Pietilä, Reima

Pietilä, Reima Frans Ilmari (f. 25/8 1923 Åbo, d. 26/8 1993 Hfrs), arkitekt, utexaminerad från Tekniska högskolan 1953. Efter en kort praktik hos bl.a. Viljo Revell och Cedercreutz-Railo väckte P. internationell uppmärksamhet redan 1956 genom sitt segrande tävlingsförslag för Finlands paviljong till världsutställningen i Bryssel 1958. Han grundade egen praktik 1960 tillsammans med kollegan Raili Paatelainen (se Raili P.), varefter paret gifte sig 1963. Tillsammans bedrev de en synnerligen framgångsrik verksamhet och skapade ett flertal internationellt kända byggnadsverk. P:s strikt modernistiska men samtidigt originellt organiska arkitektur med mjuka, fria former, ofta tagna från växt- eller djurriket, väckte stor uppmärksamhet även internationellt och han betraktas numera som landets största nutida arkitekt vid sidan av Alvar Aalto.

I P:s arkitektur är en byggnad en unik företeelse, dess samband till platsen och naturen har alltid studerats noggrant. Under skisstadiet prövade han olika former, som ju längre byggnaden planerades fick en allt mer organisk form. Sålunda är det en följd av P:s målmedvetna skaparprocess, att t.ex. Kaleva kyrka i Tfrs har formen av ett fossils skelett, eller att stadsbiblioteket i samma stad uppifrån sett påminner on en tjäder. Också materialvalet i P:s arkitektur varierar från byggnad till byggnad, även om man med tiden skönjer en allt större förkärlek till det formbara rödteglet och tegelmurverk i olika formationer. P:s arkitektur blev aldrig kvadratisk eller bunden vid moduler; han utformade en modig och egenartad arkitekturart. Han spelade även en framträdande roll inom den teoretiska debatten om arkitektur och hans filosofiskt lagda texter publicerades flitigt, men blev också ibland motsagda. Särskilt under 1960-o. 70-t. väckte hans internationella popularitet avund och hans - liksom även kollegan Aaltos - arkitektur kritiserades kraftigt av den politiskt aktiva unga arkitektkåren, som inte tolererade avhopp från sina rationella dogmer.

Som paret P:s nationella genombrottsverk räknas två av den moderna finländska arkitekturens mest kända arbeten, restaurang- och administrationsbyggnaden Dipoli för studentkåren vid Tekniska högskolan i Otnäs (1966, efter seger i arkitekttävling 1961) och Kaleva kyrka i Tfrs (1966, efter seger i tävling 1959). Bland andra verk kan nämnas Solhöjdens bostadsområde i Hagalund (1967-69, efter segrande tävlingsförslag 1962), konstnären Reidar Särestöniemis ateljé och galleri i Kittilä (1972), församlings- och fritidscentret m.fl. byggnader i Hervanta i Tfrs (1979), Lieksa kyrka (1982), daghemmet Taikurinhattu (1984) och åldringshemmet Himmeli (1988), båda i Björneborg. P:s sista stora verk i Finland var presidentens residens Talludden i Hfrs (1993, efter segrande tävlingsförslag 1984).

P:s nästan mytiska arkitektur uppmärksammades stort i internationella kretsar, men han utförde inte många projekt utomlands. Till hans största internationella verk räknas Finlands ambassad i Delhi i Indien (1985, efter segrande förslag i tävling 1963) samt Kuwaits ministerråd och utrikesministerium Sief Palace (1982).

P. innehade 1971-73 en konstnärsprofessur och verkade 1973-79 som professor för arkitektavdelningen vid Uleåborgs universitet, där han grundlade den s.k. Uleåborgsskolan, som representerade en starkt regional postmodernistisk arkitektur (postmodernism). Denna originella arkitekturform, ofta med murverk av rödtegel i böjda former, spelade en framträdande men lokalt begränsad roll i finsk arkitektur under det tidiga 1980-t. P. erhöll 1982 akademikers titel och förlänades 1987 det internationella arkitektsamfundet UIA:s guldmedalj. Hans livsverk har presenterats och diskuterats i ett flertal utställningar, filmer och litterära verk. (M. Quantrill, R.P., Architecture, contest and modernism, 1985; M.R. Norri m.fl: P. - modernin arkkitehtuurin välimaastossa, 1985; M. Quantrill m.fl., One man's odyssey in search of Finnish architecture - Suomalaisen arkkitehtuurin etsijä, 1988; R. Connah, Writing architecture, 1989) (Patrick Eriksson)