ungfinska partiet, fi. nuorsuomalainen puolue, politiskt parti i storfurstendömet Finland, upprättades 1894 som en löst organiserad fraktion inom finska partiet och bildade ett självständigt parti först inför det första valet till enkammarlantdagen 1907. Den främsta orsaken till att fraktionen grundades var missnöjet med "gammalfinnarnas" böjelse för kompromisser och allmänna försiktighet, vilket yttrade sig bl.a. i en undfallande inställning gentemot de ryska makthavarna (jfr undfallenhetslinjen). Till den ungfinska kretsen hörde vid sidan av ämbetsmän och vetenskapsmän som K.J. Ståhlberg, P.E. Svinhufvud, Eero Erkko, Jonas Castrén, Theodor Homén, Heikki Renvall och Werner Söderhjelm även en rad framstående författare och konstnärer (Juhani Aho, Minna Canth, J.H. Erkko, Akseli Gallen-Kallela, Pekka Halonen, Santeri Ivalo, bröderna Järnefelt, Kasimir Leino m.fl.). Partiet var uppdelat på en höger- och en vänsterflygel, "svalorna" (pääskyset) och "sparvarna" (varpuset). Ungfinnarna tog under de s.k. ofärdsåren kring 1900 kraftigt ståndpunkt för lagligheten och det passiva motståndet samt kämpade tillsammans med det svenska partiet för att bevara Finlands grundlagsenliga rättigheter (de konstitutionella). Några ungfinnar som var mera böjda för kompromisser gick över till gammalfinnarna.
Efter storstrejken 1905 inträdde flera av partiets ledande män i senaten. I den första enkammarlantdagen hade u. 26 representanter, senare steg antalet mandat som högst till 29. Partiet splittrades definitivt 1918 på frågan om statsskicket (jfr författningsstriden). Den republikanska vänsterflygeln med bl.a. K.J. Ståhlberg och Eero Erkko, som grupperat sig kring tidningen Helsingin Sanomat och tagit makten inom partiet 1910, anslöt sig till Nationella framstegspartiet, medan den starkt konservativa, monarkistiskt sinnade oppositionsflygeln, personifierad av bl.a. P.E. Svinhufvud och Jonas Castrén, uppgick i Nationella samlingspartiet. Ungfinnarna var till en början radikalt finsksinnade, men senare fick språkfrågan en undanskymd ställning i förhållande till den konstitutionella frågan (= politiken gentemot ryssarna).
Ett ungfinskt parti med en något obestämd, nyliberal ideologi gjorde entré på den politiska scenen vid riksdagsvalet 1995, då det lade beslag på två mandat. Dessa gick dock förlorade vid valet 1999, varefter partiet upplöstes. (V. Vares, Varpuset ja pääskyset, 2000; I. Mikkonen, Poliittisesta vallasta sanan valtaan, 2006)
Efter storstrejken 1905 inträdde flera av partiets ledande män i senaten. I den första enkammarlantdagen hade u. 26 representanter, senare steg antalet mandat som högst till 29. Partiet splittrades definitivt 1918 på frågan om statsskicket (jfr författningsstriden). Den republikanska vänsterflygeln med bl.a. K.J. Ståhlberg och Eero Erkko, som grupperat sig kring tidningen Helsingin Sanomat och tagit makten inom partiet 1910, anslöt sig till Nationella framstegspartiet, medan den starkt konservativa, monarkistiskt sinnade oppositionsflygeln, personifierad av bl.a. P.E. Svinhufvud och Jonas Castrén, uppgick i Nationella samlingspartiet. Ungfinnarna var till en början radikalt finsksinnade, men senare fick språkfrågan en undanskymd ställning i förhållande till den konstitutionella frågan (= politiken gentemot ryssarna).
Ett ungfinskt parti med en något obestämd, nyliberal ideologi gjorde entré på den politiska scenen vid riksdagsvalet 1995, då det lade beslag på två mandat. Dessa gick dock förlorade vid valet 1999, varefter partiet upplöstes. (V. Vares, Varpuset ja pääskyset, 2000; I. Mikkonen, Poliittisesta vallasta sanan valtaan, 2006)