Nykarleby, fi. Uusikaarlepyy, stad i s. Österbotten vid Lappo ås mynning i Bottniska viken, Västra och Inre Finlands region. Areal 732 km2, invånare 7 516, varav 88,1 % svenskspråkiga (2011).
Bebyggelsen i staden är utspridd över ett stort antal byar vid älven, utmed kusten och den genom trakten dragna Österbottniska banan. Dess centrum (ca 2 400 inv. 2000) utbreder sig på ö. stranden av älven, som sommartid är omgiven av en frodig grönska; älvbron är från 1815. Nykarleby uppvisar där en småstadsidyll, uppbyggd av mestadels enkla trähus och breda gator, lagda enligt rutnätssystemet, stora byggnadstomter och välskötta trädgårdar. Det lummiga intrycket förstärks ytterligare av esplanader och parker, bland dem Topeliusparken, där en byst av skalden (V. Vallgren, 1934) och en minnessten över R.R. Eklund (W. och M. Aaltonen, 1962) är resta.
Nykarleby har ibland kallats "skaldernas stad"; utom Topelius och Eklund har bl.a. Mikael Lybeck och Joel Rundt anknytning till orten. Topelius barndomshem Kuddnäs vid älven strax n. om centrum är numera inrett till museum, likaså hans sommarhem Majniemi i Nykarleby skärgård. I staden finns ytterligare omkring ett dussin museer, bland vilka främst märks Nykarleby museum, som invigdes 1953 i en av stadens äldsta byggnader och som belyser de besuttna stadsbornas liv och leverne i gångna tider. Dess samlingar hopbringades huvudsakligen av bokhandlaren Josef Herler.
En smalspårig järnväg från Österbottniska banan till stadens nuv. centrum invigdes 1889, men den såldes 1916 och rälsen transporterades bort. Hundra år efter invigningen återupplivades för museiändamål en del av den smalspåriga järnvägen (ca 2 km) med början vid Kovjoki station. En ny bredspårig järnväg (8 km) öppnades för trafik 1949; trafiken på denna bana upphörde 1982.
Orten har idag en exportinriktad småindustri med snickerier, båtvarv m.m. Största arbetsgivare är Oy Prevex Ab (gr. 1955, 115 anst. 2005), som tillverkar livsmedelsförpackningar och VVS-produkter, snickeriföretaget Westwood Oy (gr. 1993, anor från 1940-talet, 60 anst. 2005), industriautomatikföretaget Oy Norcar-BSB Ab (gr. 1979, 50 anst. 2005), båtvarvet Botnia-Marin (40 anst. 2005) med huvudfabrik i Nykarleby och KWH Mirka Ltd:s slipmaterialfabrik, gr. 1943 i Helsingfors och flyttad till N. 1962. Nykarleby är världsledande producent av räv- och minkskinn. De talrika farmerna betjänas bl.a. av fodercentralerna Ab Nyko frys Oy (gr. 1965) och Oy Monäs feed Ab (gr. 1957), landets äldsta tillverkare av pälsdjursfoder för mink och räv, som sedan 1992 ingår i Raisiokoncernen.
Nykarleby har gamla anor som skolstad. Där inrättades 1640 den första läroanstalten i landskapet, en trivialskola, som dock redan 1648 överfördes till Vasa. I modern tid har Nykarleby haft stor kulturell betydelse tack vare det svenskspråkiga seminarium för manliga folkskollärare som verkade på orten 1873-1970. Kristliga folkhögskolan i Nykarleby inledde sin verksamhet 1919. Svenska konstskolan i Nykarleby grundades 1983 och är den enda svenskspråkiga yrkesinriktade konstskolan i landet, sedan 1997 en del av Svenska yrkeshögskolan. Den första fasta folkskolan (C.A. Setterberg) i Svenskfinland, grundad 1862 i Munsala av Anders Svedberg, inrymmer sedan 1976 Finlands svenska skolmuseum.
Nykarleby socken bildades 1607 genom att delar av Pedersöre och Vörå socknar sammanslogs till en ny församling. Leppo by i den nya socknen upphöjdes 1620 till stad med namnet Nykarleby. Den utsågs 1648 till residensort för landshövdingen och blev 1652 huvudort i grevskapet Karleborg, men utvecklingen gick långsamt, och mot slutet av århundradet var stadens hela existens hotad. Den uppblomstrade något under senare delen av 1700-t., men sedan började en tillbakagång, som varade långt in på följande sekel. Under 1808-09 års krig utkämpades slaget vid Jutas fyra km s. om stadens nuvarande centrum. Sjöfarten, skeppsbyggeriet och handeln expanderade kraftigt efter fredsslutet, och stadens storhetstid inföll på 1830-, 40- o. 50-talen. En ny stagnationsperiod inleddes sedan en brand lagt nästan hela Nykarleby i aska 1858. Fram till första världskriget gick många företag omkull; den mest förödande effekten hade Nykarleby aktiebanks konkurs 1913.
Nykarleby var länge landets minsta stad med endast omkring tusen invånare och en areal på 21 km2. Genom sammanslagningen av Nykarleby lk, Jeppo och Munsala kommuner med staden 1975 skapades det nya Nykarleby med mångdubbelt större yta och befolkning. Munsala och Jeppo var tidigare kapell under Nykarleby och bildade senare självständiga församlingar. Under nittonhundratalets sista decennier omvandlades Nykarleby från en jordbruksbygd till en industri- och tjänsteinriktad region. (E. Birck, Nykarleby stads historia, 2 bd, 1980-88; V.K.E. Wichmann, Nykarleby stad 1620-1920, 1920; E. Hedström, Nykarleby: min barndoms och min ungdoms stad, 1958)
Bebyggelsen i staden är utspridd över ett stort antal byar vid älven, utmed kusten och den genom trakten dragna Österbottniska banan. Dess centrum (ca 2 400 inv. 2000) utbreder sig på ö. stranden av älven, som sommartid är omgiven av en frodig grönska; älvbron är från 1815. Nykarleby uppvisar där en småstadsidyll, uppbyggd av mestadels enkla trähus och breda gator, lagda enligt rutnätssystemet, stora byggnadstomter och välskötta trädgårdar. Det lummiga intrycket förstärks ytterligare av esplanader och parker, bland dem Topeliusparken, där en byst av skalden (V. Vallgren, 1934) och en minnessten över R.R. Eklund (W. och M. Aaltonen, 1962) är resta.
Nykarleby har ibland kallats "skaldernas stad"; utom Topelius och Eklund har bl.a. Mikael Lybeck och Joel Rundt anknytning till orten. Topelius barndomshem Kuddnäs vid älven strax n. om centrum är numera inrett till museum, likaså hans sommarhem Majniemi i Nykarleby skärgård. I staden finns ytterligare omkring ett dussin museer, bland vilka främst märks Nykarleby museum, som invigdes 1953 i en av stadens äldsta byggnader och som belyser de besuttna stadsbornas liv och leverne i gångna tider. Dess samlingar hopbringades huvudsakligen av bokhandlaren Josef Herler.
En smalspårig järnväg från Österbottniska banan till stadens nuv. centrum invigdes 1889, men den såldes 1916 och rälsen transporterades bort. Hundra år efter invigningen återupplivades för museiändamål en del av den smalspåriga järnvägen (ca 2 km) med början vid Kovjoki station. En ny bredspårig järnväg (8 km) öppnades för trafik 1949; trafiken på denna bana upphörde 1982.
Orten har idag en exportinriktad småindustri med snickerier, båtvarv m.m. Största arbetsgivare är Oy Prevex Ab (gr. 1955, 115 anst. 2005), som tillverkar livsmedelsförpackningar och VVS-produkter, snickeriföretaget Westwood Oy (gr. 1993, anor från 1940-talet, 60 anst. 2005), industriautomatikföretaget Oy Norcar-BSB Ab (gr. 1979, 50 anst. 2005), båtvarvet Botnia-Marin (40 anst. 2005) med huvudfabrik i Nykarleby och KWH Mirka Ltd:s slipmaterialfabrik, gr. 1943 i Helsingfors och flyttad till N. 1962. Nykarleby är världsledande producent av räv- och minkskinn. De talrika farmerna betjänas bl.a. av fodercentralerna Ab Nyko frys Oy (gr. 1965) och Oy Monäs feed Ab (gr. 1957), landets äldsta tillverkare av pälsdjursfoder för mink och räv, som sedan 1992 ingår i Raisiokoncernen.
Nykarleby har gamla anor som skolstad. Där inrättades 1640 den första läroanstalten i landskapet, en trivialskola, som dock redan 1648 överfördes till Vasa. I modern tid har Nykarleby haft stor kulturell betydelse tack vare det svenskspråkiga seminarium för manliga folkskollärare som verkade på orten 1873-1970. Kristliga folkhögskolan i Nykarleby inledde sin verksamhet 1919. Svenska konstskolan i Nykarleby grundades 1983 och är den enda svenskspråkiga yrkesinriktade konstskolan i landet, sedan 1997 en del av Svenska yrkeshögskolan. Den första fasta folkskolan (C.A. Setterberg) i Svenskfinland, grundad 1862 i Munsala av Anders Svedberg, inrymmer sedan 1976 Finlands svenska skolmuseum.
Nykarleby socken bildades 1607 genom att delar av Pedersöre och Vörå socknar sammanslogs till en ny församling. Leppo by i den nya socknen upphöjdes 1620 till stad med namnet Nykarleby. Den utsågs 1648 till residensort för landshövdingen och blev 1652 huvudort i grevskapet Karleborg, men utvecklingen gick långsamt, och mot slutet av århundradet var stadens hela existens hotad. Den uppblomstrade något under senare delen av 1700-t., men sedan började en tillbakagång, som varade långt in på följande sekel. Under 1808-09 års krig utkämpades slaget vid Jutas fyra km s. om stadens nuvarande centrum. Sjöfarten, skeppsbyggeriet och handeln expanderade kraftigt efter fredsslutet, och stadens storhetstid inföll på 1830-, 40- o. 50-talen. En ny stagnationsperiod inleddes sedan en brand lagt nästan hela Nykarleby i aska 1858. Fram till första världskriget gick många företag omkull; den mest förödande effekten hade Nykarleby aktiebanks konkurs 1913.
Nykarleby var länge landets minsta stad med endast omkring tusen invånare och en areal på 21 km2. Genom sammanslagningen av Nykarleby lk, Jeppo och Munsala kommuner med staden 1975 skapades det nya Nykarleby med mångdubbelt större yta och befolkning. Munsala och Jeppo var tidigare kapell under Nykarleby och bildade senare självständiga församlingar. Under nittonhundratalets sista decennier omvandlades Nykarleby från en jordbruksbygd till en industri- och tjänsteinriktad region. (E. Birck, Nykarleby stads historia, 2 bd, 1980-88; V.K.E. Wichmann, Nykarleby stad 1620-1920, 1920; E. Hedström, Nykarleby: min barndoms och min ungdoms stad, 1958)
Nykarleby. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Nykarleby. Inom bebyggelsen märks bl.a. stadens träkyrka, S:ta Birgittas kyrka, uppförd 1708, som ligger vid stranden av Lappo å. Foto: Sakari Niemi.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.