Stalin, Josef, eg. Josif Vissarionovitj Dzugasjvili (1879-1953), sovjetisk diktator. S. besökte Finland flera gånger, bl.a. våren 1906, då han skulle resa med Oihonna från Hangö till Stockholm, men båten körde strax efter avgången på grund i tät dimma, och passagerarna var tvungna att invänta ett annat fartyg som förde dem fram till destinationsorten. Följande år reste han på nytt via Hangö på väg till en socialistkongress i London.
Mellan jul och nyår 1905 hade S. deltagit i ryska socialdemokratiska partiets kongress i Tfrs, där han uppges ha träffat Lenin första gången. Några veckor efter bolsjevikrevolutionen 1917 bevistade han i egenskap av folkkommmisarie för nationalitetsfrågor de finländska socialdemokraternas kongress i Hfrs, utsänd av Lenin för att mana de sistnämnda till uppror. Detta hans första stora partiuppdrag som folkkommissarie för nationalitetsfrågor misslyckades, främst på grund av Väinö Tanners modererande insats. Av allt att döma fick S. härigenom en aversion mot denne som stod sig livet ut. Sommaren 1917 gömde sig S. för interimsregeringens polis på den lilla orten Hiekka på v. stranden av Viborgska viken.
Följande gång S. mötte Tanner var i Moskva hösten 1939, då hans lokalkännedom om Hangö förbryllade de finländska förhandlarna. När det gällde opinionerna i Finland var han dock uppenbarligen inte lika välinformerad. Efter vinterkrigets utbrott tillsatte han Terijokiregeringen (Terijoki) i förhoppningen om att soldaterna i Finlands armé skulle göra myteri och vända vapnen mot sin egen regering.
Finlands hårdnackade motstånd under andra världskriget väckte förvåning, irritation och av allt att döma även en viss beundran hos S. I ett samtal med marskalk Ivan Konjev uppges han ha sagt att hela Finlands befolkning borde flyttas; eftersom denna var mindre än Leningrads, skulle en sådan operation enligt honom väl kunna genomföras. Vid de allierades stora konferens i Teheran 1943 medgav S. att ett folk som hade kämpat så tappert för sin självständighet förtjänade att få behålla den.
S. visade under efterkrigsåren i flera sammanhang prov på välvilja mot Finland, t.ex. genom att 1945 på eget initiativ föreslå en förlängning av betalningstiden för krigsskadeståndet. Enligt hans egen utsago inför en finländsk vänsterdelegation på besök i Kreml (medlemmar bl.a. Johan Helo, Hertta Kuusinen, Mauri Ryömä och Hella Wuolijoki) var hans baktanke den, att finländarna skulle uppfostras till att ge upp sin negativa inställning till ryssarna, vilket skulle bana väg för en övergång till socialismen. Sedan vänskaps- och biståndspakten hade undertecknats i Kreml 1948 höjde S. en skål för Finlands armé och dess närvarande representanter, generalerna Heinrichs och Oinonen.
Efter S:s död skrev den finländska pressen i synnerligen respektfull ton om den avlidne och framställde honom som en vän av Finland, vilket måste betecknas som en av ouvertyrerna till den finländska självcensuren under de följande decennierna. Man betonade det speciella förhållande som hade rått mellan S. och Finland, en metod som hade tillämpats redan under de ryska kejsarnas tid; syftet var att förebygga drastiska åtgärder från sovjetisk sida. I Finland anordnades sorgflaggning på offentliga byggnader, och en stor minnesfest hölls i Mässhallen i Hfrs 9/3 1953. En delegation under ledning av statsminister Urho Kekkonen reste till Moskva för att lägga ned kransar från presidenten och regeringen vid S:s bår. Två decennier senare hyllades stalinismen som ett ideal inom en god del av den studerande ungdomen i Finland (taistoiter). (T. Vihavainen, S. ja suomalaiset, 1998)
Mellan jul och nyår 1905 hade S. deltagit i ryska socialdemokratiska partiets kongress i Tfrs, där han uppges ha träffat Lenin första gången. Några veckor efter bolsjevikrevolutionen 1917 bevistade han i egenskap av folkkommmisarie för nationalitetsfrågor de finländska socialdemokraternas kongress i Hfrs, utsänd av Lenin för att mana de sistnämnda till uppror. Detta hans första stora partiuppdrag som folkkommissarie för nationalitetsfrågor misslyckades, främst på grund av Väinö Tanners modererande insats. Av allt att döma fick S. härigenom en aversion mot denne som stod sig livet ut. Sommaren 1917 gömde sig S. för interimsregeringens polis på den lilla orten Hiekka på v. stranden av Viborgska viken.
Följande gång S. mötte Tanner var i Moskva hösten 1939, då hans lokalkännedom om Hangö förbryllade de finländska förhandlarna. När det gällde opinionerna i Finland var han dock uppenbarligen inte lika välinformerad. Efter vinterkrigets utbrott tillsatte han Terijokiregeringen (Terijoki) i förhoppningen om att soldaterna i Finlands armé skulle göra myteri och vända vapnen mot sin egen regering.
Finlands hårdnackade motstånd under andra världskriget väckte förvåning, irritation och av allt att döma även en viss beundran hos S. I ett samtal med marskalk Ivan Konjev uppges han ha sagt att hela Finlands befolkning borde flyttas; eftersom denna var mindre än Leningrads, skulle en sådan operation enligt honom väl kunna genomföras. Vid de allierades stora konferens i Teheran 1943 medgav S. att ett folk som hade kämpat så tappert för sin självständighet förtjänade att få behålla den.
S. visade under efterkrigsåren i flera sammanhang prov på välvilja mot Finland, t.ex. genom att 1945 på eget initiativ föreslå en förlängning av betalningstiden för krigsskadeståndet. Enligt hans egen utsago inför en finländsk vänsterdelegation på besök i Kreml (medlemmar bl.a. Johan Helo, Hertta Kuusinen, Mauri Ryömä och Hella Wuolijoki) var hans baktanke den, att finländarna skulle uppfostras till att ge upp sin negativa inställning till ryssarna, vilket skulle bana väg för en övergång till socialismen. Sedan vänskaps- och biståndspakten hade undertecknats i Kreml 1948 höjde S. en skål för Finlands armé och dess närvarande representanter, generalerna Heinrichs och Oinonen.
Efter S:s död skrev den finländska pressen i synnerligen respektfull ton om den avlidne och framställde honom som en vän av Finland, vilket måste betecknas som en av ouvertyrerna till den finländska självcensuren under de följande decennierna. Man betonade det speciella förhållande som hade rått mellan S. och Finland, en metod som hade tillämpats redan under de ryska kejsarnas tid; syftet var att förebygga drastiska åtgärder från sovjetisk sida. I Finland anordnades sorgflaggning på offentliga byggnader, och en stor minnesfest hölls i Mässhallen i Hfrs 9/3 1953. En delegation under ledning av statsminister Urho Kekkonen reste till Moskva för att lägga ned kransar från presidenten och regeringen vid S:s bår. Två decennier senare hyllades stalinismen som ett ideal inom en god del av den studerande ungdomen i Finland (taistoiter). (T. Vihavainen, S. ja suomalaiset, 1998)
Stalin, Josef. Efter andra världskriget föreställde sig många finländare gärna att han hade ett speciellt förhållande till Finland. Foto: Schildts bildarkiv.