regeringar

regeringar. Enligt regeringsformen av 1919 skulle det "för statens allmänna styrelse" finnas ett statsråd, bestående av en statsminister och ett nödigt antal ministrar. RF av 1919 stadgade vidare, att presidenten till medlemmar av statsrådet kallade för redbarhet och skicklighet kända infödda finländska medborgare som åtnjöt riksdagens förtroende (parlamentarism). I praktiken gick regeringsbildningen till så, att presidenten efter att ha konfererat med riksdagsgrupperna gav en lämplig person uppdraget att sätta samman en r. under sin egen ledning. Denna statsministerkandidat gjorde i intim kontakt med riksdagsgrupperna upp en ministerlista, som förelades presidenten för godkännande. Den sistnämnde hade därmed ett mycket starkt inflytande över processen.

I den nuvarande grundlagen av 2000 stadgas i paragafen om regeringsbildning att riksdagen väljer statsministern, som presidenten därefter utnämner till uppdraget. De övriga ministrarna utnämns av presidenten i enlighet med förslag av den som valts till statsminister. Presidenten beviljar på begäran r. eller någon minister avsked. Presidenten kan också bevilja en minister avsked på initiativ av statsministern. Vidare skall presidenten bevilja r. avsked om den har drabbats av misstroendevotum, d.v.s. har förlorat en röstning om förtroende i riksdagen.

R. i Finland var i allmänhet mycket kortlivade ända fram till 1980-t.; då republiken fyllde femtio år 1967, styrdes den av sin 50:e r. Orsaken stod att finna bl.a. i mångpartisystemet och i det faktum att inget parti har en helt dominerande ställning. Partierna i centern har vanligen bildat basen för regeringskoalitionerna, medan ytterpartierna på båda sidor oftare stått i opposition. Anmärkningsvärt är att socialdemokraterna redan 1926-27, mindre än tio år efter kriget 1918, tilläts ta hand om hela regeringsansvaret och bilda en minoritetsregering.

Samarbetet mellan vänstern och centern inleddes redan i den sista förkrigsregeringen (rödmylleregeringen) och har därefter fortsatt fram till våra dagar med längre avbrott i slutet av 1950- o. 80-t. samt början av 1960- o. 90-t. Trots den snabba omsättningen av r. återkom samma personer ofta i de olika ministärerna.

Fr.o.m. 1980-t. har regeringarnas livslängd ökat dramatiskt (jfr tabellen), vilket uppenbarligen sammanhänger med att det ökande välståndet har minskat behovet av politisk konfrontation och med att östblockets och kommunismens sammanbrott avlägsnat irritationsmoment som tidigare förkortade r:s livslängd. Den s.k. blåröda regeringen 1987-91 var den första som satt hela mandatperioden, med undantag av T.M. Kivimäkis borgerliga minoritetsregering på 1930-t. Detta överträffades av Paavo Lipponens regnbågsregering, som avverkade två mandatperioder 1995-2003. (Suomen hallitukset ja hallitusohjelmat 1945-73, red. H. Hakovirta/T. Koskiaho, 1973; J. Numminen, Hur Finland regeras, 1985; J. Nousiainen, Politiikan huipulla: ministerit ja ministeristöt Suomen parlamentaarisessa järjestelmässä, 1992)

Finlands regeringar sedan 1917