Vasa

Vasa, fi. Vaasa, stad i Österbotten, Västra och Inre Finlands region. Areal 189 km2, invånare 60 398, varav 24,4 % svenskspråkiga (2011).

Stadsplanen för det äldsta Vasa uppgjordes av den från Sverige inflyttade arkitekten Carl Axel Setterberg. Denna plan (jfr stadsplanering) kom till utförande på Klemetsö udde, dit staden på 1850-talet flyttades från det nedbrunna Gamla Vasa (num. stadsdel i V.), som grundades 1606. Forskningen har numera fastslagit att brandorsaken var vårdslöst handskande med tändstickor av en bakfull bonde från Vörå som rest in till staden. Det officiella flyttningsbeslutet som fattades av kejsaren 1854 föregicks av en uppslitande strid mellan folk som ville bygga upp staden på den gamla platsen och folk som ville flytta den till Klemetsö.

De breda huvudgatorna, esplanaderna, i de centrala delarna av staden är dragna enligt en rutnätsplan och planterade med lind- och björkalléer. Eftersom brandfaran togs på allvar när den nya staden planerades var esplanaderna samtidigt avsedda att tjänstgöra som brandgator. Bebyggelsen bredde senare ut sig inåt land, där vidsträckta villaområden uppkom, till arbetarstadsdelen Brändö och till ön Vasklot som förbinds med fastlandet genom en vägbank. En annan vägbank (öppnad för trafik 1976) från Vasklot till de 1973 inkorporerade Sundombyarna stänger numera av södra stadsfjärden, vid vars n. strand Sunnanvik (ca 2 500 inv. 2005) ligger, en på 1970-talet uppförd förort inom stadens gränser. Ett annat modernt bostadsområde är Korsnäståget ytterst i öster. Hög- och lamellhus från decennierna efter andra världskriget dominerar numera stadens centrum. Kvarter med äldre trähusbebyggelse står kvar i den s.k. Vöråstan n. om bangården.

Inom den äldre bebyggelsen märks flera byggnader av C.A. Setterberg som efterbildar engelsk tegelgotik, främst det monumentala hovrättshuset (uppf. 1857-62) och Trefaldighetskyrkan (färdigbyggd 1867). Vidare kan nämnas stadshuset (M. Isaeus, 1883, pryds av monumentalreliefer föreställande Karl IX, P.E. Svinhufvud och Gustaf Mannerheim), f.d. finska lyceet (J. Ahrenberg, 1895) och f.d. Helsingfors aktiebanks hus (F. Thesleff, 1904). En arkitekt som i hög grad satte sin prägel på stadsbilden under jugendepoken var A.W. Stenfors, som ritade bl.a. f.d. finska flicklyceet (1908-09) och Brändö kyrka (1909-10). En modernare arkitektur representerar Lassila & Tikanojas affärshus (J.S. Sirén, 1983), det monumentala Rewellcentret (V. Rewell, 1962) vid Salutorget (med Frihetsstatyn, Y. Liipola, ett nationellt minnesmärke som restes 1938) och kyrkan i Roparnäs (A. Ruusuvuori, 1964), där det i början av 1940-t. uppstod ett stort fabrikssamhälle projekterat av Alvar Aalto för Oy Strömberg Ab:s räkning. Vid samma tid tillkom Vapenbrödrabyn ett stycke n.o. om centrum; där uppfördes 1946-56 ett villaområde avsett för krigsveteraner.

Salutorget anlades på 1850-talet och har varit skådeplatsen för många märkliga tilldragelser, bl.a. jägarparaden 26/2 1918 (jägarrörelsen). Inom den nyare bebyggelsen märks statens kanslihus på Brändö (A. Nurminen, 1984), Vasa universitets nybyggnad (K. & S. Paavilainen, 1994) och Gerby kapell (H. Aitoaho/K. Viljanen, 1992). Av offentliga skulpturer kan, utom Frihetsstatyn, nämnas Topeliusstatyn (E. Wikström, 1915) i Kyrkoesplanaden, Jägarstatyn (L. Leppänen, 1958) i Hovrättsparken och Lottastatyn (T. Helenelund, 2005) på Kaserntorget.

I staden finns i dag bl.a. ett antal internationellt förankrade teknologi- och metallföretag; betydande arbetsgivare är Wärtsilä Oyj Abp (2 100 anst. i V. 2006), som tillverkar dieselmaskiner för fartyg, ABB (arvtagare till Strömberg Oy Ab, 2 250 anst. 2006, bl.a. propellersystem), KWH-koncernen (bl.a. plastfabrik gr. 1951, 430 anst. 2006), Vacon Oyj (gr. 1993, 420 anst. 2006, bl.a. frekvensomriktare) och företagskonglomeratet Citec group ( gr. 1984, 290 anst. 2006), som arbetar inom bl.a. teknikinformation, konstruktion och design. Staden är vidare säte bl.a. för järnhandelsföretaget Hartman järn (tidigare Oy C.J. Hartman Ab gr. 1862, 245 anst. 2005), vars ståtliga affärshus vid Salutorget uppfördes 1913 enligt ritningar av K.S. Kallio. En central gestalt i stadens näringsliv på 1800-talet, under decennierna efter stadens brand, var industrimannen A.A. Levón.

Vasa har gamla traditioner som sjöfartsstad. I mitten av 1800-talet var stadens handelsflotta landets största, till stor del ägd av kommerserådet C.G. Wolff, landets mest betydande skeppsredare före ångfartygens era. I Vasa grundades även 1872 landets första ångfartygsaktiebolag, det s.k. Nordsjöbolaget (Wasa-Nordsjö Ångbåts Ab, se nedan), som på 1920-talet fusionerades med Finska ångfartygs Ab. Vasa anslöts till rikets järnvägsnät 1883, då Vasabanan (Tammerfors-Vasa) blev färdig. En uthamn anlades på 1890-talet på Vasklot, som blev centrum för passagerartrafiken över Kvarken sedan den ursprungliga hamnen i centrum uppgrundats efter andra världskriget. Stadens flygfält ca 11 km från centrum i Korsholm invigdes 1938.

Vasa har ett rikt bildnings- och kulturliv med bl.a. en finskspråkig teater (Vaasan kaupunginteatteri) och en svenskspråkig teater (Wasa teater), vilka båda fungerar som regionteatrar. Vasa stadsorkester grundades 1930 och kommunaliserades 1984. 1952 grundade orkesterföreningen ett musikinstitut, Kuulainstitutet (jfr Kuula, Toivo). Bland museerna märks landskapsmuseet (Österbottens museum), Tikanojas konsthem, Kuntsis museum för modern konst (invigt 2007, Kuntsis stiftelse), ett naturvetenskapligt museum som upprätthålls av föreningen Ostrobothnia Australis, Brages friluftsmuseum (Brage), Vasa bil- och motormuseum (gr. 1981) med bl.a. en kollektion Wickström-motorer, ett sjöhistoriskt museum (invigt 1983) och Vas krigsveteranmuseum (invigt 1999) i Finlands Banks f.d. byggnad. I staden verkar flera högskolor: Vasa universitet, som inledde sin verksamhet 1968 som en handelshögskola, Vasa yrkeshögskola, Yrkeshögskolan Novia, Åbo Akademis pedagogiska fakultet (jfr lärarutbildning) och samhälls- och vårdvetenskapliga fakultet, Helsingfors universitets juridiska utbildning i Vasa samt en filial till Svenska handelshögskolan i Helsingfors. Bland övriga läroanstalter märks Evangeliska folkhögskolan i Österbotten (gr. 1926) och Fria kristliga folkhögskolan (gr. 1945), vilket avspeglar ortens läge i en väckelsebygd. I staden utkommer dagstidningarna Pohjalainen och Vasabladet.

Vasa garnisons kaserner, uppförda i sten (E.B. Lohrmann, 1866) och trä (1878-82) kring ortodoxa kyrkan (C.A. Setterberg, 1866), har härbärgerat bl.a. kosacktrupper, Vasa skarpskyttebataljon (jfr finska värnpliktiga militären), Gardesjägarbataljonen, det svenskspråkiga Fältartilleriregementet 4 (1934-39), en jägarbataljon (i Vasa som Österbottens jägarbataljon, 1945-64, därefter i Sodankylä, Jägarbrigaden) och Vasa kustartillerisektion, som kom till Vasa 1952 och indrogs 1999, då hela garnisonen lades ned. Garnisonsområdet, som övergick i stadens ägo, har därefter tagits i bruk för andra, civila ändamål. Efterhand har där samlats allt mer av kulturverksamhet, bl.a. stiftelsen Pro Artibus etablerade sig i en av kasernerna 2007.

Historia. Efter flyttningen från Gamla Vasa till en plats 7 km närmare havet inleddes för Vasa en snabb utveckling till en betydande industri- och handelsstad, en tendens som ytterligare förstärktes sedan Vasa erhållit järnvägsförbindelse på 1880-talet 1855-1917 hette staden officiellt Nikolaistad. Detta namn, som kom till sedan några enskilda stadsbor anhållit därom hos tsaren, slog dock aldrig igenom i dagligt bruk. Vid sekelskiftet 1900 var Vasa en av landets folkrikaste städer (då med 14 200 inv. landets 6:e). Kriget 1918 inleddes 28/1 med avväpningen av de ryska trupperna i staden, som fram till maj var det vita Finlands huvudstad och säte för regeringen ( "Vasasenaten"), bildad 1/2 av H. Renvall, A. Frey, E.Y. Pehkonen och J. Arajärvi, till vilka P.E. Svinhufvud och J. Castrén senare anslöt sig. Efter kriget anbragtes ett frihetskors i stadens vapen. Under vinterkriget 1939-40 utsattes Vasa för svåra flygbombardemang, under vilka ett fyrtiotal byggnader demolerades helt eller delvis. Efter andra världskriget har staden vuxit långsammare än de flesta andra av landets medelstora städer. (H.E. Aspelin, Vasa stads historia, 2 bd, 1892-99; Bidrag till Vasa stads historia, 1912; Vasa stads historia, 4 bd, 1972-2006; J. Tegengren, Den gamla staden. Några axplock ur Vasa historia, 1946; Vasa, den gamla och den nya staden, red. A. Appelgren/L-I. Ringbom, 1948; R. Krook, Vasa Svenska lyceum 1874-1949, 1949; V. Hoving, Vasa 1852-1952, 1956; L. Pensar, Genom femtio år. Vasa svenska samskolas historia 1907-1957, 1957; M. Lehtikanto, Vasa som biblioteksstad, 1964; A. Wuorinen, De evangelisk-lutherska kyrkorna och församlingarna i Vasa efter stadens brand, 1969; M. Lehtikanto, Rakennettiin Uusi Vaasa, 1981; I. Laukkonen, Vaasa aikansa kuvastimena, 1981; L. Roine/A-L. Sahlström, De rödas gård, 1981; A-L. Sahlström, Arbetarstaden, 1982; S. Roudasmaa, Vaasan varuskunnan historia, 1991; Sundoms historia 1-2, red. B. Nygård, 1994; V. Harju, Themiksen temppeli: vanhan Vaasan hovioikeudentalo Kustaa III:n valistuspyrkimysten monumentti, 1997; M. Lindholm, Vasa centralsjukhus 56-96, 1997; K. Leinamo, Valmistettu Vaasassa: neljä vuosisataa teollisuutta, 2006; K. Andersson, Kasernområdet i Vasa: en byggnadshistorisk utredning, 2006; Torget i V. - händelsernas centrum, 2006)