Undfallenhetslinjen

undfallenhetslinjen, pragmatisk politisk riktning som företräddes av det finska partiet under de s.k. ofärdsåren i början av 1900-t. Genom att efterkomma de ryska kraven skulle man bevara så mycket som möjligt av Finlands autonomi och framförallt behålla de finska statstjänsterna för landets egna män. Detta kunde väl - och borde också - ske under protest, men den ordervägran som det passiva motståndet (passivt motstånd) byggde på skulle undvikas för att inte riskera massuppsägningar och tjänstemannakårens sammanbrott. Hur långt u. kunde föras, bestämdes däremot aldrig exakt. U. medförde den definitiva brytningen med det ungfinska partiet och med tiden även spänningar i de egna leden, bland de s.k. gammalfinnarna.

U. hade en utpräglat realpolitisk grund - insikten om det ojämna styrkeförhållandet mellan Finland och Ryssland - men innehöll även vissa ideologiska element. Redan J.V. Snellman hade mycket klart insett att Finlands politiska särställning bäst upprätthölls av ett oförminskat självhärskardöme i Ryssland och av raka, förtroendefulla och lojala band mellan monarken och hans finska folk. Som politiskt program formades u. 1891 av G.Z. Yrjö-Koskinen i skriften Mitä nykyinen asema vaatii? Tillsammans med dåvarande ministerstatssekreteraren W.C. von Daehn försökte han redan på förhand avstyra konflikten med Ryssland. Då detta inte lyckades, lämnade von Daehn sin post. Utifrån sin idealistiska historiefilosofi ansåg Yrjö-Koskinen däremot det vara viktigast att en nationell finsk anda kunde fortsätta att gro i landet, eftersom all positiv rätt ändå var föränderlig. Då skulle även landets politiska ställning vid tillfälle kunna rekonstrueras. Därför ansåg han också att kampen mot svenskans ställning i Finland inte fick uppges under det yttre trycket från ryskan. En nästan rent realpolitisk tolkning av u. som följaktligen också var betydligt försonligare i språkfrågan, förespråkades av J.R. Danielson-Kalmari bl.a. i pamfletten Mihin suuntaan? (1901), liksom även av E.G. Palmén och Agathon Meurman. Prästerskapets breda stöd för u. följde säkert för sin del den traditionella lutherska läran om hörsamheten inför överheten.

Fastän Yrjö-Koskinen själv lämnade senaten efter promulgeringen av februarimanifestet, fortsatte den s.k. undfallenhetssenaten fram till storstrejken 1905, då de konstitutionella övertog styrelsen. När det ryska trycket igen tilltog, inträdde 1908 också gammalfinnarna i Edv. Hjelts borgerliga koalitionssenat. De stannade dessutom på sina poster även sedan de övriga senatorerna hade avgått, men lämnade själva senaten i samband med frågan om militärmiljonerna på hösten 1909. Inför de långtgående ryska kraven som lantdagen dessutom resolut avvisade, fann nu även de flesta gammalfinnar att u. spelat ut sin roll. Särskilt Lauri Ingman och K.N. Rantakari ville i lantdagen fortsätta det borgerliga samarbetet mot den ryska politiken. Partihögern med D.W. Åkerman och Yrjö-Koskinens två söner i spetsen hade dock ogärna övergivit dennes linje.

Eftersom u. verkade ha mist sin politiska betydelse redan före första världskriget, förbisågs den även i den historiska forskningen. Först J.K. Paasikivis postumt utgivna memoarer och de likheter som kunde ses mellan u. och Finlands utrikespolitik efter andra världskriget medförde en omvärdering av u. i forskningen på 1960-t. (J.K. Paasikivis linje under ofärdsåren 1898-1914, 1960; E. Murtorinne, Papisto ja esivalta routavuosina 1899-1906, 1964; P. Rommi, Myöntyvyyssuuntauksen hahmottuminen Yrjö-Koskisen ja suomalaisen puolueen toimintalinjaksi, 1964; T. Torvinen, J.R. Danielson-Kalmari Suomen autonomian puolustajana, 1965; Finlands utrikespolitik 1809-1966, red. I. Hakalehto, 1968; H. Salokorpi, Pietarin tie: suomalainen puolue ja suomettarelainen politiikka helmikuun manifestista Tarton rauhaan 1899-1920, 1988; V. Vares, Konservatiivi ja murrosvuodet: Lauri Ingman ja hänen poliittinen toimintansa vuoteen 1922, 1993; D.W. Åkerman: Muistelmia, 1993) (Thomas Westerbom)