.
M. fick en starkare ställning i Finland än i många andra länder. De unga finländska arkitekterna sökte under Finlands första år som självständig republik ett eget, modernt uttrycksmedel för republikens nya arkitektur; nationalromantik och nyklassicism ansågs vara plagiat av europeiska maktstrukturer. Den rena och ljusa moderna arkitekturen togs tacksamt emot. En bidragande orsak var de ekonomiskt knappa tiderna, som tvingade till rationellt och avskalat, ekonomiskt byggande. De främsta förespråkarna för den nya stilen blev Alvar Aalto och Erik Bryggman. Turun Sanomats tryckeri i Åbo (Aalto 1929) anses vara Finlands första byggnad ritad enligt de funktionalistiska principer, som förts fram av Le Corbusier. 1929 ritade Aalto sitt genombrottsverk, sanatoriet i Pemar (1929-33), som har blivit en internationell symbol för det vita, finländskt strama, men samtidigt lätta och eleganta moderna arkitekturspråket. Inom den kooperativa rörelsen framträdde under 1930-t. särskilt Erkki Huttunen med strikt funktionella produktions- och butiksbyggnader.
Förändringen var lika genomgripande inom samhällsplanering och stadsbyggande. Hilding Ekelund och Martti Välikangas visade med den s.k. Olympiabyn (1940-52) i Hfrs vägen för en modernare utformning av förstäderna, med byggnaderna placerade i öppna formationer, helt emot de klassiska slutna kvarteren. De nya idealen kom att dominera under hela efterkrigstiden; särskilt kan nämnas områden som Hagalund i Esbo (1950-t.) och Rönnbacka i Hfrs (1960-t.). Efter krigsårens knapphet vidareutvecklades de modernistiska strävandena i takt med en expanderande rationell byggnadsverksamhet, och numera är m. den klart förhärskande stilen inom all finländsk arkitektur. Se även arkitektur. (Patrick Eriksson)
Betr. den litterära m., se litteratur; inom konsten, se måleri och skulptur; inom musiken, se musikhistoria.
I Europa tog samtidigt skotska, österrikiska och holländska arkitekter de första stegen mot en enkel och osmyckad arkitektur, särskilt kan nämnas den österrikiska arkitekten Adolf Loos kubistiska och kala byggnader. I Tyskland steg den av Walter Gropius 1919 grundade Bauhausskolan fram och i Holland framfördes funktionalismens ideal av De Stijl-gruppen, grundad 1916, som utvecklade den s.k. neoplasticismen inom målarkonst, formgivning och arkitektur. Genombrottet skedde i Europa i slutet av 1920-t., då den schweizisk-franske arkitekten och målaren Le Corbusier förkunnade ankomsten av en ny, av maskinerna behärskad era.
M. fick en starkare ställning i Finland än i många andra länder. De unga finländska arkitekterna sökte under Finlands första år som självständig republik ett eget, modernt uttrycksmedel för republikens nya arkitektur; nationalromantik och nyklassicism ansågs vara plagiat av europeiska maktstrukturer. Den rena och ljusa moderna arkitekturen togs tacksamt emot. En bidragande orsak var de ekonomiskt knappa tiderna, som tvingade till rationellt och avskalat, ekonomiskt byggande. De främsta förespråkarna för den nya stilen blev Alvar Aalto och Erik Bryggman. Turun Sanomats tryckeri i Åbo (Aalto 1929) anses vara Finlands första byggnad ritad enligt de funktionalistiska principer, som förts fram av Le Corbusier. 1929 ritade Aalto sitt genombrottsverk, sanatoriet i Pemar (1929-33), som har blivit en internationell symbol för det vita, finländskt strama, men samtidigt lätta och eleganta moderna arkitekturspråket. Inom den kooperativa rörelsen framträdde under 1930-t. särskilt Erkki Huttunen med strikt funktionella produktions- och butiksbyggnader.
Förändringen var lika genomgripande inom samhällsplanering och stadsbyggande. Hilding Ekelund och Martti Välikangas visade med den s.k. Olympiabyn (1940-52) i Hfrs vägen för en modernare utformning av förstäderna, med byggnaderna placerade i öppna formationer, helt emot de klassiska slutna kvarteren. De nya idealen kom att dominera under hela efterkrigstiden; särskilt kan nämnas områden som Hagalund i Esbo (1950-t.) och Rönnbacka i Hfrs (1960-t.). Efter krigsårens knapphet vidareutvecklades de modernistiska strävandena i takt med en expanderande rationell byggnadsverksamhet, och numera är m. den klart förhärskande stilen inom all finländsk arkitektur. Se även arkitektur. (Patrick Eriksson)
Betr. den litterära m., se litteratur; inom konsten, se måleri och skulptur; inom musiken, se musikhistoria.
modernism. Sanatoriet i Pemar utgjorde Alvar Aaltos och samtidigt även funktionalismens genombrott i Finland. Byggnaden med sin fria formgivning, vita fasader och luftiga interiörer har utgjort ett exempel även för senare tiders arkitekter. Foto: Lehtikuva Oy, E. Ilmonen.