musikhistoria (här närmast s.k. konstmusik, se även resp. personer och institutioner samt bl.a. Finlands nationalopera, folkmusik, jazz, kyrkomusik, militärmusik, musikforskning, musikundervisning, opera, operett, populärmusik, radions körer och orkestrar, Sibelius-Akademin).
1. Den svenska tiden. Centrum för det medeltida musiklivet i Finland var Åbo, där domkyrkans och katedralskolans gemensamma director cantus var den högsta musikaliska auktoriteten. Den enstämmiga sång på latin - s.k. gregoriansk sång - som utfördes belyses av bevarade notfragment och mässböcker, bland dessa Missale Aboense, tryckt i Lübeck 1488. Gossar från katedralskolan utförde sång även utanför skolan och kyrkan. En del av denna tradition, sådan den utformades i samband med reformationen, återspeglas i sångboken Piae cantiones, tryckt i Greifswald 1582 för att brukas i Sverige inklusive Finland, och med repertoar som återgår på centraleuropeiska källor (huruvida någon sång uttryckligen är av finländskt ursprung har inte kunnat påvisas). Enstaka satser är flerstämmiga. I bokens andra upplaga (Rostock 1625) är andelen flerstämmig repertoar större. Utgivaren, Rostock-kantorn Daniel Friderici, har infört bl.a. egna körsatser representerande den tidiga barocken.
Den medeltida instrumentalmusiken i Finland belyses endast av enstaka arkeologiska fynd. Mer eller mindre exakt avbildade instrument påträffas i några äldre kyrkomålningar. Den äldsta icke-folkliga instrumentalmusiken utfördes möjligen av kringvandrande spelmän. Från 1400-t. påträffas fast bofasta musikanter nära finländska städer och slott. Under Gustav Vasas och Hertig Johans vistelser i Åbo (1555-63) besöktes Åbo slott av hovmusiker från Stockholm, flera av dessa var av tysk härkomst.
Åbo domkyrkas första orgel byggdes senast 1576. Staden Åbo och domkapitlet avlönade från 1600-talets början gemensamt de organister och stadsmusikanter, som anlände från bl.a. Baltikum och Stockholm. Finlands äldsta alltjämt existerande icke-kyrkliga musiktradition, musiken vid utlysandet av julfreden invid rådhuset i Åbo, omtalas på 1600-t. I Viborg, med dess närhet till Baltikum, var musiklivet relativt långt utvecklat före 1710, då staden intogs av Peter den store. Bland stadens organister och stadsmusikanter på 1600-t. märks medlemmar av kända nordtyska musikerfamiljer.
I vissa mindre städer utfördes kyrko- och bröllops- och festmusik av en ensam organist som kunde traktera också fiol och regal; han kunde även biträdas av någon annan musikant, ofta en militärmusiker.
Från 1640 ansvarade director cantus i Åbo även för musiken vid Åbo akademi, vid vars invigning bl.a. ett flerkörigt verk, möjligen av M. Praetorius, utfördes på domkyrkoläktarna. Notförteckningar från 1600-talets slut uppvisar stora likheter med protestantisk repertoar i andra städer i Östersjöområdet.
Efter stora ofreden minskade den kyrkliga vokalmusikens dominans, i stället fick instrumentalmusiken ökad betydelse. Flera av Åbo Akademis studenter trakterade med framgång stråkinstrument, och yrkeskunniga blåsare anlände från bl.a. Sverige och Pommern till de militärmusikkårer som tog form på 1700-t. Under ledning av organisten C.P. Lenning inledde Akademiska orkestern i Åbo sin verksamhet 1747. Medlemmar ur denna, förstärkta med militärmusiker, bildade 1773 inom Aurorasällskapet en orkester som leddes av militärkapellmästaren J.F. Jahn, och var den första orkestern i Finland som gav en offentlig konsert.
En av dess medlemmar var ämbetsmannen Eric Tulindberg, landets förste tonsättare. Han komponerade bl.a. några stråkkvartetter i Haydn-stil. På 1770-t. bedrevs en viss orkesterverksamhet även i Gamlakarleby på initiativ av Anders Chydenius. I prästgårdar och borgarhem spreds klavikordet, som i början av 1800-t. ersattes av taffelpianot. Andra gouterade instrument i hemmen var violin och tvärflöjt.
Den i Stockholm periodiskt utgivna tidskriften Musikaliskt tidsfördrif, med ett urval av den populäraste centraleuropeiska repertoaren, vann spridning. Baron L.H. von Nicolay, som trakterade viola da gamba, odlade på 1780-t. hemmusik i Monrepos utanför Viborg enligt mönster från S:t Petersburg. Musiklivet vann ökad stadga genom grundandet av Musikaliska sällskapet i Åbo 1790. Dess orkester, vars kärna bestod av professorer, studenter och militärmusiker, gav även offentliga konserter. En centralgestalt inom sällskapet var biskop Jacob Tengström. Erik Ferling (1733-1808), sällskapets konsertmästare (dirigent) 1790-1808, var landets förste yrkesmusiker utanför de traditionella institutionerna (kyrkan, skolan, armén). Inom sällskapet odlades även körsång, och 1827 hölls operadagar med amatörer som sångare. Sällskapets notarkiv, som i huvudsak har bevarats omfattar - i likhet med andra notsamlingar från denna tid - musik av då modernaste slag ("mannheimarna", Haydn, Mozart och Beethoven).
Senast 1819 grundades en studentkör (fyrstämmig manskör) i Åbo, enligt förebild från Uppsala. Några Finlandsfödda tonsättare verkade utanför de gränser som drogs 1809 (Crusell, Bernhard, Lithander, syskonen).
2. 1827-ca 1900. Efter Åbo brand 1827 överflyttade universitetet, och därmed musiklivets tyngdpunkt, till Hfrs, där ett visst musikliv redan hade tagit form på Sveaborg. Med affärsmannen Henrik Borgström som främste organisatör skapades ramar för kammar- och orkestermusik inom Musikaliska sällskapet i Helsingfors, som ägde bestånd 1827-52. Från 1835 var Fredrik Pacius, universitetets musiklärare, den ledande gestalten som utvecklade inte bara orkesterlivet utan även körsången, både genom oratorieframföranden (från 1835) och genom grundandet av Akademiska sångföreningen (1838). Pacius komponerade och ledde framförandet av den första inhemska operan, Kung Karls jakt (1852). Operor gavs i övrigt, och ännu i slutet av 1800-t., av turnerande utländska trupper. Orkesterlivet byggde länge på samverkan mellan studenter och akademiska lärare, militärmusiker och restaurangmusiker, av vilka den namnkunnigaste, Carl Ganszauge, även innehade ett privilegium som stadsmusikant (en av de sista i Finland); till hans elever hörde Johan Lindberg, den dittills främste violinisten i Finland, sedermera violinprofessor i Stockholm. Mycket viktiga insatser som orkesterledare och pedagoger gjordes även av stadsmusikanten Wilhelm Siber och violinisten, militärkapellmästaren Conrad Greve i Åbo samt av den i Danzig (Gdansk) födde Richard Faltin i Viborg; denne efterträdde sedermera Pacius som universitetets musiklärare.
En inhemsk sångrepertoar började ta form på 1800-t. tack vare bl.a. Fredrik August Ehrström och Karl Collan, och enstaka inhemska nottryck tillkom. I hemmen gjorde det upprättstående pianinot sin entré på 1850-t.; vanligare blev det sedan industriell produktion hade införts i slutet av 1800-t. En nyhet i mitten av 1800- t. var musikkritiken i tidningspressen genom bl.a. Axel Gabriel Ingelius, som också komponerade den första finländska symfonin, visserligen av mycket anspråkslös kvalitet.
Konsertlivet i Åbo, Hfrs, Borgå och Viborg gynnades av närheten till Reval och S:t Petersburg, som attraherade tidens namnkunnigaste solister.
En helt professionell orkester grundades 1860 i Hfrs: teaterorkestern under ledning av Filip von Schantz, som i likhet med några andra av orkesterns musiker hade studerat vid konservatoriet i Leipzig. Orkestern bestod några år. Den Kullervouvertyr av von Schantz, som spelades vid invigningen av Nya teatern 1860, räknas som det första orkesterverket med Kalevalamotiv. På 1870-t. gavs operaföreställningar såväl på finska (Arkadiateatern) som på svenska (Nya teatern), medan den symfoniska musiken kom i andra hand.
Efter 1879 gavs enstaka operor på ryska på Alexandersteatern. 1880-t. var en av de viktigaste expansionsperioderna inom finländskt musikliv. Sångfeströrelsen (sång- och musikfester) nådde landet via Estland. En permanent symfoniorkester grundades 1882 i Hfrs av Robert Kajanus (Helsingfors stadsorkester) och musikundervisningen, dittills beroende av privata lärares insatser och lärlingskontrakt inom militärmusiken, fick fasta ramar genom grundandet av kyrkomusikinstitut i Åbo, Hfrs, Viborg och Uleåborg och, framför allt, 1882 Helsingfors musikinstitut (Sibelius-Akademin) med Martin Wegelius som direktor. Dessutom undervisades i spel på orkesterinstrument i den av Kajanus grundade orkesterskolan.
Utförande artister som sångarna Alma Fohström, Hjalmar Frey och Aino Ackté nådde i slutet av 1800-t. en hög nivå även internationellt sett, och landets mest betydande komponist någonsin, Jean Sibelius, debuterade med kammarmusik på 1880-t. och fick sitt genombrott med Kullervosymfonin 1892.
3. 1900-andra världskriget. En stark manifestation av det som uppnåtts var Filharmoniska sällskapets orkesters resa till världsutställningen i Paris 1900 under ledning av Robert Kajanus och med sångerskan Ida Ekman som solist. Huvudnummer var Sibelius första symfoni. Samtidigt som Sibelius befäste sin ställning även internationellt genom violinkonserten, symfonierna 1 och 2 samt andra orkesterverk, solosånger, teatermusik m.m. framträdde en ny komponistgeneration, vars främsta representanter var Selim Palmgren, Erkki Melartin och Toivo Kuula. En fast operascen tillkom 1911 (Finlands nationalopera), huvuddirigent var den mångsidige Oskar Merikanto. Efter det s.k. orkesterkriget i Hfrs 1912-14 ställde sig staden Hfrs 1914 bakom den dittills i betydande grad privat finansierade orkesterverksamheten. Samhället övertog härigenom ansvaret för en central del av det professionella musiklivet, en utveckling som nådde Åbo, Tfrs och Viborg på 1920-t. och andra städer efter andra världskriget (Suomen sinfoniaorkesterit ry.).
Samtidigt som Sibelius sista skapande period inföll på 1920-t. (5:e, 6:e och 7:e symfonierna, Tapiola, musiken till Stormen), framträdde en ung radikal komponistgeneration. Aarre Merikanto, som studerat i Leipzig och Moskva, utmärks bl.a. av en expressionistiskt färgad skicklig polyfon teknik. Hans viktigaste verk, operan Juha, var före sin tid (opera). Fransk-impressionistiska tendenser uppvisas av bl.a. Ernest Pingoud, Väinö Raitio och Uuno Klami, sedermera ledamot av Finlands Akademi 1959. Denna första modernistiska våg förbyttes på 1930-t. till en konservatism som bestod ännu under och efter krigstiden. Vissa modernare stildrag uppvisades likväl på 1930- o. 40-t. av några finlandssvenska tonsättare (Erik Bergman, Nils-Eric Fougstedt, Nils-Eric Ringbom). Bland de utförande tonkonstnärerna märks dirigenterna Armas Järnefelt, hovkapellmästare i Stockholm, Georg Schnéevoigt, som ledde orkestrar bl.a. i Riga, München, Stockholm, Oslo och Los Angeles, Tauno Hannikainen och Toivo Haapanen, violinisterna Anja Ignatius och Erik Cronvall, pianisterna Rolf Bergroth, Timo Mikkilä och Kosti Vehanen (framför allt ackompanjatör) samt sångarna Hanna Granfelt, Helge Lindberg, Oiva Soini och Wäinö Sola.
Lyssnarvanorna, länge inriktade endast på levande framföranden, började förändras redan i seklets början, först i begränsad skala genom tillkomsten av grammofonen. Rundradioverksamhet har i Finland bedrivits sedan 1926. Radioorkestern, som till en början spelade endast i studio, grundades 1927. Efter införandet av bandspelaren 1940 blev studion en allt viktigare musikmiljö. Detta medförde efterhand en specialisering bland musikerna. Medan symfoniorkester-, dans- och underhållningsmusiker ännu i början och mitten av 1900-t. använde i stort sett samma instrumentarium och vid behov kunde ersätta varandra, ledde införandet av elektriska instrument, först elektriska gitarrer fr.o.m. 1940-t., till nya kategorier av musiker, ej på samma sätt flexibla.
4. 1940-ca 1975. Synligast bland de på 1940-t. debuterande tonsättarna var Tauno Pylkkänen och Ahti Sonninen, vardera närmast senromantiker. I slutet av 1940-t. började symfoniorkestrarnas konsertprogram förändras genom att även musik av Stravinskij, Sjostakovitj, Prokofieff, Hindemith och Bartók utfördes. Radioorkestern, som börjat ge även offentliga konserter, fick en ökad numerär och ombildades 1953 till Radions symfoniorkester (radions körer, radions orkestrar). Den förnyelse inom den finländska skapande tonkonsten som måste komma inleddes av Einar Englund. Hans två första symfonier (1946, 1947) väckte stor uppmärksamhet. En annan viktig debutant var Joonas Kokkonen, vars musik - i likhet med mången annans - kom att utvecklas från nyklassicism till dodekafoni; en generell tendens var en ökad kromatisering av tonspråket.
Början av 1950-t. innebar en väsentlig utvidgning av musiklivets bredd. Förutom att ljudåtergivningstekniken förbättrades (UKV-radion och lp-skivan) gjorde nya ensembletyper sin entré, såsom Helsingfors kammarorkester (dir. Paavo Berglund), gosskören Cantores Minores samt några kammarkörer. Först bland dessa var Chorus Sanctæ Ceciliæ (dir. Harald Andersén) som snart fick efterföljare, märkligast av dem Radions professionella kammarkör, som arbetade 1961-2005, och som var av största betydelse både som förebild och som främjare av nykomponerad körmusik. Den s.k. gamla musiken började odlas av enstaka instrumentalister, såsom organisten och cembalisten Enzio Forsblom, samtidigt som orgelreformrörelsen, tidigare introducerad i bl.a. Tyskland och Skandinavien, fick ett fotfäste (orgelbygge). Operan som konstform fick väsentligt ökad betydelse genom återupplivandet av operafestspelen i Nyslott 1967.
Professor i komposition vid Sibelius-Akademin var på 1940-t. Selim Palmgren. Han efterträddes 1951 av Aarre Merikanto, som i sin undervisning i överraskande hög grad höll en konventionell profil. Den unga komponistgenerationen tillägnade sig tidsenliga tekniker på annat håll, såsom Einojuhani Rautavaara som tidvis studerade i USA; hans första symfoni uruppfördes 1955. Även den generation som hade debuterat på 1930-t. "bytte stil". Nils-Eric Fougstedt komponerade 1954 Angoscia, Finlands första orkesterverk i 12-tonsstil, dock med tydlig tonal förankring. En viktigare pionjärroll tillmäts Erik Bergmans dodekafona orgelkomposition Exsultate (1954), snart införde han även talkörsteknik. Till 1950-talets mera framträdande komponistdebutanter hör Usko Meriläinen, dodekafonist under en övergångsperiod, och Bengt Johansson, som förutom att han utmärks av körverk med arkaiserande stildrag även är känd som den förste som skapade ett finländskt elektronmusikverk. Två mycket viktiga komponister, som debuterade i slutet av 1960-t., är Kalevi Aho, mest känd som produktiv symfoniker och operatonsättare, och Pehr Henrik Nordgren, vars produktion bjuder på inslag av spelmansmusik och t.ex. japansk exotism.
Högre musikundervisning gavs inte längre enbart i huvudstaden, utan på högskolenivå även i Jyväskylä och snart också i Åbo och på andra orter (musikundervisning). De sommarkurser som anordnades för bl.a. musikamatörer blev mångsidigare än dittills (Klemetti-opisto, Martin Wegelius-institutet).
Nya inslag i musiklivet på 1950-t. var också de musikfestspel som började anordnas sommartid; ett viktigt forum var först evenemanget Jyväskylä sommar. Fr.o.m. 1960-t. framstår olika tävlingar för instrumentalister som viktiga milstolpar i unga solisters karriär.
Bortser man från Sibelius-Akademins stora sal (1931) tillkom landets första enkom för detta ändamål byggda konsertsal i Åbo 1952 -53. Denna har, i takt med orkesterväsendets expansion, efterföljts av speciella konsertsalar i andra städer. Det 1971 uppförda Finlandiahuset i Hfrs motsvarar emellertid i akustiskt avseende inte de krav som bör ställas av ett högklassigt musikliv: förhoppningarna står till det musikhus (Musikhuset i Helsingfors) som planeras vara färdigt 2009. (Musikhuset invigs den 31/8 2011, red.anm.)
En ny komponistgeneration, som tog intryck av elektronmusikens förgrundsgestalt Stockhausen och avantgardiska sommarkurser i Darmstadt med seriell musik framträdde åren kring 1960. Till dessa hör Erkki Salmenhaara, senare känd som framstående musikvetenskapsman, Henrik Otto Donner, jazzmusiker, skivproducent och musikadministratör, och Kari Rydman. Deras konserter, anordnade av föreningen Suomen musiikkinuoriso, bjöd på aleatorisk musik (slumpmusik) och s.k. happenings, och blev kända som "barnkammarkonserter". En viktig debutant på 1960-t. var Paavo Heininen, redan från början dodekafonist, som också är känd som musikskriftställare och teorilärare samt 1993-2001 kompositionsprofessor. Några kapellmästare förvärvade även internationellt anseende fr.o.m. 1960-t.: Paavo Berglund, Jorma Panula, Okko Kamu, Ulf Söderblom och Leif Segerstam. Till de mest bemärkta instrumentalisterna hörde cellisten Arto Noras och pianisten Ralf Gothóni, ledande sångare var Anita Välkki, Taru Valjakka, Matti Lehtinen, Peter Lindroos, Martti Talvela, Tom Krause, Jorma Hynninen, Jaakko Ryhänen och Matti Salminen. En ny företeelse i finländskt musikliv var på 1960-t. den kvalitativt högtstående skolkören i Hagalund, Tapiolan kuoro under ledning av Erkki Pohjola.
7. Ca 1975-2000. 1970- o. 80-t. framstår som en viktig utbyggnadsperiod. Orkesterväsendet utvecklades både kvantitativt och kvalitativt, och nätet av musikläroanstalter utsträcktes så, att det täckte hela landet. Operans position inom finländskt musikliv stabiliserades slutligt av två produktioner 1975. Joonas Kokkonen, som utvecklats från dodekafonist till "nyromantiker", framträdde med operan Viimeiset kiusaukset (De sista frestelserna), och Aulis Sallinen med Ratsumies (Ryttaren).
Till de etablerade tonsättarna på 1970-t. hörde även Einojuhani Rautavaara, som nu av ett par kritiker kallades "konstruktivist" och "hyperromantiker". Dessa tre betraktades som traditionens fasta klippa. Mot dem ställde sig en yngre generation, vilken som en av sina förebilder höll Erik Bergman, alltjämt landets ledande avantgardist, bl.a. genom det aleatoriska orkesterverket Colori ed improvvisazione som tillkom 1973. Inom föreningen Korvat auki! förespråkades pluralism, postmodernism, postserialism och kolorism. Ledande aktörer var expressivisten Eero Hämeenniemi, föreningens förste ordförande, Magnus Lindberg, Jouni Kaipainen, Mikko Heiniö, Kaija Saariaho, Jukka Tiensuu och Herman Rechberger. Några tonsättare i denna generation, även benämnd modernismens andra våg i Finland, uppvisar också inflytanden från pop, exotism etc.
På 1980-t. debuterade kapellmästarna Jukka-Pekka Saraste, Esa-Pekka Salonen (även komponist) och Osmo Vänskä, vilka alla har haft en internationell karriär. Bland sångarna inom denna generation har många uppträtt på ledande utländska scener, såsom Karita Mattila, Monica Groop, Soile Isokoski och Jorma Silvasti. Till de mest observerade instrumentalisterna hör pianisten Olli Mustonen och klarinettisten Kari Kriikku.
8. Kring millennieskiftet 2000. En ny generation utförande artister framträdde i mitten och slutet av 1900-t., bland dem dirigenterna Mikko Franck, Sakari Oramo, John Storgårds, Susanna Mälkki och Jan Söderblom samt violinisterna Jaakko och Pekka Kuusisto. Exporten av sångare till Centraleuropa har fortsatt, t.ex. har Camilla Nylund från Vasa etablerat sig i Dresden. Musiklivet i Finland i början av 2000-t. är rikare och mångsidigare än någonsin, och den positiva utvecklingen har även i internationell jämförelse mycket goda förutsättningar. Bland de omständigheter som bidragit till detta har nämnts att traditionen i Finland, jämfört med Centraleuropa, är rätt ung, vilket har lett till att många sektorer av musiklivet utvecklas samtidigt: först nu stabiliseras egentliga inhemska traditioner, vilket innebär ett gynnsamt läge för unga komponister och interpreter. Musikläroanstalterna, som nu täcker hela landet, är långt utvecklade, likaså det stipendiesystem som stöder musikerna i början av deras bana.
Orkesterväsendet har en stor regional spridning, vilket bl.a. medför att debuterande dirigenter, solister och komponister kan nå en stor publik; kontakten med åhörarna blir närmare än i månget större land. Helsingforsorkestrarnas dominans, länge ett faktum, har börjat ifrågasättas genom ensembler som Sinfonia Lahti och Mellersta Österbottens kammarorkester. Musiklivet gynnas också av en inhemsk kvalitetsmedveten skivindustri (musikindustri) och av att viktiga sektorer av musikforskningen inriktas även på de nyaste företeelserna.(Suomen säveltäjiä puolentoista vuosisadan ajalta, red. S. Ranta, 1945; Sävelten taitureita, 1947; Suomalaisia musiikin taitajia, red. M. Pulkkinen, 1958; T. Kuusisto, Musiikkimme eilispäivää, 1965; K. Maasalo, Suomalaisia sävellyksiä I-II, 1964-69; Suomen säveltäjiä I-II, red. E. Marvia, 1965-66; Ammatti: säveltäjä, red. P. Hako/R. Nieminen, 1981; Suomen etnisten vähemmistöjen musiikki, red. Ph. Donner/V. Kurkela/M. Lahtinen, 1981; Musiikkikulttuurin murros teollistumisajan Suomessa, red. V. Kurkela/R. Valkeila, 1982; K. Aho, Suomalainen musiikki ja Kalevala, 1985; Suomalainen musiikkikulttuuri. Rakenne ja historia, red. E. Tarasti, 1986; F. Dahlström, Musiklivet på Åbo slott under den äldre Vasatiden, i Musiikkitiede 1990; K. Korhonen, Suomalaisia nykysäveltäjiä 1965-90, 1990; M. Huttunen, Modernin musiikinhistoriankirjoituksen synty Suomessa, 1993; E. Salmenhaara/M. Heiniö/P. Jalkanen/S. Lappalainen, Suomalaisia säveltäjiä, 1994; S. Lappalainen, Tänä iltana yliopiston juhlasalissa, 1994; F. Dahlström/E. Salmenhaara/M. Heiniö, Suomen musiikin historia (SMH) 1-4 med utförlig bibliografi, 1995-96, förk. uppl. på engelska förbereds; E. Salmenhaara/K. Virtamo, Suomen musiikki, 1996, även på eng., ty. o. jap.; M. Haapakoski/A. Heino/M. Huttunen/H.-I. Lampila/K. Maasalo, SMH: Esittävä säveltaide, 2002; P. Jalkanen/V. Kurkela, SMH: Populaarimusiikki, 2003; R. Pajamo/E. Tuppurainen, SMH: Kirkkomusiikki, 2004; H. Laitinen o.a., SMH: Kansanmusiikki, under utg.) (Fabian Dahlström)
1. Den svenska tiden. Centrum för det medeltida musiklivet i Finland var Åbo, där domkyrkans och katedralskolans gemensamma director cantus var den högsta musikaliska auktoriteten. Den enstämmiga sång på latin - s.k. gregoriansk sång - som utfördes belyses av bevarade notfragment och mässböcker, bland dessa Missale Aboense, tryckt i Lübeck 1488. Gossar från katedralskolan utförde sång även utanför skolan och kyrkan. En del av denna tradition, sådan den utformades i samband med reformationen, återspeglas i sångboken Piae cantiones, tryckt i Greifswald 1582 för att brukas i Sverige inklusive Finland, och med repertoar som återgår på centraleuropeiska källor (huruvida någon sång uttryckligen är av finländskt ursprung har inte kunnat påvisas). Enstaka satser är flerstämmiga. I bokens andra upplaga (Rostock 1625) är andelen flerstämmig repertoar större. Utgivaren, Rostock-kantorn Daniel Friderici, har infört bl.a. egna körsatser representerande den tidiga barocken.
Den medeltida instrumentalmusiken i Finland belyses endast av enstaka arkeologiska fynd. Mer eller mindre exakt avbildade instrument påträffas i några äldre kyrkomålningar. Den äldsta icke-folkliga instrumentalmusiken utfördes möjligen av kringvandrande spelmän. Från 1400-t. påträffas fast bofasta musikanter nära finländska städer och slott. Under Gustav Vasas och Hertig Johans vistelser i Åbo (1555-63) besöktes Åbo slott av hovmusiker från Stockholm, flera av dessa var av tysk härkomst.
Åbo domkyrkas första orgel byggdes senast 1576. Staden Åbo och domkapitlet avlönade från 1600-talets början gemensamt de organister och stadsmusikanter, som anlände från bl.a. Baltikum och Stockholm. Finlands äldsta alltjämt existerande icke-kyrkliga musiktradition, musiken vid utlysandet av julfreden invid rådhuset i Åbo, omtalas på 1600-t. I Viborg, med dess närhet till Baltikum, var musiklivet relativt långt utvecklat före 1710, då staden intogs av Peter den store. Bland stadens organister och stadsmusikanter på 1600-t. märks medlemmar av kända nordtyska musikerfamiljer.
I vissa mindre städer utfördes kyrko- och bröllops- och festmusik av en ensam organist som kunde traktera också fiol och regal; han kunde även biträdas av någon annan musikant, ofta en militärmusiker.
Från 1640 ansvarade director cantus i Åbo även för musiken vid Åbo akademi, vid vars invigning bl.a. ett flerkörigt verk, möjligen av M. Praetorius, utfördes på domkyrkoläktarna. Notförteckningar från 1600-talets slut uppvisar stora likheter med protestantisk repertoar i andra städer i Östersjöområdet.
Efter stora ofreden minskade den kyrkliga vokalmusikens dominans, i stället fick instrumentalmusiken ökad betydelse. Flera av Åbo Akademis studenter trakterade med framgång stråkinstrument, och yrkeskunniga blåsare anlände från bl.a. Sverige och Pommern till de militärmusikkårer som tog form på 1700-t. Under ledning av organisten C.P. Lenning inledde Akademiska orkestern i Åbo sin verksamhet 1747. Medlemmar ur denna, förstärkta med militärmusiker, bildade 1773 inom Aurorasällskapet en orkester som leddes av militärkapellmästaren J.F. Jahn, och var den första orkestern i Finland som gav en offentlig konsert.
En av dess medlemmar var ämbetsmannen Eric Tulindberg, landets förste tonsättare. Han komponerade bl.a. några stråkkvartetter i Haydn-stil. På 1770-t. bedrevs en viss orkesterverksamhet även i Gamlakarleby på initiativ av Anders Chydenius. I prästgårdar och borgarhem spreds klavikordet, som i början av 1800-t. ersattes av taffelpianot. Andra gouterade instrument i hemmen var violin och tvärflöjt.
Den i Stockholm periodiskt utgivna tidskriften Musikaliskt tidsfördrif, med ett urval av den populäraste centraleuropeiska repertoaren, vann spridning. Baron L.H. von Nicolay, som trakterade viola da gamba, odlade på 1780-t. hemmusik i Monrepos utanför Viborg enligt mönster från S:t Petersburg. Musiklivet vann ökad stadga genom grundandet av Musikaliska sällskapet i Åbo 1790. Dess orkester, vars kärna bestod av professorer, studenter och militärmusiker, gav även offentliga konserter. En centralgestalt inom sällskapet var biskop Jacob Tengström. Erik Ferling (1733-1808), sällskapets konsertmästare (dirigent) 1790-1808, var landets förste yrkesmusiker utanför de traditionella institutionerna (kyrkan, skolan, armén). Inom sällskapet odlades även körsång, och 1827 hölls operadagar med amatörer som sångare. Sällskapets notarkiv, som i huvudsak har bevarats omfattar - i likhet med andra notsamlingar från denna tid - musik av då modernaste slag ("mannheimarna", Haydn, Mozart och Beethoven).
Senast 1819 grundades en studentkör (fyrstämmig manskör) i Åbo, enligt förebild från Uppsala. Några Finlandsfödda tonsättare verkade utanför de gränser som drogs 1809 (Crusell, Bernhard, Lithander, syskonen).
2. 1827-ca 1900. Efter Åbo brand 1827 överflyttade universitetet, och därmed musiklivets tyngdpunkt, till Hfrs, där ett visst musikliv redan hade tagit form på Sveaborg. Med affärsmannen Henrik Borgström som främste organisatör skapades ramar för kammar- och orkestermusik inom Musikaliska sällskapet i Helsingfors, som ägde bestånd 1827-52. Från 1835 var Fredrik Pacius, universitetets musiklärare, den ledande gestalten som utvecklade inte bara orkesterlivet utan även körsången, både genom oratorieframföranden (från 1835) och genom grundandet av Akademiska sångföreningen (1838). Pacius komponerade och ledde framförandet av den första inhemska operan, Kung Karls jakt (1852). Operor gavs i övrigt, och ännu i slutet av 1800-t., av turnerande utländska trupper. Orkesterlivet byggde länge på samverkan mellan studenter och akademiska lärare, militärmusiker och restaurangmusiker, av vilka den namnkunnigaste, Carl Ganszauge, även innehade ett privilegium som stadsmusikant (en av de sista i Finland); till hans elever hörde Johan Lindberg, den dittills främste violinisten i Finland, sedermera violinprofessor i Stockholm. Mycket viktiga insatser som orkesterledare och pedagoger gjordes även av stadsmusikanten Wilhelm Siber och violinisten, militärkapellmästaren Conrad Greve i Åbo samt av den i Danzig (Gdansk) födde Richard Faltin i Viborg; denne efterträdde sedermera Pacius som universitetets musiklärare.
En inhemsk sångrepertoar började ta form på 1800-t. tack vare bl.a. Fredrik August Ehrström och Karl Collan, och enstaka inhemska nottryck tillkom. I hemmen gjorde det upprättstående pianinot sin entré på 1850-t.; vanligare blev det sedan industriell produktion hade införts i slutet av 1800-t. En nyhet i mitten av 1800- t. var musikkritiken i tidningspressen genom bl.a. Axel Gabriel Ingelius, som också komponerade den första finländska symfonin, visserligen av mycket anspråkslös kvalitet.
Konsertlivet i Åbo, Hfrs, Borgå och Viborg gynnades av närheten till Reval och S:t Petersburg, som attraherade tidens namnkunnigaste solister.
En helt professionell orkester grundades 1860 i Hfrs: teaterorkestern under ledning av Filip von Schantz, som i likhet med några andra av orkesterns musiker hade studerat vid konservatoriet i Leipzig. Orkestern bestod några år. Den Kullervouvertyr av von Schantz, som spelades vid invigningen av Nya teatern 1860, räknas som det första orkesterverket med Kalevalamotiv. På 1870-t. gavs operaföreställningar såväl på finska (Arkadiateatern) som på svenska (Nya teatern), medan den symfoniska musiken kom i andra hand.
Efter 1879 gavs enstaka operor på ryska på Alexandersteatern. 1880-t. var en av de viktigaste expansionsperioderna inom finländskt musikliv. Sångfeströrelsen (sång- och musikfester) nådde landet via Estland. En permanent symfoniorkester grundades 1882 i Hfrs av Robert Kajanus (Helsingfors stadsorkester) och musikundervisningen, dittills beroende av privata lärares insatser och lärlingskontrakt inom militärmusiken, fick fasta ramar genom grundandet av kyrkomusikinstitut i Åbo, Hfrs, Viborg och Uleåborg och, framför allt, 1882 Helsingfors musikinstitut (Sibelius-Akademin) med Martin Wegelius som direktor. Dessutom undervisades i spel på orkesterinstrument i den av Kajanus grundade orkesterskolan.
Utförande artister som sångarna Alma Fohström, Hjalmar Frey och Aino Ackté nådde i slutet av 1800-t. en hög nivå även internationellt sett, och landets mest betydande komponist någonsin, Jean Sibelius, debuterade med kammarmusik på 1880-t. och fick sitt genombrott med Kullervosymfonin 1892.
3. 1900-andra världskriget. En stark manifestation av det som uppnåtts var Filharmoniska sällskapets orkesters resa till världsutställningen i Paris 1900 under ledning av Robert Kajanus och med sångerskan Ida Ekman som solist. Huvudnummer var Sibelius första symfoni. Samtidigt som Sibelius befäste sin ställning även internationellt genom violinkonserten, symfonierna 1 och 2 samt andra orkesterverk, solosånger, teatermusik m.m. framträdde en ny komponistgeneration, vars främsta representanter var Selim Palmgren, Erkki Melartin och Toivo Kuula. En fast operascen tillkom 1911 (Finlands nationalopera), huvuddirigent var den mångsidige Oskar Merikanto. Efter det s.k. orkesterkriget i Hfrs 1912-14 ställde sig staden Hfrs 1914 bakom den dittills i betydande grad privat finansierade orkesterverksamheten. Samhället övertog härigenom ansvaret för en central del av det professionella musiklivet, en utveckling som nådde Åbo, Tfrs och Viborg på 1920-t. och andra städer efter andra världskriget (Suomen sinfoniaorkesterit ry.).
Samtidigt som Sibelius sista skapande period inföll på 1920-t. (5:e, 6:e och 7:e symfonierna, Tapiola, musiken till Stormen), framträdde en ung radikal komponistgeneration. Aarre Merikanto, som studerat i Leipzig och Moskva, utmärks bl.a. av en expressionistiskt färgad skicklig polyfon teknik. Hans viktigaste verk, operan Juha, var före sin tid (opera). Fransk-impressionistiska tendenser uppvisas av bl.a. Ernest Pingoud, Väinö Raitio och Uuno Klami, sedermera ledamot av Finlands Akademi 1959. Denna första modernistiska våg förbyttes på 1930-t. till en konservatism som bestod ännu under och efter krigstiden. Vissa modernare stildrag uppvisades likväl på 1930- o. 40-t. av några finlandssvenska tonsättare (Erik Bergman, Nils-Eric Fougstedt, Nils-Eric Ringbom). Bland de utförande tonkonstnärerna märks dirigenterna Armas Järnefelt, hovkapellmästare i Stockholm, Georg Schnéevoigt, som ledde orkestrar bl.a. i Riga, München, Stockholm, Oslo och Los Angeles, Tauno Hannikainen och Toivo Haapanen, violinisterna Anja Ignatius och Erik Cronvall, pianisterna Rolf Bergroth, Timo Mikkilä och Kosti Vehanen (framför allt ackompanjatör) samt sångarna Hanna Granfelt, Helge Lindberg, Oiva Soini och Wäinö Sola.
Lyssnarvanorna, länge inriktade endast på levande framföranden, började förändras redan i seklets början, först i begränsad skala genom tillkomsten av grammofonen. Rundradioverksamhet har i Finland bedrivits sedan 1926. Radioorkestern, som till en början spelade endast i studio, grundades 1927. Efter införandet av bandspelaren 1940 blev studion en allt viktigare musikmiljö. Detta medförde efterhand en specialisering bland musikerna. Medan symfoniorkester-, dans- och underhållningsmusiker ännu i början och mitten av 1900-t. använde i stort sett samma instrumentarium och vid behov kunde ersätta varandra, ledde införandet av elektriska instrument, först elektriska gitarrer fr.o.m. 1940-t., till nya kategorier av musiker, ej på samma sätt flexibla.
4. 1940-ca 1975. Synligast bland de på 1940-t. debuterande tonsättarna var Tauno Pylkkänen och Ahti Sonninen, vardera närmast senromantiker. I slutet av 1940-t. började symfoniorkestrarnas konsertprogram förändras genom att även musik av Stravinskij, Sjostakovitj, Prokofieff, Hindemith och Bartók utfördes. Radioorkestern, som börjat ge även offentliga konserter, fick en ökad numerär och ombildades 1953 till Radions symfoniorkester (radions körer, radions orkestrar). Den förnyelse inom den finländska skapande tonkonsten som måste komma inleddes av Einar Englund. Hans två första symfonier (1946, 1947) väckte stor uppmärksamhet. En annan viktig debutant var Joonas Kokkonen, vars musik - i likhet med mången annans - kom att utvecklas från nyklassicism till dodekafoni; en generell tendens var en ökad kromatisering av tonspråket.
Början av 1950-t. innebar en väsentlig utvidgning av musiklivets bredd. Förutom att ljudåtergivningstekniken förbättrades (UKV-radion och lp-skivan) gjorde nya ensembletyper sin entré, såsom Helsingfors kammarorkester (dir. Paavo Berglund), gosskören Cantores Minores samt några kammarkörer. Först bland dessa var Chorus Sanctæ Ceciliæ (dir. Harald Andersén) som snart fick efterföljare, märkligast av dem Radions professionella kammarkör, som arbetade 1961-2005, och som var av största betydelse både som förebild och som främjare av nykomponerad körmusik. Den s.k. gamla musiken började odlas av enstaka instrumentalister, såsom organisten och cembalisten Enzio Forsblom, samtidigt som orgelreformrörelsen, tidigare introducerad i bl.a. Tyskland och Skandinavien, fick ett fotfäste (orgelbygge). Operan som konstform fick väsentligt ökad betydelse genom återupplivandet av operafestspelen i Nyslott 1967.
Professor i komposition vid Sibelius-Akademin var på 1940-t. Selim Palmgren. Han efterträddes 1951 av Aarre Merikanto, som i sin undervisning i överraskande hög grad höll en konventionell profil. Den unga komponistgenerationen tillägnade sig tidsenliga tekniker på annat håll, såsom Einojuhani Rautavaara som tidvis studerade i USA; hans första symfoni uruppfördes 1955. Även den generation som hade debuterat på 1930-t. "bytte stil". Nils-Eric Fougstedt komponerade 1954 Angoscia, Finlands första orkesterverk i 12-tonsstil, dock med tydlig tonal förankring. En viktigare pionjärroll tillmäts Erik Bergmans dodekafona orgelkomposition Exsultate (1954), snart införde han även talkörsteknik. Till 1950-talets mera framträdande komponistdebutanter hör Usko Meriläinen, dodekafonist under en övergångsperiod, och Bengt Johansson, som förutom att han utmärks av körverk med arkaiserande stildrag även är känd som den förste som skapade ett finländskt elektronmusikverk. Två mycket viktiga komponister, som debuterade i slutet av 1960-t., är Kalevi Aho, mest känd som produktiv symfoniker och operatonsättare, och Pehr Henrik Nordgren, vars produktion bjuder på inslag av spelmansmusik och t.ex. japansk exotism.
Högre musikundervisning gavs inte längre enbart i huvudstaden, utan på högskolenivå även i Jyväskylä och snart också i Åbo och på andra orter (musikundervisning). De sommarkurser som anordnades för bl.a. musikamatörer blev mångsidigare än dittills (Klemetti-opisto, Martin Wegelius-institutet).
Nya inslag i musiklivet på 1950-t. var också de musikfestspel som började anordnas sommartid; ett viktigt forum var först evenemanget Jyväskylä sommar. Fr.o.m. 1960-t. framstår olika tävlingar för instrumentalister som viktiga milstolpar i unga solisters karriär.
Bortser man från Sibelius-Akademins stora sal (1931) tillkom landets första enkom för detta ändamål byggda konsertsal i Åbo 1952 -53. Denna har, i takt med orkesterväsendets expansion, efterföljts av speciella konsertsalar i andra städer. Det 1971 uppförda Finlandiahuset i Hfrs motsvarar emellertid i akustiskt avseende inte de krav som bör ställas av ett högklassigt musikliv: förhoppningarna står till det musikhus (Musikhuset i Helsingfors) som planeras vara färdigt 2009. (Musikhuset invigs den 31/8 2011, red.anm.)
En ny komponistgeneration, som tog intryck av elektronmusikens förgrundsgestalt Stockhausen och avantgardiska sommarkurser i Darmstadt med seriell musik framträdde åren kring 1960. Till dessa hör Erkki Salmenhaara, senare känd som framstående musikvetenskapsman, Henrik Otto Donner, jazzmusiker, skivproducent och musikadministratör, och Kari Rydman. Deras konserter, anordnade av föreningen Suomen musiikkinuoriso, bjöd på aleatorisk musik (slumpmusik) och s.k. happenings, och blev kända som "barnkammarkonserter". En viktig debutant på 1960-t. var Paavo Heininen, redan från början dodekafonist, som också är känd som musikskriftställare och teorilärare samt 1993-2001 kompositionsprofessor. Några kapellmästare förvärvade även internationellt anseende fr.o.m. 1960-t.: Paavo Berglund, Jorma Panula, Okko Kamu, Ulf Söderblom och Leif Segerstam. Till de mest bemärkta instrumentalisterna hörde cellisten Arto Noras och pianisten Ralf Gothóni, ledande sångare var Anita Välkki, Taru Valjakka, Matti Lehtinen, Peter Lindroos, Martti Talvela, Tom Krause, Jorma Hynninen, Jaakko Ryhänen och Matti Salminen. En ny företeelse i finländskt musikliv var på 1960-t. den kvalitativt högtstående skolkören i Hagalund, Tapiolan kuoro under ledning av Erkki Pohjola.
7. Ca 1975-2000. 1970- o. 80-t. framstår som en viktig utbyggnadsperiod. Orkesterväsendet utvecklades både kvantitativt och kvalitativt, och nätet av musikläroanstalter utsträcktes så, att det täckte hela landet. Operans position inom finländskt musikliv stabiliserades slutligt av två produktioner 1975. Joonas Kokkonen, som utvecklats från dodekafonist till "nyromantiker", framträdde med operan Viimeiset kiusaukset (De sista frestelserna), och Aulis Sallinen med Ratsumies (Ryttaren).
Till de etablerade tonsättarna på 1970-t. hörde även Einojuhani Rautavaara, som nu av ett par kritiker kallades "konstruktivist" och "hyperromantiker". Dessa tre betraktades som traditionens fasta klippa. Mot dem ställde sig en yngre generation, vilken som en av sina förebilder höll Erik Bergman, alltjämt landets ledande avantgardist, bl.a. genom det aleatoriska orkesterverket Colori ed improvvisazione som tillkom 1973. Inom föreningen Korvat auki! förespråkades pluralism, postmodernism, postserialism och kolorism. Ledande aktörer var expressivisten Eero Hämeenniemi, föreningens förste ordförande, Magnus Lindberg, Jouni Kaipainen, Mikko Heiniö, Kaija Saariaho, Jukka Tiensuu och Herman Rechberger. Några tonsättare i denna generation, även benämnd modernismens andra våg i Finland, uppvisar också inflytanden från pop, exotism etc.
På 1980-t. debuterade kapellmästarna Jukka-Pekka Saraste, Esa-Pekka Salonen (även komponist) och Osmo Vänskä, vilka alla har haft en internationell karriär. Bland sångarna inom denna generation har många uppträtt på ledande utländska scener, såsom Karita Mattila, Monica Groop, Soile Isokoski och Jorma Silvasti. Till de mest observerade instrumentalisterna hör pianisten Olli Mustonen och klarinettisten Kari Kriikku.
8. Kring millennieskiftet 2000. En ny generation utförande artister framträdde i mitten och slutet av 1900-t., bland dem dirigenterna Mikko Franck, Sakari Oramo, John Storgårds, Susanna Mälkki och Jan Söderblom samt violinisterna Jaakko och Pekka Kuusisto. Exporten av sångare till Centraleuropa har fortsatt, t.ex. har Camilla Nylund från Vasa etablerat sig i Dresden. Musiklivet i Finland i början av 2000-t. är rikare och mångsidigare än någonsin, och den positiva utvecklingen har även i internationell jämförelse mycket goda förutsättningar. Bland de omständigheter som bidragit till detta har nämnts att traditionen i Finland, jämfört med Centraleuropa, är rätt ung, vilket har lett till att många sektorer av musiklivet utvecklas samtidigt: först nu stabiliseras egentliga inhemska traditioner, vilket innebär ett gynnsamt läge för unga komponister och interpreter. Musikläroanstalterna, som nu täcker hela landet, är långt utvecklade, likaså det stipendiesystem som stöder musikerna i början av deras bana.
Orkesterväsendet har en stor regional spridning, vilket bl.a. medför att debuterande dirigenter, solister och komponister kan nå en stor publik; kontakten med åhörarna blir närmare än i månget större land. Helsingforsorkestrarnas dominans, länge ett faktum, har börjat ifrågasättas genom ensembler som Sinfonia Lahti och Mellersta Österbottens kammarorkester. Musiklivet gynnas också av en inhemsk kvalitetsmedveten skivindustri (musikindustri) och av att viktiga sektorer av musikforskningen inriktas även på de nyaste företeelserna.(Suomen säveltäjiä puolentoista vuosisadan ajalta, red. S. Ranta, 1945; Sävelten taitureita, 1947; Suomalaisia musiikin taitajia, red. M. Pulkkinen, 1958; T. Kuusisto, Musiikkimme eilispäivää, 1965; K. Maasalo, Suomalaisia sävellyksiä I-II, 1964-69; Suomen säveltäjiä I-II, red. E. Marvia, 1965-66; Ammatti: säveltäjä, red. P. Hako/R. Nieminen, 1981; Suomen etnisten vähemmistöjen musiikki, red. Ph. Donner/V. Kurkela/M. Lahtinen, 1981; Musiikkikulttuurin murros teollistumisajan Suomessa, red. V. Kurkela/R. Valkeila, 1982; K. Aho, Suomalainen musiikki ja Kalevala, 1985; Suomalainen musiikkikulttuuri. Rakenne ja historia, red. E. Tarasti, 1986; F. Dahlström, Musiklivet på Åbo slott under den äldre Vasatiden, i Musiikkitiede 1990; K. Korhonen, Suomalaisia nykysäveltäjiä 1965-90, 1990; M. Huttunen, Modernin musiikinhistoriankirjoituksen synty Suomessa, 1993; E. Salmenhaara/M. Heiniö/P. Jalkanen/S. Lappalainen, Suomalaisia säveltäjiä, 1994; S. Lappalainen, Tänä iltana yliopiston juhlasalissa, 1994; F. Dahlström/E. Salmenhaara/M. Heiniö, Suomen musiikin historia (SMH) 1-4 med utförlig bibliografi, 1995-96, förk. uppl. på engelska förbereds; E. Salmenhaara/K. Virtamo, Suomen musiikki, 1996, även på eng., ty. o. jap.; M. Haapakoski/A. Heino/M. Huttunen/H.-I. Lampila/K. Maasalo, SMH: Esittävä säveltaide, 2002; P. Jalkanen/V. Kurkela, SMH: Populaarimusiikki, 2003; R. Pajamo/E. Tuppurainen, SMH: Kirkkomusiikki, 2004; H. Laitinen o.a., SMH: Kansanmusiikki, under utg.) (Fabian Dahlström)