Tammerfors

Tammerfors, fi. Tampere, stad i Västra och Inre Finlands region på näset mellan sjöarna Näsijärvi och Pyhäjärvi. Areal 525 km2, invånare 215 168 (2011).

Staden grundades 1779 sedan Gustav III avlagt ett personligt besök på platsen 1775. Tammerforsregionen, som utom T. omfattar städerna Nokia och Ylöjärvi samt kommunerna Birkala, Kangasala, Lempäälä och Vesilahti, har ca 316 000 inv. (2005) och är därmed landets näst största befolkningscentrum. Staden är centrum för landskapet Birkaland.

Bebyggelsen är koncentrerad till en öst-västaxel mellan Kangasala och Nokia, med medelpunkten på ömse sidor om Tammerfors ström ( Tammerkoski), som genombryter näset mellan de två sjöarna; detta är i v. uppfyllt av åsar (Pispala och Pyynikki). Gatorna i den äldsta delen av staden, på v. stranden av forsen, är dragna enligt rutnätsystemet. Huvudgatan Hämeenkatu, en 35 m bred esplanad kantad av ståtliga jugendhus leder från Pyynikkiåsens fot över strömmen fram till järnvägsstationen (E. Seppälä/O. Flodin, 1937). Hämeensilta, bron över strömmen, pryds av fyra statyer utförda av Wäinö Aaltonen (1929). Vid stadens centraltorg ligger rådhuset (G. Schreck, 1890), gamla kyrkan (Ch. Bassi, 1824) och teaterhuset (K.S. Kallio, 1913). En förstad med ca 3 000 invånare, som uppkommit på ö. stranden av forsen, införlivades med staden 1876. Inom bebyggelsen på denna sida märks domkyrkan (Sonck, Lars, uppf. 1902-07, med altarfresk av M. Enckell och fresker och glasmålningar av H. Simberg).

T. präglas ännu i hög grad av sina fabriksanläggningar, som i takt med att fabriker lagts ner har omvandlats till affärsfastigheter och centra för kulturella aktiviteter. Finlaysons och Tampellas fabrikskomplex vid strömmens övre lopp där den industriella verksamheten numera har avstannat är ett av landets nationallandskap som avbildats bl.a. på sedlar. I denna miljö arbetar idag drygt 80 företag och samfund företrädesvis inom servicenäringarna. Den enda industrin vid strömmen är idag M-reals kartongfabrik (540 anst. 2005), vars anor går tillbaks till 1865 (Idestam, Fredrik).

Som motvikt till fabriksområdena finns i staden över 500 ha parker. T. var ännu i början av 1900-t. till övervägande delar en trästad. I centrum bevarades trähusbebyggelsen längst i arbetarstadsdelen Amuri, men den har till största delen fått ge vika för moderna höghus. På 1930- o. 40-t. införlivades folkrika förstäder med staden. Nya bostadsområden byggdes bl.a. i stadsdelen Kaleva (1950-t.) vid nordöstra utfarten, där Kaleva kyrka (R. Pietilä, 1966) och centralsjukhuset (V. Martikainen/E. Helamaa, 1961) utgör blickfång. På v. stranden av den delvis i Kangasala belägna sjön Kaukajärvi (med roddstadion sedan 1973) uppfördes punkt- och lamellhusbebyggelse under senare hälften av 1960-t. Tomterna styckades 1963 ut från Haihara gård, där man senare på privat initiativ inrättat ett friluftsområde med bl.a. dockmuseum (gr. 1966) och dockteater (gr. 1969); där ordnas numera även konstutställningar och konstkurser. Den sydostliga stadsdelen Hervanta, säte för stadens tekniska universitet och polisskolan, fick sina första invånare 1973; 2006 hade den drygt 20 000 invånare, varav 4 500 var studerande. Inom den kompakta höghusbebyggelsen i Hervanta märks två djärvt utformade byggnader (R. & R. Pietilä, 1979) med affärslokaler och utrymmen för församlings- och fritidsverksamhet. Bland övriga modernare byggnader märks stadsbiblioteket (Pietilä, Reima, 1986), landskapsbibliotek för Birkaland, beläget på v. sidan av strömmen, vidare UKK-institutet (P. Helin/T. Siitonen/A. Laiho, 1985), ett efter president Urho Kekkonen uppkallat institut för forskning inom idrott och hälsovård vid s. stranden av Näsijärvi, och Tammerforshuset (S. Aartelo/E. Piiroinen, 1990), ett kongress- och konserthus på ö. sidan av strömmen som härbärgerar stadsorkestern Tampere filharmonia.

Av offentliga skulpturer i staden kan nämnas Aleksis Kivistatyn (W. Aaltonen, 1928) invid gamla bibliotekshuset (J. & T. Paatela, 1925) i strömparken, frihetsstatyn (V. Jansson, 1921; jfr Simojoki, Elias) i centralparken, gruppen Vattenhinder (P. Papinaho, 1966) vid Ratina stadion, fontänskulpturen över Emil Aaltonen (R. Utriainen, 1969), minnesmärken bl.a. över ångbåten Kurus förlisning (Y. Liipola, 1929) och de fallna i kriget 1918 (över de vita, E. Porila, 1921, över de röda, J. Hietanen, 1941) och 1939-44 (V. Revell/A. Tynys, 1946) samt Kalevalamonumentet (T. Sakki, 1973) vid Kaleva kyrka.

T. är känt som en livaktig teaterstad, särskilt genom Tampereen työväen teatteri, en av landets konstnärligt ledande scener, och stadsteatern (Tampereen teatteri). Ryktbar är även Pyynikki sommarteater (friluftsteater).

Stadsbiblioteket grundades 1861, och 1947 bildades en stadsorkester (Tampere filharmonia). T. har två universitet, Tammerfors universitet och Tammerfors tekniska universitet samt en rad andra läroanstalter, bl.a. landets äldsta arbetarinstitut (gr. 1899), ett konservatorium (gr. 1931) samt Polisskolan (polisutbildning). En av de populäraste idrottsformerna i staden är ishockeyn, där T. har de förnämligaste traditionerna i landet; Finlands första ishall invigdes där 1965 och har sedan dess flera gånger tjänstgjort som VM-arena.

Stadens näringsliv drabbades hårt av depressionen i början av 1990-t., vilket medförde att många företag inom traditionell industri gick omkull eller bantades ned. I stället inleddes en målmedveten satsning på informationsteknologi. I dag är Nokia Oyj den största industriarbetsgivaren med sina ca 4 000 anställda (2005); andra stora arbetsgivare inom industrin är bl.a. de anrika Tamfelt Oyj Abp (720 anst. i T. 2005) och Sandvik Tamrock Oy (650 anst. i T. 2005) samt Metso Oyj (drygt ettusen anst. i T. 2005) och trucktillverkaren Kalmar industries Oy Ab (665 anst. i T. 2005), som är en del av den finländskägda Cargotechkoncernen (Kone Oyj).

Ångbåtstrafik på Näsijärvi inleddes 1858, medan trafiken på insjörutten T.-Tavastehus genom Lempäälä kanal vidtog ett decennium senare. Rikets järnvägsnät utsträcktes till T. 1876, och 1883 blev Vasabanan, som förbinder T. med Österbotten, färdig (en ny, snabbare bana T.-Parkano-Seinäjoki invigdes 1971). Järnvägen T.-Björneborg ( Björneborgsbanan, 136 km) öppnades för trafik 1895. Ett flygfält byggdes 1932-43 i Härmälä ca 5 km s. om stadens centrum. Det betjänade inrikesflyget fram till 1979, då den internationella flygplatsen Tammerfors-Birkala togs i bruk i Birkala.

Regelbundna rundradiosändningar startade redan 1923 i T. (jfr radioamatörverksamhet). Tv-bolaget Tamvisio inledde 1958 reklamfinansierade sändningar; 1964 fusionerades det med Rundradion, vars sändningar över TV2 sker från Tv- centret i Tohloppi (invigt 1973). Dagstidningen Aamulehti, som är landets näststörsta tidning, utkommer i staden. - Den svensktalande befolkningen i T. (ca ettusen personer) har egna föreningar, skolor och sociala institutioner; 1882-1972 utkom i staden därtill en svensk tidning, Tammerfors Aftonblad.

T. är ett betydande turistcentrum; de viktigaste anläggningarna är ett akvarium-planetarium (P. Ilveskoski, 1969), utsiktstornet Näsinneula (landets högsta byggnad, 168 m, P. Ilveskoski, 1971), och en 1975 anlagd nöjespark på Särkänniemi udde i Näsijärvi. Där invigdes 1985 landets första delfinarium. Bland talrika museer märks landskapsmuseet Hämeen museo (gr. 1907, huvudsakl. etnografiska föremål), som inrymts i en palatsbyggnad vid övre strömmen, Näsilinna (K.A. Wrede, 1897; jfr Melin, Gunnar), vidare flera konstmuseer (Hiekan taidemuseo, gr. 1931, Hiekka, Kustaa; T. konstförenings museum, gr. 1931; museet för nutidskonst, gr. 1966; Sara Hildéns konstmuseum, gr. 1979) och ett ishockeymuseum, som när det grundades 1979 var det första i sitt slag i Europa. Detta gäller även det museum för spioneri som öppnades 1998. Unikt i hela världen är numera även Leninmuseet (Lenin, V.I.). Ett trähuskvarter från 1870-t. i arbetarstadsdelen Amuri har bevarats som museum. Ett museicentrum som bär namnet Vapriikki inrättades 1996 i Tampellabolagets f.d. mekaniska verkstad vid strömmen (jfr tekniska museer); utställningarna i komplexet belyser framför allt stadens och det omgivande landskapet Birkalands historia.

Historia. T. var redan under medeltiden en betydande marknadsplats. Det grundlades som den första staden i svenska riket med fristadsrättigheter, vilket innebar frihet från skråtvång och 20 års skattefrihet. T. åtnjöt 1821-1905 utvidgade fristadsrättigheter, innefattande bl.a. tullfrihet för vissa råvaror, som den småningom spirande industrin använde under förra hälften av 1800-t. Drivkraften i Tammerkoski utnyttjades av storindustrin, som gjorde sitt intåg med ett bomullsspinneri, anlagt 1820 av skotten James Finlayson. Detta landets första storföretag, som staden hade vuxit upp kring, lämnade den definitivt 2003. Den tidigare livaktiga textilindustrin omfattade ytterligare bl.a. Suomen trikoo och Klingendahl Oy (Klingendahl, Fabian). Under senare delen av 1800-t. utvecklades en skogsindustri (Serlachius, Gustaf Adolf, Haarla, Rafael), men grunden lades redan 1783 med det Frenckellska pappersbruket som arbetade i stadens centrum fram till 1929. Verksamhet inom såväl textil- och metall- som skogsindustrin upptogs av Tammerfors linne- & jernmanufaktur aktiebolag, bildat 1861 (Tamrock). Några år tidigare hade Tammerfors klädesfabrik (nuv. Tamfelt) grundats. Arbetsstyrkan i stadens fabriker steg från inemot 2 000 personer vid mitten av 1800-t. till mer än det femdubbla vid seklets utgång; särskilt på 1890-t. grundades nya industrier i snabb takt.

Den snabba industriella expansionen ledsagades emellertid av laissez faire-erans typiska sociala följdverkningar: barn- och kvinnoarbete i fabrikerna, svåra arbetsförhållanden, trångboddhet m.m. Allt detta bidrog till att T. tidigt blev ett viktigt centrum för arbetarrörelsen. Denna omständighet har även avsatt spår i litteraturen: bland "proletärförfattare" med hemortsrätt i T. märks Lauri Viita, Väinö Linna och Hannu Salama. Typiska arbetarstadsdelar uppkom bl.a. i Amuri, som byggdes ut 1870-1900 (stadsdelen uppkallades efter provinsen Amur i Sibirien, dit en del finländare utvandrade i slutet av 1860-t.) och i Pispala, som till en början låg utanför stadsgränsen. Sedan fristadsprivilegierna 1905 upphört, avstannade temporärt den kraftiga befolkningstillväxt som pågått sedan 1890-t.

Under kriget 1918 utgjorde det av ryssarna befästa T. de rödas starkaste fäste; slaget om T. kring månadsskiftet mars-april, då de röda i hårda strider besegrades av vita trupper, som ryckte an öster- och söderifrån, var ett av de stora avgörandena under inbördeskriget och det största slaget i Nordens historia före andra världskriget. Försvararna sträckte slutgiltigt vapen 6/4 1918, och ca 11 000 röda togs tillfånga, av vilka en del avlivades direkt. Av de rödas förluster på ca 2 000 man (i siffran ingår även kvinnor) uppskattas drygt hälften ha mist livet vid godtyckliga arkebuseringar strax efter att striderna upphört. De vita förlorade drygt 700 man i stupade. Vid belägringen tillfogades staden ansenliga skador genom beskjutning och bränder, bl.a. brann 126 hus ned.

Sedan T. förlorat sina privilegier 1905 inleddes en period av stillastående, men under tiden mellan de båda världskrigen växte staden snabbt och distanserade Åbo i fråga om folkmängd redan på 1930-t. Messuby kommun anslöts till T. 1947, Aitolax 1966 och Teisko 1972. De två universitetsetableringarna på 1960-t. var en livgivande injektion. 2003 passerade invånarantalet 200 000. (V. Voionmaa, Tampereen historia, 4 bd, 1929-35; E. Jutikkala/V. Rasila, Tampereen historia, 3 bd, 1979-92; V. Rasila, K.V. Kaukovalta, Tampereen seudun kapinahistoria, 1921; E. Palolampi, Tampere taistelee 1899-1944, 1954; Y. Raevuori, Kaupungin kohtalokas kevät ja kesä, 1960; E. Salmelainen, Parivaljakko: Tampere teatterikaupunkina, 1963; S. Rihlama, Rakennustaidetta Tampereella/Byggnadskonst i T., 1968; A. Klemettilä, Tampereen punakaarti ja sen jäsenistö, 1976; K. Arajärvi, Teiskon satavuotinen kunnallishistoria 1865-1971, 1979; R. Seppälä/K. Kaivanto, Kustaa oli kunnon mies. Tampere 200, 1979; A. Ruhonen, Laivoja ja laivamiehiä Tampereen vesillä, 1981; Katu: rakkaudesta Tampereen Hämeenkatuun, 1982; P. Kivinen, Tampereen jugend, 1982; P. Haapala, Tehtaan valossa: teollistuminen ja työväestön muodostuminen Tampereella 1820-1920, 1986; E. Lammi, Talvisodan T., 1990; R. Alfthan, Glömda kapitel: T. 1918, 1992; Tekniikan T.: tekniikka ja teollisuus Tampereen rakentajina, 1993; P. Markkola, Työläiskodin synty, 1994; H. Ylikangas, Vägen till T.: striden mellan vita och röda i finska inbördeskriget 1918, 1995; J. Hildén, Kaikkien aikojen Kaleva, 1996; A. Ruohonen, Laivoja ja laivamiehiä Tampereen vesillä, 1996; A. Ylönen, Hervanta: arkkitehtien ajatuksista asukkaiden kotilähiöksi, 1997; J. Peltola, Onnikoita ja rollikoita: viisi vuosikymmentä (1948-1998) kunnallista joukkoliikennettä Tampereella, 1998; T. Koivisto, Työt ja tekijät, 1999; M. Lilius, Frenckells papper: T. pappersbruk i bilder, 2000; G. Björkman m.fl., Vårt T.: en svensk språkö i hjärtat av det finska Tavastland, 2001; J. Javanainen, Messukyläläisiä, 3 bd, 2001-04; J. Keskinen m.fl., Tamperelaiset: tehdaskaupungin väestö, alue ja asuminen 1918-1940, 2005)