litteratur

litteratur, skönlitteratur.

1. Den finska litteraturen. En tryckt finsk litteratur kom till i mitten av 1500-t. genom reformatorn Mikael Agricolas verk (ABC bok ca 1543, översättning av Nya Testamentet 1548). Under 1600-t. översattes Bibeln i sin helhet till finska (bibelöversättningar). Också psalmböcker, krigsartiklar (krigslagar) och primitiv lagtext fanns att tillgå på finska under 1600-t.

Bland de få litterära författarna förtjänar följande att nämnas: psalmdiktaren Hemming Henriksson (ca 1550-1619), Gabriel Tuderus (ca 1638-1705), "de finska lapparnas apostel", den religiöse auktorn Matias Salamnius (d. 1691) och den originelle barockdiktaren Johan Cajanus (1655-81). Sjuttonhundratalet är tillfällighetstryckets tid i den finska litteraturens historia. Då framträdde flera allmogediktare, vilkas alster fortfarande framför allt var religiösa.

Den egentliga skönlitteraturen vidtar med Jakob Judén och Samuel Gustaf Berg(h) (1803-52), även kallad Kallio. Nationaleposet Kalevala sammanställdes 1835-49 av Elias Lönnrot, varigenom den finskspråkiga diktningen fick sitt genombrott. Den framväxande finska litteraturen erhöll ett kraftfullt ideologiskt stöd av filosofen J.V. Snellman, som hävdade att endast en på finska skriven "nationallitteratur" kunde skapa och stärka nationalmedvetandet. Lyriken utvecklades av August Ahlqvist, som skrev under pseudonymen A. Oksanen, dramatiken och teatern av den finska nationalteaterns grundläggare Kaarlo Bergbom.

Romanens förste mästare blev Aleksis Kivi, som med sin roman Sju bröder (Seitsemän veljestä, 1870) befäste två klassiska element i den finska romanen; realismen och humorn. Samtidigt blev folklivsskildringen dess speciella genre. Kivis verk har stått sig även inom dramatiken och poesin. Av lyrikerna i hans spår bör nämnas Kaarlo Kramsu och J.H. Erkko, vars diktning har folkvisetongångar, bland prosaisterna åter Pietari Päivärinta (1827-1913).

Det finska litterära livet blommade upp genom författargruppen Nuori Suomi (Det unga Finland), som företrädde realism samt liberala och radikala idéer. Gruppen fick namn efter det album den utgav; den grundade även dagstidningen Päivälehti, som senare omdöptes till Helsingin Sanomat. En föregångare till gruppen var den skickliga dramatikern och orädda samhällskritikern Minna Canth; bland dess medlemmar bör särskilt nämnas Juhani Aho, som blev den förste finske yrkesförfattaren, och tolstojanen Arvid Järnefelt, som ägnade sitt författarskap åt etiska problem. Vid sidan av gruppen verkade en nordfinsk novellist och romanförfattare, Teuvo Pakkala.

Under 1800-talets sista år förbyttes de realistiska idealen till symbolistiska strömningar. Den finska symbolismen, förbunden med motsvarande fenomen inom bildkonst och musik, var dels nationalistiskt färgad, vilket lett till benämningen nationalromantik. Ett av de största namnen i denna nationalromantik och i hela den finska poesin är Eino Leino, vars styrka ligger dels i en melodiskt lyrisk visdiktning, dels i en originell, mytiskt färgad visionspoesi ("Helkasånger", 1903-16). En betydande lyriker var symbolisten Otto Manninen, som förenar lyrisk sensibilitet med vaken intellektuell kritik. V.A. Koskenniemi blev känd som en pessimistisk reflexionspoet och inflytelserik kritiker. Av övriga lyriker kring sekelskiftet 1900 kan nämnas Larin-Kyösti (eg. Kyösti Larson) och L. Onerva (1882 -1972). Inom prosan framträdde Johannes Linnankoski med en dekorativ, patetisk stil. Patos kännetecknar vid sidan av ungdomsrealism Maila Talvio, sedermera bemärkt som författare till historiska romaner.

Den författargeneration som följde närmast efter storstrejken 1905 har kallats "de besvikna romantikerna". Benämningen stämmer i varje fall på Joel Lehtonen, vars huvudverk, den frodigt humoristiska och samtidigt vasst kritiska Putkinotko (1919-20) hör till de mest betydande finska romanerna efter Kivi. Desillusion och kritik finns även i Maria Jotunis koncentrerade dialognoveller. Ilmari Kianto rör sig i sina böcker bland människor i lika primitiva förhållanden som Lehtonens personer, men ger starkare uttryck åt sin vädjan för dem. En mästare i humoristisk folklivsskildring var Maiju Lassila, pseudonym för Algoth Untola. Volter Kilpi inledde sitt författarskap med en lyrisk, esteticerande prosa och utgav så efter en paus på tre decennier sin djupt originella, långsamt framåtskridande skärgårdssvit, som har beröringspunkter med Joyces och Prousts berättarteknik. Stilisering kännetecknar även Aino Kallas arkaiserande prosa med estniska motiv. F.E. Sillanpää utvecklade folklivsskildringen, iakttog människan som en del av naturen och betonade instinktlivets roll; han erhöll Nobelpriset i litteratur 1939. Bland de lyriker som framträdde på 1910-t. kan nämnas Juhani Siljo, bemärkt även som kritiker.

I mitten av 1920-t. formerades författargruppen Tulenkantajat ("Eldbärarna"), som fick impulser från finlandssvensk modernism (Södergran), tysk expressionism och fransk livssyn med Paris som idealbild. Författarna i Tulenkantajatgruppen skrev en fritt rytmisk, orimmad och färggrann dikt och höjde fältropet "Fönstren upp mot Europa!". Från gruppen lösgjorde sig tidigt Uuno Kailas, vars diktning kretsar kring "drömmen och döden", ångestfylld skuldkänsla och visioner i sjukdomens gränsmarker. Gruppens galjonsfigur och andlige ledare var Olavi Paavolainen, glänsande som reseessäist och kulturkritiker. Lyrikern Katri Vala, exotiskt grann i sina visioner, en förkämpe för fri rytm i poesin, blev i sin sista diktning starkt samhällskritisk. De flesta av "eldbärarna" var lyriker: Yrjö Jylhä, Arvi Kivimaa, P. Mustapää (pseudonym för Martti Haavio) Elina Vaara och Lauri Viljanen. Av dessa är Jylhä bl.a. känd för sina dikter från andra världskriget, medan Mustapää med sin personliga, stilistiskt mångbottnade, lättsamt lärda eller ironiska poesi kom att ge impulser åt den lyrikergeneration som följde efter kriget, särskilt i fråga om bilder och rytm.

Prosaister bland "eldbärarna" var Unto Seppänen, vars skildringar är förlagda till Karelska näset, och Mika Waltari, som vann världsrykte med sina stora historiska romaner, främst Sinuhe. På distans från gruppen verkade två framstående lyriker, Kaarlo Sarkia, en förfinad rytmvirtuos, och Aaro Hellaakoski, som efter kriget blev den tongivande finske lyrikern vid sidan av Mustapää. Han utvecklades från ett kantigt kraftgeni till en panteistisk, öppen naturlyriker och filosofisk poet. På längre sikt var två prosaister, som ägnade sig åt att dryfta sociala rättviseproblem betydande: den nordfinske småfolksskildraren Pentti Haanpää, och kartläggaren av den nya industriarbetarklassens förhållanden, Toivo Pekkanen, som hade sina rötter i sågindustridistriktet i Kymmenedalen (Kotka).

Bland de lyriker som debuterade på 1930-t. bör nämnas Saima Harmaja och Aale Tynni. I mitten av decenniet trädde en rad vänsterförfattare fram, som bildade gruppen Kiila, vars elit utgjordes av lyrikerna Jarno Pennanen, Arvo Turtiainen och Viljo Kajava samt prosaisten Elvi Sinervo. En ny psykologisk berättarkonst företräddes av Iris Uurto (1905-94), Helvi Hämäläinen och den psykoanalytiskt inriktade kritikern Tatu Vaaskivi. Bland de fåtaliga dramatikerna märks den estniskfödda Hella Wuolijoki, vars Niskavuori-svit rymmer central samhällsproblematik.

Både värderingar och stil i litteraturen förändrades efter andra världskriget. Kulturen stod i ett "nolläge" och var öppen för influenser från olika håll; översättningar av t.ex. anglosaxisk och fransk litteratur hade stor betydelse. De första varslen om en förändring - en strävan till omvärdering av det förflutna och en fördjupad jaguppfattning i relation till omvärlden - kom till synes inom lyriken, hos Eila Kivikk'aho (1921-2004), Eeva-Liisa Manner, Aila Meriluoto, Sirkka Selja, Anja Vammelvuo och Lauri Viita. Snart framträdde flera andra lyriker, som tillsammans med Kivikk'aho och Manner befäste de modernistiska stildragen i finsk poesi fri rytm, orimmad form, djärvt bildspråk och ett avvikande motivval: Tuomas Anhava, Paavo Haavikko, Lasse Heikkilä (1925-61), Pentti Holappa, Helvi Juvonen (1919-59), Kirsi Kunnas (f. 1924) och Lassi Nummi. De poeter som debuterade mot slutet av 1950-t. har fortsatt på modernisternas verk, t.ex. Pertti Nieminen (1929-2015), Anselm Hollo (1934-2013), Maila Pylkkönen (1931-86), Mirkka Rekola och Tyyne Saastamoinen.

I prosan efter kriget fanns både traditionella och modernistiska drag. Mest bemärkt bland dem som byggde vidare på traditionen är Väinö Linna, vars roman Okänd soldat (1954) och den s.k. Pentinkulmatrilogin (1959 -62) väckte stor uppmärksamhet med sin träffsäkra nationella självkritik. Veikko Huovinen utvecklade den traditionella folklivsskildringen vidare. Paavo Rintala utgav halvdokumentariska och rent collagetekniskt uppbyggda romaner. På en stramt saklig, återhållsam linje berättade Eila Pennanen och Eeva Joenpelto. Bland förnyarna av prosan märks Jorma Korpela (1910-64) och Juha Mannerkorpi (1915-80), som slog in mot en skarpare och mer avslöjande psykologisk och filosofisk analys. Nya vägar har även beträtts av Marja-Liisa Vartio, som skrev några av de märkligaste finska romanerna sedan kriget, och Veijo Meri, som baserar sina romaner på en originell anekdotisk teknik och ger groteska gestaltningar av tillvarons ovisshet och människans oberäknelighet. Antti Hyry har i sina romaner och noveller tillämpat en objektivt avbildande berättarmetod. Experimentella drag möter man även i Iris Kähäris och Marko Tapios prosa.

Med 1960-t. kom en öppen, ofta talspråklig lyrik, dominerad av stadscivilisationen och markerade sociala och politiska synpunkter; karakteristiskt är att dessa dikter blivit flitigt tonsatta och inspelade på skiva. Galjonsfigur för 1960- talslyriken var den mångsidigt begåvade Pentti Saarikoski och av övriga företrädare kan nämnas Kari Aronpuro (f. 1940), Väinö Kirstinä, Matti Paavilainen, Jyrki Pellinen, Veikko Polameri (1946-79), Brita Polttila (1920-2008), Matti Rossi, Pentti Saaritsa och Kalevi Seilonen (f. 1937). Arvo Salo väckte uppmärksamhet med sin politiska musikal Lappo-operan (1966). Inom prosan kan iakttas många riktningar, allt från naturalism och dokumentärprosa till sexualromantik. Decenniets mest debatterade prosaist var Hannu Salama. Personliga resultat har nåtts av Kerttu-Kaarina Suosalmi, Anu Kaipainen, Eeva Kilpi, Alpo Ruuth och Samuli Paronen. Av övriga prosaister - av vilka många också publicerat poesi - kan nämnas Timo K. Mukka och Lassi Sinkkonen samt Pekka Kejonen (f. 1941), Markku Lahtela (1936-80), Marja-Leena Mikkola, Hannu Mäkelä, Aulikki Oksanen, kåsören Origo (Jouni Lompolo) (1936-2010), Tytti Parras (f. 1943), Juhani Peltonen, Pekka Suhonen, Eino Säisä, Heikki Turunen m.fl. Bland dramatikerna har bl.a. Lauri Kokkonen (1918-85), Reino Lahtinen (1918-88) och Pekka Lounela (1932-2002) avtecknat sig. Till de prosaförfattare som under efterkrigstiden åtnjutit den största populariteten mätt i upplagesiffror hör Kalle Päätalo, som på senare år även vann det litterära etablissemangets erkännande.

1980-t. inledde en brytningstid i finsk litteratur. Det sociala engagemanget och samhällsdebatten, som präglat de två tidigare decenniernas litteratur, fick ge plats åt en mera psykologiskt och estetiskt inriktad problematik med postmodernismen som ett viktigt inslag. En feministiskt betonad kvinnolitteratur har varit framträdande sedan Anja Snellmans omdebatterade genombrottsroman Sonja O. kävi täällä (1981, Sonja O. var här). Även flera andra kvinnliga författare, både lyriker och prosaister, har ifrågasatt de traditionella könsrollerna i sitt författarskap: Päivi Alasalmi (f. 1966), Pirjo Hassinen (f. 1957), Anna-Leena Härkönen, Annika Idström, Riina Katajavuori (f. 1968), Eira Stenberg (f. 1943), Katri Tapola (f. 1961), Johanna Venho (f. 1971), Merja Virolainen (f. 1962) m.fl. Också manliga författare har särskilt under 2000-t. visat ett växande intresse för könsfrågor. Mansproblematiken är ett viktigt drag i Kari Hotakainens bestsellerroman Juoksuhaudantie (2002, Löpgravsvägen) och förekommer också i bl.a. Hannu Raittilas, Esa Sariolas Juha Seppäläs och Jari Tervos prosa. Även om det skrivits bara ett fåtal så djärva postmodernistiska experiment som Matti Pulkkinens (f. 1944) roman Romaanihenkilön kuolema (1985, Romankaraktärens död) har postmodernismen varit ett framträdande drag både stil- och innehållsmässigt. Som exempel kan nämnas en ny typ av kortprosa, som bl.a. Rosa Liksom och Petri Tamminen (f. 1966) representerar. Också Leena Krohns (f. 1947) prosa, som ofta behandlar identitetsfrågor och människans förhållande till tekniken, har drag av postmodernism. Postmodernismen har väckt upp ett nytt intresse för den historiska romanen; exempel på detta hittar man i Tiina Kailas (f. 1951), Sirpa Mäkeläs (f. 1955), Irja Ranes (f. 1946) och Juha Ruusuvuoris (f. 1957) författarskap. Intresset för det förflutna är också i övrigt karakteristiskt för litteraturen i millenniumskiftet. Ett tecken på detta är populariteten av den självbiografiska och biografiska romanen, som förekommer bl.a. i Rakel Liehus, Pirkko Saisios och Tuula-Liina Varis alstring. Också lyriken har påverkats av postmodernismen; tidskriften Nuori Voima och "poesiklubben" Elävien runoilijoiden klubi har sedan slutet av 1980-t. samlat kring sig lyriker - Jyrki Kiiskinen, Jukka Koskelainen (f. 1961), Lauri Otonkoski (f. 1959), Markku Paasonen (f. 1967), Annukka Peura (f. 1968) m.fl. - vars språkmedvetna lyrik haft tydliga anknytningar till poststrukturella teorier.

Postmodernismen har ingalunda uteslutit andra riktningar, utan lever i fruktbar symbios med tidigare ideal, vilket syns bl.a. i Jouni Inkalas (f. 1966) och Tomi Kontios traditionsmedvetna lyrik. Ilpo Tiihonen (f. 1950) var länge den ende samtidsförfattaren som skrev metrisk poesi, men på 2000-t. har även andra lyriker, t.ex. Olli Heikkonen (f. 1965), Helena Sinervo och Saila Susiluoto (f. 1971), visat ett märkbart intresse för diktens rytmiska egenskaper. Den finska dramatiken har varit ytterst slagkraftig under 1990- o. 2000-t.; Esa Kirkkopelto (f. 1965), Reko Lundán (1969-2006), Laura Ruohonen, Juha Siltanen och Jouko Turkka (Kai Laitinen/Anna Hollsten)

Under slutet av 2000-talets första decennium har finländsk skönlitteratur fått ett stort internationellt namn i Sofi Oksanen, som trots en inte alltför stor produktion bakom sig redan har fått flera pris för sitt författarskap, samt har tangerat nya områden inom finländsk litteratur. (red.).

2. Den svenska litteraturen i Finland. Den muntliga svenska folkdiktningen - visor, sagor o.s.v. - bestod i Finland av mer eller mindre bearbetat långods och bevarat stoff ända från skandinavisk medeltid, t.ex. riddarballader, och även yngre inlån, t.ex. från skillingtryck i Sverige, till dess att den utslocknade under 1900-t. (folkdiktning).

Den skrivna litteraturen var till en början sparsam och inte heller den särskilt inhemsk, ända fram till Runebergs tid. Landets bildningsspråk var svenska, vid sidan av det internationella latinet. Finlandsfödda författare måste söka sina flesta läsare i Sverige och arbetade till största delen där. Det gäller en psalmdiktare från reformationstiden som astronomen Sigfrid Aronus Forsius, men likaväl skalder som Jacob Frese från Stora ofredens tid och senbarocken, Gustaf Philip Creutz från rokokon, och till och med förromantikern Frans Michael Franzén. Vid sidan av dessa betydande namn får man leta efter smärre litterära förmågor, och något litterärt klimat med växelverkan och inbördes diskussion existerade över huvud taget inte i Finland före 1810-t. Tack vare den vaknande nationalkänslan, med ursprung i akademiska kretsar i Åbo (Åboromantiken), skapades småningom ett sådant klimat. Det spriddes efterhand genom Snellmans och Lönnrots insatser och genom Lördagssällskapet i Hfrs. Resultaten låg på samhälls- och konstkritikens fält, medan diktningen förblev blygsam.

Då J.L. Runeberg inledde sitt författarskap 1830 hade han ytterst få kolleger; de enda av betydelse var J.J. Nervander och Lars Stenbäck vilka dock snart lämnade litteraturen. Runeberg kom att dominera också över Zachris Topelius,som framträdde på 1840-t., och var även i övrigt länge den allt överskuggande gestalten i finländsk diktning. Som berättare och mångsidigt samhällsintresserad tidningsman var likväl Topelius en tongivande författare, följd i spåren av andra prosaister som främst skildrade sin egen tid och dess miljöer (Wilhelmina Carstens, 1808-88, A.G. Ingelius, 1822-68), den Sverigefödda Charlotta Falkman, 1795-1882, Fredrika Runeberg, m.fl.). Diktningen under Runebergs och Topelius era inriktades väsentligen på fosterländska och idyllromantiska motiv, helt i samklang med den nationella väckelse och framskapade nationalmedvetenhet som blev en viktig politisk faktor i Finland. Egen poetisk särart inom senromantikens ram framträdde framför allt hos J.J. Wecksell, vars diktning dock avbröts i förtid. Hos övriga lyriker rådde poetiska efterklanger; J.G. Leistenius, (1821-58), Theodor Lindh, (1833-1904), K.R. Malmström (1830-1900) och Wilhelmina Nordström (1815-1902).

Adertonhundratalsrealismens genombrott och spridning i Skandinavien och därifrån till Finland breddade berättarkonsten, vars enda företrädare av betydelse dittills hade varit Topelius. Grunden till en realistisk folklivsskildring lades av Anders Allardt och Oscar Behm (1867-1933). Flera kvinnliga författare, ofta emancipationsorienterade, bland dem Alexandra Gripenberg och Adelaïde Ehrnrooth var tidigt ute och mer än snuddade vid den nya realismen. Karl August Tavaststjerna blev talesmannen för de yngre generationernas kultursyn och mestadels samhällskritiska åsikter. Men då han dog vid 37 års ålder, samma år som den gamle Topelius, bestod dock den egentliga litterära återväxten bara av Mikael Lybeck, som tagit intryck också av det svenska nittiotalet.

Ett par tre år senare debuterade, oberoende av varandra, och sinsemellan obekanta, en rad unga lyriker, och därmed fick den svenska diktningen i Finland för första gången en nämnvärd bredd. Det var Arvid Mörne, Jacob Tegengren, Hjalmar Procopé och Bertel Gripenberg, som sedan alla blev bemärkta skalder.

Vid samma tid skärptes det politiska läget i landet. Tre maktgrupper tävlade om inflytandet i Finland: det svenska borgerskapet, som rådde över större delen av landets ekonomiska liv, det expanderande finska borgerskapet med nationalismen som språngbräde och den ryska statsmakten, som ogillade Finlands separatism. Flertalet finlandssvenska författare hörde till medel- eller överklassen, och lojalitetskraven ledde dem till en isolerande försvarsattityd mot både ryskt och finskt. Inte desto mindre var många av dem konstnärligt framstående diktare.

Lyrikerna från sekelskiftet och Lybeck utvecklade under 1900-talets första decennier en både formsäker och rikt nyanserad poesi, självbespeglande hos dem alla, dock minst hos Mörne med hans sociala och hos Tegengren med hans religiösa känsloladdning. På tiotalet framträdde en yngre generation som företrädesvis ägnade sig åt prosan och intog en mera skeptisk-ironisk och också avvaktande hållning till sina motiv och till tidens politiska stridsfrågor. De hade mottagit intryck av de s.k. flanörförfattarna i Sverige - eller kanske bara fängslats av samma tidsanda - och fick namnet dagdrivarna. Ur deras krets höjde sig snart Runar Schildt avsevärt över de andra i konstnärlig förmåga och medkännande psykologisk insikt. Samtida med dagdrivarna var Jarl Hemmer, som uttryckte en mera idealistisk livssyn, romantiskt färgad i solgult och svart, där de andra föredrog att måla i grått.

Under de första åren av första världskriget var Finland ett ytligt sett lugnt land med goda affärskonjunkturer. Även litteraturen förblev idyllisk, då censuren undertryckte många politiska opinioner. Inflation, livsmedelsbrist och social oro satte in på allvar 1917, men inbördeskriget följande år kom ändå som en överraskning och chock för den vita sidan. Dit hörde så gott som alla finlandssvenska författare - en god indikator på den dåtida litteraturens klassbundenhet. I krigets spår följde länge låsta sociala attityder.

Den europeiska expressionismen hade samtidigt nått Finland på tyska och ryska vägar inte minst tack vare Edith Södergran, och slog rot inom en ny författargeneration, som för en tid blev den s.k. modernismens pionjärer i svensk litteratur och i Norden. Södergran, Hagar Olsson, Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Rabbe Enckell, de ledande modernisterna, debuterade mellan 1916 och 1923 och slog mycket snart in på inbördes helt skiljaktiga konstnärliga linjer. Med undantag av Diktonius hade de konservativa eller liberala politiska värderingar, men var alla estetiskt revolutionära och var därmed ett rött skynke för den borgerligt inriktade läsekretsen. Under 20- och 30-t. förblev Gripenberg, Hemmer, Lybeck och Mörne de etablerade finlandssvenska diktarna och utgav under denna tid många av sina förnämsta verk.

Den växelverkan med den samtida finska litteraturen som dittills förekommit hade varit ytterst sparsam, men bland modernisterna knöt Diktonius och Hagar Olsson personliga kontakter med finska kolleger - den tiden en sällsynthet. Kanske förbereddes härigenom expressionismens senare genombrott i finsk poesi. Från förkrigstidens strikt formbundna finska lyrik eller från dess mestadels folklivsskildrande berättarkonst trängde inga impulser över språkgränsen. Folklivsberättelsen på svenskt håll var, möjligen med undantag av Sigrid Backmans hithörande verk, traditionell på egen, provinsiell grund. Josefina Bengts var dess främsta företrädare i Nyland, Alexander Slotte i Österbotten.

Även medelklassprosan, skriven i städerna för stadsbor, höll sig för det mesta inom konventionella ramar. På 1930-t. märktes för första gången något av en social breddning, nästan också början till politiska avvikelser, med insatser av så olika författare som Örnulf Tigerstedt och Anna Bondestam inom prosan. Men varken de eller den produktivare Tito Colliander begav sig över det litterära högspråkets eller normalprosans gränser. Detsamma kan sägas om deras generationskamrat Sally Salminen, som kom att ge andra åländska författare en startimpuls, bland dem Anni Blomqvist samt sina syskon Aili Nordgren och Runar Salminen. Helt på sidan om litterära mönster och sociala bindningar arbetade privatexpressionisten Joel Pettersson, som upptäcktes och publicerades först långt efter sin död, tack vare prästen och författaren Valdemar Nyman.

Med "modernismens andra generation", romantiskt inriktade diktare som Erik Therman, Kerstin Söderholm, Barbro Mörne, Eva Wichman och andra, eller skeptiker och lyriska realister som Henry Parland, hans bror Ralf Parland, R.R. Eklund och andra vidgades den klyfta som fanns mellan den nyare litteraturen och en relativt konservativ läsande publik. Under 1930- o. 40-t. utgjorde de tillsammans med de redan garvade modernisterna en konstnärsgrupp, som endast småningom vann läsarnas intresse och respekt, men fick tillfredsställelsen att utveckla de litterära uttrycksmedlen i finländsk poesi.

Modernisterna kom på sitt sätt att utöva ett visst konformerande tryck, liksom på sin tid Runeberg hade gjort, genom suggestionskraften i sin konst, men de lade därigenom också en mönstergrund för de närmast följande decenniernas diktning. Någon förnyelse i betydelsen omgestaltning fanns det att börja med varken behov av eller plats för, så länge de nya uttrycksmedlen inte var utforskade. Det gällde nog också prosan. Det märktes ett särskilt starkt intresse för psykologiska skildringar och känsloanalyser; under 40-t. eller redan kort efter kriget framträdde Mirjam Tuominen och Solveig von Schoultz, den senare i lika mån eller kanske främst lyriker, samt Oscar Parland; något senare Walentin Chorell, i lika mån eller kanske främst dramatiker. Tove Jansson förvandlades under 1960-t. från barnboksdiktare till psykorealistisk novellist. Fler och delvis annorlunda vägar öppnade sig. Anders Cleve valde sitt eget moderna prosaspråk. Friare gentemot modernismen men ändå inom dess tradition stod många nya lyriker, främst Bo Carpelan, en litterär allkonstnär, vidare Peter Sandelin, de med honom ungefär jämnåriga Inga-Britt Wik, Per-Hakon Påwals och den mångsidigt verksamme Lars Huldén. Litet senare tillträdde Gösta Ågren, Ralf Nordgren och andra, främst Claes Andersson. Romantiken, i modernistisk mening, hade kommit på undantag, Carolus Rein hörde till de tillsvidare sista av Södergrans syskonsjälar.

Lyriken hade genomgående haft en markant ställning inom den finlandssvenska dikttraditionen, och den handhas synbarligen fortfarande intresserat av nya förmågor. Kanske mera oväntat blev efterhand att den dels berättande, dels halvimpressionistiska prosan fr.o.m. 1970-80-t. blommade upp på flera olika håll. Berättarkonsten med bygdemotiv, företrädesvis österbottnisk, fick en ny kurs; där hade redan Leo Ågren visat på en väg. Han hade till åren något äldre föregångare, Sven-Olof Högnäs (1910-61), Levi Sjöstrand (f. 1920), Ingmar Nykvist (f. 1927) bland dem, och fick efterföljare med likaså personliga tonfall, t.ex. Olof Granholm, Edit Björkholm (1899-1987) och flera andra. Tidvis bildades där en kulturpolitisk gruppering som även startade ett eget bokförlag och gav yngre författare i södra Finland ett aktionsmönster.

Inom den senare prosan har flera yngre författare satt högvattenmärken, som Ulla-Lena Lundberg med sina i första hand åländska och Lars Sund med sina främst österbottniska motivkretsar. Flera av dessa yngre förmågor fick startpunkter i sina kortlivade men viktiga tidskrifter, FBT (1965-68), samt senare Fågel Fenix, Otid, BLÅ o.s.v. Allra först på denna litterära utväg ur traditionerna var Jörn Donner med Arena 1951-55.

Som en traditionellt naturlig romangenre bevarade i alla fall den berättande medelklassskildringen en del inflytande. Donner tog den till sitt särområde som romanförfattare, Johan Bargum gjorde detsamma i sin novellistik med psykologiska accenter, senare även Fredrik Lång, Kjell Westö och andra - som var på sitt sätt byggde vidare och annorlunda på en av hörnstenarna för den finlandssvenska prosan. På tvärs med traditionerna men ändå inom deras ramar arbetade Christer Kihlman och Henrik Tikkanen med social kritik och satir.

Dessemellan markerade sig även en allmänfeministisk strömning både i Nyland och Österbotten. Märta Tikkanen ställde ut de första vägvisarna och följdes snart av andra berättare och debattörer, som också avsatte spår hos äldre och tidigare kvinnosaksneutrala författare. - Poesin fick samtidigt nya delvis experimentella gestaltningar av Tua Forsström, Martin Enckell, Bodil Lindfors, Gungerd Wikholm och flera andra, och även inom prosan fanns utrymme för nya vägar, såsom visats av Monika Fagerholm eller Thomas Wulff.

Traditionellt dominerad av kvinnliga författare är barn- och ungdomslitteraturen, som på svenskt håll har varit sparsam, om man ser till kvantiteten. Det har delvis haft ekonomiska orsaker, d.v.s. små och snäva läsekretsar, något som över huvud taget har begränsat publiceringsmöjligheterna för svenska författare i Finland. Mellan Topelius Läsning för barn och Tove Janssons muminberättelser finns inga hela författarskap inom genren, frånsett Nanny Hammarströms verk. Fr.o.m. 1960-t. tillkommer Irmelin Sandman Lilius, Marita Lindquist, senare även Yvonne Hoffman, med långsiktigare verksamhet.

Samma slags begränsningar har också beskurit sakprosan. Den litterära och humanistiska essäistiken har trots allt inte blivit nödvuxen utan odlats allt sedan förra sekelskiftet, först och länge under egid av mönsterbildande forskare som Yrjö Hirn och Hans Ruin, senare mera fritt bl.a. av Johannes Salminen, Mikael Enckell och de något äldre Göran Schildt och Sven Willner. Viktiga kanaler för sådant författarskap har utgjorts av Finsk Tidskrift och Argus-Nya Argus (gr. kompletterade med Horisont sedan 1955.

Om de trånga ekonomiska villkoren för den svenska litteraturen kan sägas att de i bästa fall har hjälpt till med en kvalitativ förhandsgallring, i sämsta att de har bidragit till att begränsa dess räckvidd och därmed dess betydelse. (Thomas Warburton)

Beträffande övrig litteratur, se bl.a. barnlitteratur, biografisk litteratur, encyklopedier, memoarlitteratur. - Flertalet av de i artikeln upptagna personerna behandlas även i egna uppslagsord. (J. Krohn, Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet, 2:a uppl., 1945; G. Lagus, Den finsk-svenska litteraturens utveckling, 2 bd, 1866-67; A. Hultin, Finlands litteratur under frihetstiden, 1906; E. Leino, Suomalaisia kirjailijoita, 1909; R. Hedvall, Finlands svenska litteratur, 1917; M. Saarenheimo, 1880-luvun suomalainen realismi, 1924; O.A. Kallio, Uudempi suomalainen kirjallisuus I-II, 2:a uppl., 1928-29; J. Landquist, Modern svensk litteratur i Finland, 1929; H. Grellman, Finnische Litteratur, 1932; antologin Suomen kansalliskirjallisuus, 15 bd, 1930-43; författarmatrikeln Aleksis Kivestä Olavi Siippaiseen, 1944; R. Koskimies, Elävä kansalliskirjallisuus, 3 bd, 1944-49; Finsk litteraturhistoria, 1955; U. Kupiainen, Suomalainen lyriikka Juhani Siljosta Kaarlo Sarkiaan, 1948; R. Palmgren, Suuri linja, 1948, Joukkosydän, 2 bd, 1966; V. Tarkiainen, Finsk litteraturhistoria, 1950; V. Tarkiainen/E. Kauppinen, Suomalaisen kirjallisuuden historia, 4:e uppl., 1967; Th. Warburton, Femtio år finlandssvensk litteratur, 1951, Finsk diktning i svensk dräkt, 2:a uppl. 1972, Finlands litteratur 1900-50, 1957, Åttio år finlandssvensk litteratur, 1984; antologin Suomen sana, 24 bd, 1963-67; Suomen kirjallisuus, 8 bd, 1963-70; Suomen kirjallisuuden antologia, 8 bd, 1963-75; K. Saarenheimo, Tulenkantajat, 1966; K. Laitinen, Suomen kirjallisuus 1917-67, sv. övers. Finlands moderna litteratur, 1968, även på tyska, Suomen kirjallisuuden historia, 1981; P. Tarkka, Suomalaisia nykykirjailijoita, 3:e uppl. 1980; E. Ekelund m.fl., Finlands svenska litteratur, 2 bd, 1968-69; J. Ahokas, A history of Finnish literature, 1973; E. Karhu, Suomen 1900- luvun alun kirjallisuus. Suomen kirjallisuus runonlaulajista 1800-luvun loppuun, 2 bd, 1979; författarmatrikeln Suomen kirjailijat, 2 bd, 1977-81; S. Haltsonen/M. Puranen, Kaunokirjallisuutemme käännöksiä, 1979; Författare om författare, 1980; O. Hormia, Den finska litteraturens historia fram till 1917, 1981; Katalog över den svenska litteraturen i Finland och arbeten utgivna av finländska författare på svenska i utlandet 1933-1938, utarb. av D. Ölander, 1982; Suomalaisia kirjailijoita, red. M. Polkunen/A. Viikari, 1982; P. Tarkka/K. Laitinen/S. Willner, Författare i Finland, 1983; Från dagdrivare till feminister: studier i finlandssvensk 1900- tals-litteratur, red. S. Linnér, 1986; Vaihtuva muoto: tutkielma suomalaisen romaanin historiasta, red. R. Turunen m.fl., 1992; Avoin ja suljettu: kirjoituksia 1950-luvusta suomalaisessa kulttuurissa, red. A. Makkonen, 1992; P. Karkama, Kirjallisuus ja nykyaika, 1994; Vanhimman suomalaisen kirjallisuuden käsikirja, red. T. Laine, 1997; P. Lyytikäinen, Narkissos ja sfinksi: Minä ja Toinen vuosisadanvaihteen kirjallisuudessa, 1997; Muodotonta menoa: kirjoituksia nykykirjallisuudesta, red. M. Kantokorpi, 1997; 40-luku: kirjoituksia 1940-luvun kirjallisuudesta ja kulttuurista, red. A. Viikari, 1998; H. Syväoja, "Suomen tulevaisuuden näen": nationalistinen traditio autonomian ajan historiallisessa romaanissa ja novellissa, 1998; A. Kalajoki, Suomalaisen runon tienraivaajia: 1700- luvun runoilevat Calamniukset, 1999; G.C. Schoolfield, A history of Finland´s literature, 1999; Suomen kirjallisuushistoria 1-3, 1999; Finlands svenska litteraturhistoria, 2 bd, red. J. Wrede/C. Zilliacus, 1999-2000; P. Lassila, Runoilija ja rumpali, 2000; P. Lappalainen, Koti, kansa ja maailman tahraava lika: näkökulmia 1880- ja 1890-luvun kirjallisuuteen, 2000; Ett stycke finlandssvensk litteraturhistoria, red. B. Högnäs- Sahlgren/K. Sahlgren, 2001; A. Perälä, Tiedon ja taidon kuvat, 2003; Pieni suuri maailma: suomalaisen lasten- ja nuortenkirjallisuuden historia, red. L. Huhtala/K. Grünn/I. Loivamaa/M. Laukka, 2003)