polisväsen

polisväsen. Enligt den nuvarande polislagen, som trädde i kraft 1995, ankommer det på polisen att trygga rätts- och samhällsordningen, att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga brott, reda ut brott och sörja för att brott blir föremål för åtalsprövning. Den högsta ledningen av p. i Finland tillkommer inrikesministeriets polisavdelning, vars chef, rikets polisöverdirektör, tillsammans med polisdirektören vid avdelningens enhet för polisverksamhet är förmän för polispersonalen. Polisen är för riksomfattande polisverksamhet indelad i Centralkriminalpolisen, Skyddspolisen och Rörliga polisen; för den lokala polisverksamheten svarar en lokal polis.

Regional polismyndighet är länsstyrelsens polisavdelning eller polisbyrå, vars chef, länspolisdirektören, handhar den operativa ledningen av länets polisresurser. För den lokala polisens verksamhet finns polisinrättningar, som förestås av en polischef och är avdelningar vid häradsämbetet eller ett fristående ämbetsverk i häradet. Under polischefen utgörs polispersonalen vid den lokala polisen bl.a. av överkommissarier och kommissarier, vilka tillhör polisbefälet, samt av överkonstaplar och konstaplar, äldre och yngre. Polispersonalens största fackorganisation, det Pardia- anslutna Finlands polisorganisationers förbund (Suomen poliisijärjestöjen liitto, Hfrs, gr. 1923), hade 2005 ca etthundra medlemsföreningar med totalt 12 000 medlemmar. Landets totala polisstyrka uppgick detta år till ca 8 500 man.

Historia. Polisverksamhet på landsbygden utövades tidigast av länsmän och fogdar. Sedan länsväsendet organiserats i början av 1600-t., underställdes p. landshövdingarna. Ansvaret för ordningen och säkerheten vilade på kronofogdar med biträde av fjärdingsmän (fjärding). Ny tjänstestadga utfärdades 1898 för landsortspolisen, som fr.o.m. 1945 bestod av länsmän och konstaplar. Vid polisinrättningen i Hfrs grundades 1882 en ridande polis och 1972 en specialstyrka, Karhugruppen, som ingriper bl.a. vid gisslantagningar o.a. situationer som kräver exceptionella åtgärder. Avdelningar med ridande polis fanns på 1930- o. 40-t. i flera större städer; idag existerar de endast i Hfrs och Åbo.

Under ryska tiden fanns en uniformerad gendarmkår, till vilken även finländare hörde. Den var verksam särskilt i städerna och på vissa orter på landsbygden, hade även uppgifter inom gränsbevakningen och ombesörjde den politiska bevakningen av landets befolkning. 1867 grundades en finländsk gendarmstyrelse, jämställd med gendarmstyrelserna i de ryska guvernementen. Senare tillkom järnvägsgendarmer. Gendarminrättningarnas verksamhet upphörde 1917. Efter februarirevolutionen i Ryssland detta år ersattes polisen i Finland för en kortare tid av en kommunal ordningsmakt, milisen.

I städerna var polisverksamheten en angelägenhet för magistraterna till 1917, då polisinrättningar blev obligatoriska; sådana hade inrättats i vissa större städer redan på 1800-t. Efter 1959 överflyttades i nygrundade städer polischefskapet på länsmannen. En enhetlig polislagstiftning åstadkoms genom den 1966 stiftade polislagen, som sedermera ändrades på ett flertal viktiga punkter innan den 1995 ersattes av den nuvarande polislagen. (V. Lehkonen, Vuosisata ratsastavan poliisin toimintaa Helsingissä, 1983; T. Hietaniemi, Lain vartiossa: poliisi Suomen politiikassa 1917-1948, 1992, Totuuden jäljillä: suomalaisen rikospoliisin taival, 1995; H. Pihlajamäki, Evidence, crime and the legal profession, 1997; L. Laaksonen, Ristiriidoista yhteistoimintaan: Suomen poliisijärjestöjen integroitumiseen johtanut historia, 1998)