lärarutbildning

lärarutbildning. På 1700-talet började man på flera håll i Europa, särskilt i Tyskland, anordna fackutbildning för lärare i folkundervisningen och undervisningspraktik samt pedagogiska studier för blivande läroverkslärare. Vid Åbo akademi inrättades i sistnämnda syfte ett "pedagogiskt seminarium" i början av 1800-talet, men dess verksamhet upphörde snart. Den systematiskt handledda och pedagogiskt grundade undervisningspraktiken för blivande läroverkslärare fick sin början med grundandet av en normalskola i Hfrs 1864. Den blev 1873 normallyceum och antog 1885 namnet Svenska normallyceum till åtskillnad från Suomalainen normaalilyseo, som grundats 1873 i Tavastehus och flyttats till huvudstaden 1887. Dessa skolor stod till 1955 under överinseende av professorn i pedagogik och didaktik vid Helsingfors universitet. Den finskspråkiga utbildningen av läroverkslärare utvidgades genom grundandet av Tyttönormaalilyseo i Hfrs 1934 och senare genom grundandet av normallyceer i Jyväskylä (1955), Åbo (1957), Uleåborg (1960), Joensuu (1962) och Tfrs (1962). Auskultantutbildning i s.k. övningsämnen förekom även vid Svenska flicklyceet i Hfrs, gr. 1922.

Det första folkskollärarseminariet grundades 1863 i Jyväskylä (Cygnaeus, Uno). Inrättningen var tvåspråkig. De svenskspråkiga blivande folkskollärarna erhöll egna seminarier redan 1871 i Ekenäs (för kvinnliga lärare) och 1872 i Nykarleby (för manliga lärare). Åren 1897-1926 upprätthöll Svenska folkskolans vänner ett svenskspråkigt småskollärarinneseminarium i Hfrs, och 1915 grundades i Vasa ett likaledes svenskt småskollärarinneseminarium, som förstatligades 1920 och indrogs 1945.

Folkskollärarseminarierna (av vilka det snart grundades ett flertal finskspråkiga) arbetade först på folkskolans, men senare även på mellanskolans grund. Tidigt bildades även särskilda s.k. hospitantkurser för studenter. Jyväskylä seminarium ombildades 1934 till en 2-årig pedagogisk högskola. På 1940- o. 50-t. tillkom ytterligare några finskspråkiga interimistiska lärarhögskolor, som senare fick en lärotid på tre år.

I samband med grundskolreformen på 1970-t. (undervisningsväsen), som förenhetligade det allmänbildande skolsystemet i Finland, ansågs det önskvärt att utbildningen av de olika lärarkategorierna skulle bringas närmare varandra. Lagen om l. av 1971 införde principen att alla lärare i grundskolan och gymnasiet bör ha avlagt en akademisk grundexamen och att deras pedagogiska studier bör samordnas i högskolorna. Detta innebar att alla folkskollärarseminarier, lärarhögskolor och normallyceer indrogs i början av 1970-t. Indragna blev även de finskspråkiga institutionerna för utbildning av hushållslärare (Helsingin kotitalousopettajaopisto, gr. 1891) och handarbetslärare (Helsingin käsityönopettajaopisto, gr. 1881).

Alla dessa inrättningars funktioner överfördes i omvandlad form till lärarutbildningsenheter vid olika universitet och högskolor, d.v.s. till nygrundade pedagogiska fakulteter (pedagogisk forskning), som därmed fick uppdraget att ansvara både för den pedagogiska vetenskapen och för grundskolans och gymnasiets lärarutbildning. 1982 fanns åtta lärarutbildningsenheter; sju finskspråkiga, i Hfrs, Joensuu, Jyväskylä, Uleåborg, Rovaniemi, Tfrs och Åbo samt den svenskspråkiga Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa. Samtliga dessa enheter har en institution för lärarutbildning (till vilken en eller flera övnings- eller normalskolor är anslutna) som handhar den praktiska lärarutbildningen. Dessutom arbetar lärarutbildningsinstitutioner på vissa gamla seminarieorter som "filialer" till de ovannämnda lärarutbildningsenheterna; inrättningar av detta slag finns i Nyslott (underlyder Joensuu högskola), Kajana (Uleåborgs universitet), Tavastehus (Tammerfors universitet) och Raumo (Åbo universitet). Speciallinjer för utbildning av hushållslärare och textillärare på finska finns vid institutionen för lärarutbildning i Hfrs, medan den finska utbildningen av lärare i tekniska ämnen är förlagd till Raumo och utbildningen av lärare i fysisk fostran samt av speciallärare i Jyväskylä.

Den motsvarande svenskspråkiga utbildningen ordnades genom olika specialarrangemang under ledning av Pedagogiska fakulteten i Vasa, innan fakulteten hade egna utbildningsprogram för ämneslärare i slöjdarterna och i huslig ekonomi.

Efter att den stora examensreformen genomfördes inom högskoleutbildningen i slutet av 1970-t. avlade de blivande klasslärarna (och flertalet ovannämnda lärarkategorier) pedagogie kandidatexamen vid lärarutbildningsenheterna. Examen omfattade 160 studieveckor och inkluderade undervisningspraktik vid övningsskolor anknutna till högskolorna. De blivande ämneslärarna vid grundskola och gymnasium studerade sina undervisningsämnen i respektive utbildningsprogram vid högskolornas ämnesfakulteter, men sökte sig där till särskilda inriktningsalternativ för ämneslärare. Inom ramen för de 180 studieveckorna för kandidatexamen bedrev de samtidigt även pedagogiska studier omfattande 35-40 studieveckor. Dessa studier, som handhades av högskolornas lärarutbildningsenheter, inbegrep såväl teoretiska studier i pedagogik och ämnesdidaktik som undervisningspraktik vid övningsskolorna.

Efter att klasslärarutbildningen helt och hållet akademiserades 1979 blev den vetenskapliga orienteringen allt starkare. Följden blev även att pedagogiken som ämne stärkte sin position. Från att ha varit ett ämne av relativt underordnad betydelse i seminarierna blev pedagogiken huvudämnet i den nya klasslärarutbildningen. De tidigare historiskt dominerade pedagogikstudierna fick till en del ge vika för pedagogisk forskning kring aktuella frågor om skolan som samhällsinstitution och om didaktiska perspektiv på skolans arbete. Akademiseringen innebar således att l. blev vetenskapligt grundad, och den formella behörigheten knöts till en högre högskoleexamen.

Fr.o.m. 1995 trädde en ny förordning om examina och lärarutbildning på det pedagogiska området i kraft. Genom denna förordning infördes principen om generell pedagogisk behörighet oberoende av lärarinriktning, omfattande 35 studieveckor pedagogiska studier för lärare.

Utbildningspolitiken i Finland befinner sig i början av 2000-t. återigen i en ny situation. Idag formuleras nämligen explicita och detaljerade krav på hur universitetsutbildningen bör anpassas till allmäneuropeiska strävanden. Den pågående s.k. Bolognareformen är ett uttryck för detta. Hittills har l. utformats inom en snäv nationell ram. Genom Bolognareformen placeras emellertid den nationella l. på en vidare europeisk arena. L:s utformning och innehåll inom en europeisk examensstruktur beaktas allt starkare i det pågående reformarbetet.

Enligt den nya examensstrukturen införs en examensmodell med två steg. Kandidatexamen kan avläggas på tre år och utgör 180 poäng. Efter ytterligare två års studier som ger 120 tilläggspoäng når man magisterexamen på totalt 300 poäng. Magisteravhandlingens andel av dessa studier kan omfatta totalt 20-40 poäng. Den nya examensstrukturen trädde i kraft 1/8 2005.

Enligt Bolognareformens intentioner är klasslärarexamen fortsättningsvis en magisterutbildning. Inom ramen för denna magisterutbildning utgör studier i huvudämnet pedagogik minst 120 poäng, varav minst 60 studiepoäng pedagogiska studier för lärare. I examen ingår utöver studierna i pedagogik även studier i ämnen och ämneshelheter som undervisas i grundskolan, studier i språk och kommunikation samt biämnesstudier och valfria studier.

Även ämneslärarutbildningen dimensioneras enligt den nya examensstrukturen. Huvudämnet läses vid respektive ämnesfakultet, och pedagogiska studier för lärare som ger den generella lärarbehörigheten utgör minst 60 poäng och avläggs bl.a. vid Pedagogiska fakulteten i Vasa.

Integreringen av teori och praktik blir det centrala vid den innehållsliga dimensioneringen av all l. i framtiden.