Samlingspartiet, fi. Kansallinen kokoomus, vanligen Kokoomus (t. 1951 Kansallinen kokoomuspuolue), politiskt parti, gr. i december 1918 av personer som tidigare tillhört det gammalfinska och det ungfinska partiet och som under författningskampen efter inbördeskriget understött tanken på en monarki. S. är en arvtagare till finska partiet, som bildades i början av 1860-t., ursprungligen för att motarbeta den härskande svenska klassens ämbetsmannastyre.
Partiet representerade under tiden mellan de båda världskrigen en kristlig-nationell livsåskådning, där bl.a. språkpolitiska synpunkter stod i förgrunden. Det betraktade sig som den främsta förvaltaren av "det vita arvet" från 1918 och var därför utpräglat antikommunistiskt och militärvänligt. Partiet förordade en stark regeringsmakt, som kunde neutralisera de parlamentariska elementen i författningen, men visade samtidigt prov på social reformvillighet. Bland sina anhängare räknade det främst medlemmar av den nationellt sinnade finska medelklassen, som omfattade såväl de akademiskt bildade som intellektuellt arbetande personer på mindre framträdande poster (lägre tjänstemän, kontorsanställda etc.). S. var (och är) sålunda framför allt ett medelklassparti.
I riksdagsvalet 1919 erhöll S. 28 mandat, ett resultat, som uppnåddes även 1929 och 1945. Den största riksdagsrepresentationen under tiden före andra världskriget hade partiet åren 1930-33, då det hade 42 riksdagsmän.
S. var på 1920- o. 30-t. representerat i tio borgerliga samlingsregeringar och ingick därtill i fyra koalitioner under krigsåren i början av 1940-t. Regeringschefen togs ur partiets led 1918-19 och 1924-25 (Lauri Ingman), 1920-21 (Rafael Erich), 1925 (Antti Tulenheimo) och 1930-31 (P.E. Svinhufvud). Främst på grund av svårigheterna att samarbeta med agrarerna befann det sig dock för det mesta i opposition. Riksdagsgruppen leddes under 1920-t. av teologerna Lauri Ingman och Paavo Virkkunen, två flexibla politiker, som beklädde höga poster både inom partiet och i samhället. Bland S:s övriga mera framträdande medlemmar märks vetenskaps- och universitetsmännen Ernst Nevanlinna, Hugo Suolahti, E.N. Setälä, Antti Tulenheimo och Kyösti Haataja; alla utom den förstnämnde tjänstgjorde även som partiordförande. Universitetsvärlden var med andra ord välrepresenterad i partiets ledarskikt under förkrigstiden.
Partiets ledare blev i början av 1930-t. invecklade i en intensiv debatt om hur man skulle förhålla sig till Lapporörelsen och dess arvtagare, det högerextremistiska partiet IKL. Till dem som förespråkade ett nära samarbete mellan S. och Lappomännen hörde Edwin Linkomies och Paavo Virkkunen, medan en starkt oppositionell minoritet som företräddes av Kyösti Haataja motsatte sig ett sådant. Hösten 1933 gick S. och IKL till val med gemensamma listor, vilket resulterade i att den finska högern delades upp på två i stort sett jämnstarka grupper (18 mandat för S. mot 14 för IKL). Partiets moderata flygel, som bl.a. stöddes av den i Viborg utkommande tidningen Karjala, lyckades få överhanden 1934, då J.K. Paasikivi valdes till partiordförande. Året därpå tog partikongressen avstånd från samarbetet med IKL, vilket innebar att partiet uttryckligen bekände sig till den parlamentariska demokratin. Vid Paasikivis avgång från partiordförandeposten 1936 hade läget stabiliserat sig och en beredskap för samarbete med centern skapats.
Efter andra världskriget stod partiet inför nya omvärderingar. En av dess representanter, arbetsgivarledaren Antti Hackzell, stod i spetsen för den regering som i augusti 1944 bildades för att föra fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Edwin Linkomies, partiets ledare och statsminister under de sista krigsåren, hörde till dem som dömdes vid krigsansvarighetsprocessen 1946. Den första långvarigare efterkrigsregeringen bildades av J.K. Paasikivi, som 1946 efterträdde Gustaf Mannerheim som republikens president. Paasikivis ryktbara krav på nya ansikten i politiken gällde även hans eget parti; i likhet med P.E. Svinhufvud framstod Paasikivi aldrig som en renodlad partiman.
S. gick nu energiskt in för att effektivera sin organisation och uppnådde med sina 28 mandat ett jämförelsevis gott resultat i det första efterkrigsvalet 1945. Partiet sökte under efterkrigsåren slå vakt om de värderingar som var rådande i den s.k. första republiken och inledde därför under ledning av partiledaren Arvo Salminen, som i motsats till många andra av partiets framträdande politiker var en oförbrukad kraft, en uppmärksammad kampanj till försvar av de medborgerliga rättigheterna. Härvid utgjorde misstroendevotumet mot den kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino våren 1948 ett slags höjdpunkt. S. understödde den socialdemokratiska minoritetsregeringen 1948-50, trots flera samarbetsinviter från agrarhåll.
S. förblev i oppositionen under Urho Kekkonens fyra regeringar 1950-53. I Sakari Tuomiojas borgerliga expeditionsministär, som satt vid makten 1953-54, var S. däremot representerat med fyra ministrar. Partiet nödgades uppleva en vikande trend i riksdagsvalen i början av 1950-t.: 1951 minskade antalet mandat från 33 till 28, och 1954 blev mandaten endast 24. 1958 noterades däremot en uppgång (29 mandat) sedan S. året innan antagit ett nytt partiprogram, där begrepp som "dynamisk konservatism" och "social marknadsekonomi" hade kommit till användning. Partiet var även företrätt i Fagerholms regering 1958-59. Det ställde sig bakom Olavi Honka inför presidentvalet 1962. Sedan denne avsagt sig sin kandidatur, röstade partiets samtliga 37 elektorer på Urho Kekkonen. I riksdagsvalet 1962 erövrade S. tre tilläggsmandat. Partiet medverkade 1962-66 i två centerhögerkoalitioner under ledning av agrarerna Karjalainen och Virolainen. Skolmannen Jussi Saukkonen, som tillträtt 1955, efterträddes 1965 på partiordförandeposten av Juha Rihtniemi, som utsåg folkdemokraterna till huvudmotståndare i valkampen 1966 och särskilt motsatte sig deras inträde i regeringen. Valutgången blev ett nederlag för S., som fick endast 26 mandat. I elektorsvalet 1968 blev s. däremot det största partiet med en röstandel på 20,9 % och 66 elektorer för partiets presidentkandidat, bankmannen Matti Virkkunen. På grund av att denne under valkampanjen hade inlett en skarp utrikespolitisk ordväxling med den andre huvudkandidaten, Urho Kekkonen, isolerades S. dock från de övriga partierna.
Tio år senare hade partiet omvärderat sin ståndpunkt och gick med i det block av politiska grupperingar som ställde upp Kekkonen för återval. 1973 splittrades dess riksdagsgrupp dock kring frågan om att återvälja Kekkonen med hjälp av en undantagslag; partiledningen, som understödde tanken, vägleddes av motivet att säkra det finländska handelsavtalet med EEC.
Riksdagsvalet 1970 blev en stor seger för Rihtniemi och S., som erhöll elva tilläggsmandat och för första gången intog positionen som största borgerliga parti. I slutet av 1960-t. framträdde en grupp yngre politiker, som stod i opposition mot partiets äldre, konservativa element. Med den unga falangens stöd valdes Harri Holkeri till partiordförande 1971. Generationsskiftet fullbordades i slutet av decenniet, då Ilkka Suominen övertog partiets ledning.
En av partiets mest inflytelserika politiker på 1960- o. 70-t. var Päiviö Hetemäki, som hörde till de få samlingspartister som stod på god fot med Urho Kekkonen. Denne utgjorde det främsta hindret för dess inträde i regeringen, vilket motiverades bl.a. med hänvisning till att den närmast "gammalkonservative" Tuure Junnila och hans fåtaliga falang inom S. representerade en utrikespolitiskt vådlig högerextremism.
S. breddade sitt väljarunderlag ansenligt under åren i oppositionen, som varade ända fram till 1987 (blåröda regeringen). Röstandelen ökade från 13,8 % i riksdagsvalet 1966 till 23,1 % 1987, vilket är den högsta siffra partiet hittills noterat. Den strukturella omvandlingen av samhället med en stark expansion särskilt inom servicenäringarna tillförde partiet nya väljare, och 1979 blev det åter största borgerliga parti i riksdagen med 47 mandat. Även om S. inte var representerat i regeringen, kunde det lämna de styrande center-vänsterkoalitionerna ett betydelsefullt stöd i riksdagen vid behandlingen av många centrala politiska frågor.
En ny era för partiet inleddes 1987 med inträdet i regeringen, där det sedan oavbrutet satt i 16 år, ända fram till 2003. Under denna period leddes partiet av Pertti Salolainen, vilken som mångårig utrikeshandelsminister var centralt engagerad i Finlands förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen, och av de två kraftfulla finansministrarna Iiro Viinanen och Sauli Niinistö. Efter ett valnederlag 2003 (röstandel 18,6 %, 40 mandat) föll det ut ur regeringen, men återkom 2007 sedan det erövrat tio tilläggsmandat i riksdagsvalet detta år (röstandel 22,3 %). Den sistnämnda segern vanns under ledning av en ny, ung partiordförannde, Jyrki Katainen.
S. är svagare organiserat än de två övriga stora partierna och påminner mer än dessa om en valorganisation. Det förklarade sig officiellt tvåspråkigt 1973, men verksamhet på svenska förekom redan på 1960-t. Partiet är sedan 1980 företrätt i Svenska Finlands folkting. Av den tidigare omfattande partipressen med bl.a. Aamulehti i Tfrs och huvudorganet Uusi Suomi i Hfrs, som särskilt på 1930-t. hade en tongivande ställning inom partiet, återstår idag ingenting, sedan tidningarna blivit oavhängiga eller nedlagts. Partiarkivet Det borgerliga arbetets arkiv (Porvarillisen työn arkisto) grundades 1975 i Hfrs. (G. von Bonsdorff, S., 1947; A. Routavaara, Kolme vuosikymmentä: kansallisen kokoomuspuolueen vaiheita 1918-48, 1949; J. Virmavirta, Politiikan äänetön yhtiömies, 1977; R. Summanen, Paraatiovi, 1983; Kaksi askelta edellä: Kokoomuksen nuorten liiton historia 1928-96, red. V. Vares 1999; J. Smolander, Suomalainen oikeisto ja "kansankoti", 2000; T. Yli-Huttula, Puolivallaton puolue, 2006) (Henrik Ekberg)
Vid riksdagsvalet 2011 stod K. åter som segrare med drygt 20 % av rösterna och 44 mandat i riksdagen, men förlorade nästan två procentenheter av rösterna och 6 mandat i jämförelse med riksdagsvalet 2007 (red.)
Partiet representerade under tiden mellan de båda världskrigen en kristlig-nationell livsåskådning, där bl.a. språkpolitiska synpunkter stod i förgrunden. Det betraktade sig som den främsta förvaltaren av "det vita arvet" från 1918 och var därför utpräglat antikommunistiskt och militärvänligt. Partiet förordade en stark regeringsmakt, som kunde neutralisera de parlamentariska elementen i författningen, men visade samtidigt prov på social reformvillighet. Bland sina anhängare räknade det främst medlemmar av den nationellt sinnade finska medelklassen, som omfattade såväl de akademiskt bildade som intellektuellt arbetande personer på mindre framträdande poster (lägre tjänstemän, kontorsanställda etc.). S. var (och är) sålunda framför allt ett medelklassparti.
I riksdagsvalet 1919 erhöll S. 28 mandat, ett resultat, som uppnåddes även 1929 och 1945. Den största riksdagsrepresentationen under tiden före andra världskriget hade partiet åren 1930-33, då det hade 42 riksdagsmän.
S. var på 1920- o. 30-t. representerat i tio borgerliga samlingsregeringar och ingick därtill i fyra koalitioner under krigsåren i början av 1940-t. Regeringschefen togs ur partiets led 1918-19 och 1924-25 (Lauri Ingman), 1920-21 (Rafael Erich), 1925 (Antti Tulenheimo) och 1930-31 (P.E. Svinhufvud). Främst på grund av svårigheterna att samarbeta med agrarerna befann det sig dock för det mesta i opposition. Riksdagsgruppen leddes under 1920-t. av teologerna Lauri Ingman och Paavo Virkkunen, två flexibla politiker, som beklädde höga poster både inom partiet och i samhället. Bland S:s övriga mera framträdande medlemmar märks vetenskaps- och universitetsmännen Ernst Nevanlinna, Hugo Suolahti, E.N. Setälä, Antti Tulenheimo och Kyösti Haataja; alla utom den förstnämnde tjänstgjorde även som partiordförande. Universitetsvärlden var med andra ord välrepresenterad i partiets ledarskikt under förkrigstiden.
Partiets ledare blev i början av 1930-t. invecklade i en intensiv debatt om hur man skulle förhålla sig till Lapporörelsen och dess arvtagare, det högerextremistiska partiet IKL. Till dem som förespråkade ett nära samarbete mellan S. och Lappomännen hörde Edwin Linkomies och Paavo Virkkunen, medan en starkt oppositionell minoritet som företräddes av Kyösti Haataja motsatte sig ett sådant. Hösten 1933 gick S. och IKL till val med gemensamma listor, vilket resulterade i att den finska högern delades upp på två i stort sett jämnstarka grupper (18 mandat för S. mot 14 för IKL). Partiets moderata flygel, som bl.a. stöddes av den i Viborg utkommande tidningen Karjala, lyckades få överhanden 1934, då J.K. Paasikivi valdes till partiordförande. Året därpå tog partikongressen avstånd från samarbetet med IKL, vilket innebar att partiet uttryckligen bekände sig till den parlamentariska demokratin. Vid Paasikivis avgång från partiordförandeposten 1936 hade läget stabiliserat sig och en beredskap för samarbete med centern skapats.
Efter andra världskriget stod partiet inför nya omvärderingar. En av dess representanter, arbetsgivarledaren Antti Hackzell, stod i spetsen för den regering som i augusti 1944 bildades för att föra fredsförhandlingar med Sovjetunionen. Edwin Linkomies, partiets ledare och statsminister under de sista krigsåren, hörde till dem som dömdes vid krigsansvarighetsprocessen 1946. Den första långvarigare efterkrigsregeringen bildades av J.K. Paasikivi, som 1946 efterträdde Gustaf Mannerheim som republikens president. Paasikivis ryktbara krav på nya ansikten i politiken gällde även hans eget parti; i likhet med P.E. Svinhufvud framstod Paasikivi aldrig som en renodlad partiman.
S. gick nu energiskt in för att effektivera sin organisation och uppnådde med sina 28 mandat ett jämförelsevis gott resultat i det första efterkrigsvalet 1945. Partiet sökte under efterkrigsåren slå vakt om de värderingar som var rådande i den s.k. första republiken och inledde därför under ledning av partiledaren Arvo Salminen, som i motsats till många andra av partiets framträdande politiker var en oförbrukad kraft, en uppmärksammad kampanj till försvar av de medborgerliga rättigheterna. Härvid utgjorde misstroendevotumet mot den kommunistiske inrikesministern Yrjö Leino våren 1948 ett slags höjdpunkt. S. understödde den socialdemokratiska minoritetsregeringen 1948-50, trots flera samarbetsinviter från agrarhåll.
S. förblev i oppositionen under Urho Kekkonens fyra regeringar 1950-53. I Sakari Tuomiojas borgerliga expeditionsministär, som satt vid makten 1953-54, var S. däremot representerat med fyra ministrar. Partiet nödgades uppleva en vikande trend i riksdagsvalen i början av 1950-t.: 1951 minskade antalet mandat från 33 till 28, och 1954 blev mandaten endast 24. 1958 noterades däremot en uppgång (29 mandat) sedan S. året innan antagit ett nytt partiprogram, där begrepp som "dynamisk konservatism" och "social marknadsekonomi" hade kommit till användning. Partiet var även företrätt i Fagerholms regering 1958-59. Det ställde sig bakom Olavi Honka inför presidentvalet 1962. Sedan denne avsagt sig sin kandidatur, röstade partiets samtliga 37 elektorer på Urho Kekkonen. I riksdagsvalet 1962 erövrade S. tre tilläggsmandat. Partiet medverkade 1962-66 i två centerhögerkoalitioner under ledning av agrarerna Karjalainen och Virolainen. Skolmannen Jussi Saukkonen, som tillträtt 1955, efterträddes 1965 på partiordförandeposten av Juha Rihtniemi, som utsåg folkdemokraterna till huvudmotståndare i valkampen 1966 och särskilt motsatte sig deras inträde i regeringen. Valutgången blev ett nederlag för S., som fick endast 26 mandat. I elektorsvalet 1968 blev s. däremot det största partiet med en röstandel på 20,9 % och 66 elektorer för partiets presidentkandidat, bankmannen Matti Virkkunen. På grund av att denne under valkampanjen hade inlett en skarp utrikespolitisk ordväxling med den andre huvudkandidaten, Urho Kekkonen, isolerades S. dock från de övriga partierna.
Tio år senare hade partiet omvärderat sin ståndpunkt och gick med i det block av politiska grupperingar som ställde upp Kekkonen för återval. 1973 splittrades dess riksdagsgrupp dock kring frågan om att återvälja Kekkonen med hjälp av en undantagslag; partiledningen, som understödde tanken, vägleddes av motivet att säkra det finländska handelsavtalet med EEC.
Riksdagsvalet 1970 blev en stor seger för Rihtniemi och S., som erhöll elva tilläggsmandat och för första gången intog positionen som största borgerliga parti. I slutet av 1960-t. framträdde en grupp yngre politiker, som stod i opposition mot partiets äldre, konservativa element. Med den unga falangens stöd valdes Harri Holkeri till partiordförande 1971. Generationsskiftet fullbordades i slutet av decenniet, då Ilkka Suominen övertog partiets ledning.
En av partiets mest inflytelserika politiker på 1960- o. 70-t. var Päiviö Hetemäki, som hörde till de få samlingspartister som stod på god fot med Urho Kekkonen. Denne utgjorde det främsta hindret för dess inträde i regeringen, vilket motiverades bl.a. med hänvisning till att den närmast "gammalkonservative" Tuure Junnila och hans fåtaliga falang inom S. representerade en utrikespolitiskt vådlig högerextremism.
S. breddade sitt väljarunderlag ansenligt under åren i oppositionen, som varade ända fram till 1987 (blåröda regeringen). Röstandelen ökade från 13,8 % i riksdagsvalet 1966 till 23,1 % 1987, vilket är den högsta siffra partiet hittills noterat. Den strukturella omvandlingen av samhället med en stark expansion särskilt inom servicenäringarna tillförde partiet nya väljare, och 1979 blev det åter största borgerliga parti i riksdagen med 47 mandat. Även om S. inte var representerat i regeringen, kunde det lämna de styrande center-vänsterkoalitionerna ett betydelsefullt stöd i riksdagen vid behandlingen av många centrala politiska frågor.
En ny era för partiet inleddes 1987 med inträdet i regeringen, där det sedan oavbrutet satt i 16 år, ända fram till 2003. Under denna period leddes partiet av Pertti Salolainen, vilken som mångårig utrikeshandelsminister var centralt engagerad i Finlands förhandlingar om medlemskap i Europeiska unionen, och av de två kraftfulla finansministrarna Iiro Viinanen och Sauli Niinistö. Efter ett valnederlag 2003 (röstandel 18,6 %, 40 mandat) föll det ut ur regeringen, men återkom 2007 sedan det erövrat tio tilläggsmandat i riksdagsvalet detta år (röstandel 22,3 %). Den sistnämnda segern vanns under ledning av en ny, ung partiordförannde, Jyrki Katainen.
S. är svagare organiserat än de två övriga stora partierna och påminner mer än dessa om en valorganisation. Det förklarade sig officiellt tvåspråkigt 1973, men verksamhet på svenska förekom redan på 1960-t. Partiet är sedan 1980 företrätt i Svenska Finlands folkting. Av den tidigare omfattande partipressen med bl.a. Aamulehti i Tfrs och huvudorganet Uusi Suomi i Hfrs, som särskilt på 1930-t. hade en tongivande ställning inom partiet, återstår idag ingenting, sedan tidningarna blivit oavhängiga eller nedlagts. Partiarkivet Det borgerliga arbetets arkiv (Porvarillisen työn arkisto) grundades 1975 i Hfrs. (G. von Bonsdorff, S., 1947; A. Routavaara, Kolme vuosikymmentä: kansallisen kokoomuspuolueen vaiheita 1918-48, 1949; J. Virmavirta, Politiikan äänetön yhtiömies, 1977; R. Summanen, Paraatiovi, 1983; Kaksi askelta edellä: Kokoomuksen nuorten liiton historia 1928-96, red. V. Vares 1999; J. Smolander, Suomalainen oikeisto ja "kansankoti", 2000; T. Yli-Huttula, Puolivallaton puolue, 2006) (Henrik Ekberg)
Vid riksdagsvalet 2011 stod K. åter som segrare med drygt 20 % av rösterna och 44 mandat i riksdagen, men förlorade nästan två procentenheter av rösterna och 6 mandat i jämförelse med riksdagsvalet 2007 (red.)
samlingspartiet har på senare år kastat högerstämpeln av sig och tagit kurs mot den politiska centern.