Villmanstrand, fi. Lappeenranta, stad i Södra Karelen. Areal 1 756 km2, varav vattenareal 312 km2, invånare 71 982 (2010).
Villmanstrand utbreder sig i kuperad terräng på s. stranden av Saimen och bildar ett tätortsbälte av ca 30 km:s längd. Bebyggelsens tyngdpunkt är förlagd till den gamla stadskärnan och den 1967 inkorporerade köpingen Lauritsala. Stadsdelen Sammonlahti i v. började byggas ut i början av 1980-talet. Bland byggnader märks rådhuset (J.W. Palmroth, 1829) och flera kyrkor, bl.a. Maria kyrka (J. Salonen, 1794), Villmanstrands församlings kyrka, en f.d. rysk garnisonskyrka (uppf. 1912-14, ombyggd 1924) och den på fästningsområdet belägna ortodoxa kyrkan (1785) samt Lauritsala kyrka (T. Korhonen/J. Laapotti, 1969). Staden erhöll i början av 1980-talet ett nytt centrum (jfr stadsplanering), som omfattar bl.a. en kanslibyggnad för statens ämbetsverk (arkitektbyrån Castrén/Jauhiainen/Nuuttila, 1980), stadshuset med en kongress- och konsertsal (Castrén/Jauhiainen/Nuuttila, 1983) och stadsteaterns hus (1982). Av övriga nyare byggnadsverk kan nämnas musikinstitutet (E. Adlercreutz/H. Hägerström, 1990). Märkligare offentliga skulpturer är minnesmärket över striden 23/8 1741 (rest 1817), inbördeskrigets hjältestaty i centralparken (I. Wirkkala, 1922) och monumentet över de fallna i krigen 1939-44 (W. Aaltonen, 1951). Vallar och löpgravar kan beskådas i Villmanstrans fästning, som började byggas av svenskarna på 1720-t. och förstärktes av ryssarna på 1780-t. och i början av 1800-t. Staden blev även bas för den ryska flottan på Saimen. Landskapsmuseet (Etelä-Karjalan museo, gr. 1962) är inrymt i magasinsbyggnader från början av 1800-t. på fästningsområdet. I samband med museet finns även ett konstmuseum, gr. 1965. Kavallerimuseet (invigt 1973), ett nationellt truppslagsmuseum, är placerat i den gamla högvakten från 1772, stadens äldsta byggnad.
Staden har bl.a. skogs- och byggnadsindustri med anor från sent 1800-tal. Skogsindustrin i Kaukas drevs tidigare av ett separat bolag men ingår idag i UPM-Kymmene Oyj-koncernen. Brytning av kalk inleddes 1910 av Pargas kalk, vars arvtagare Nordkalk Oyj Abp och Paroc Oy Ab (tillv. isoleringsmaterial) fortfarande är verksamma på orten. Ett tidigare företag som bör noteras är Larox Oyj (gr. 1977), som tillverkade industrifilter. Larox såldes 2009 till företaget Outotec, som tillverkar teknisk utrustning för gruvindustrin.
Bland undervisningsanstalter märks Villmanstrands tekniska universitet (Lappeenrannan teknillinen yliopisto) och Södra Karelens yrkeshögskola. Villmanstrand är även säte för Södra Karelens centralsjukhus (uppf. 1954-55, R. Wessman). Under tiden mellan de båda världskrigen var staden förläggningsort för en kavalleribrigad. Infanteriförbandet Nylands dragonbataljon (f.d. kavallerienhet, jfr Nylands dragonregemente) var den sista i Villmanstrand garnisonerade truppen, sedan artilleriregementet flyttats bort från staden 1976-78 (till Vekaranjärvi); den indrogs 1989. I Villmanstrand arbetar fortfarande Markstridsskolan, som har anor sedan 1945.
Villmanstrands hamn är en viktig stödjepunkt för insjötrafiken på Saimen och nordlig ändpunkt för Saima kanal. Hamnen anlöptes 2008 av 527 fartyg. Flygplatsen 2,5 km s.v. om staden har trafik på flera europeiska metropoler. Badinrättningen som grundades 1824 (landets äldsta) ägs sedan 1917 av staden och verkar numera i en 1912 uppförd byggnad (G. Strengell) vid stadsviken. I staden utkommer regiontidningen Etelä-Saimaa.
Historia. Vid det nuvarande Villmanstrand fanns under 1500-1600-t. ö. Finlands viktigaste marknadsplats, där bl.a. pälsverk och senare även tjära omsattes. Köpmän från Viborg innehade handelsrättigheterna i Lappwehstrand, som orten kallades. Den erhöll 1649 stadsprivilegier av Per Brahe (bekräftade 1652 av drottning Kristina), men redan 1683 upphävdes de. Efter stora ofreden, då Villmanstrand 1710 erövrades av ryssarna, och freden i Nystad 1721 grundades staden på nytt och erhöll sitt nuvarande namn (av vildman = lapp, same) samt blev gränsfästning och residens för landshövdingen i Kymmenegårds län. Under hattarnas krig stormades fästningen 23/8 1741 av ryssarna, som tidigare samma dag tillfogat en svensk arméenhet under general C.H. Wrangel ett svårt nederlag (slaget vid Villmanstrand), varefter Villmanstrand brändes ned och plundrades. Genom freden i Åbo 1743 förblev staden i ryska händer. Den fick inte någon större betydelse, förrän en järnväg dragits till Villmanstrand från Petersburgsbanan (1885) och staden blivit förläggningsort för en värnpliktig kavalleritrupp, Finska dragonregementet. Under 1900-talets första decennier växte Villmanstrands folkmängd snabbt (1900 2 618 inv., 1932 11 469) tack vare en hastigt uppblomstrande industri; såväl i staden som i dess omgivningar anlades flera stora industrier, bl.a. Kaukas trådrullsfabrik och pappersbruk, talrika sågar, Pargas Kalks anläggningar och statens svavelsyrefabrik (gr. 1922, senare ägd av Rikkihappo Oy, nedlagd 1963). Då man ville hindra uppkomsten av en okontrollerad förortsbebyggelse, inkorporerades 1932 vidsträckta ytterområden från Lappee kommun, från vilken samtidigt Lauritsala utbröts till köping. Simola station utsattes under andra världskriget för häftiga luftbombardemang, bl.a. 19-20/6 1944, då tåg med evakuerade från Karelska näset angreps.
Efter andra världskriget har Villmanstrand i flera avseenden fått överta Viborgs roll som förvaltare av det västkarelska arvet; bl.a. har landskapsmuseet en rik Viborgsamling. Gränsövergångsstället Vainikkala är numera beläget i Villmanstrand. Staden har vuxit till arealen genom flera kommunsammanslagningar; 1967 införlivades Lauritsala och återstoden av Lappee samt 1989 Nuijamaa. Vid ingången av 2009 inkorporerades Joutseno, som inte långt dessförinnan hade blivit stad och vid ingången av 2010 förenades Ylämaa kommun med Villmanstrand. (Lappeenrannan kaupungin historia, 6 bd, 1957-89; A. Talka/P. Puntanen, Lappeenrannan historia 1812-1917, 2005; T.G. Murto, Lappeen pitäjän historia II, 1929; A. Ylönen/V-M. Syrjö, Lappeen kihlakunnan historia, 2 bd, 1976-85; E-H. Mäkinen, Ryöppysuihkuja ja vuoriastuntaa, 1984; Å. Nordström, Pommit putoavat - Lappeenranta liekeissä 1939-1944, 1985; S. Talaskivi, Hattujen sodan tausta ja alkuvaiheet sekä Lappeenrannan taistelu, 1988; Lappeenrannan vanha linnoitus, red. A. Vuorinen m.fl., 1991; O. Immonen, Lappeenrannan varuskuntahistoria, 1992; L. Riska, Lauritsalan kauppalan historia, 1995; A. Vuorinen, Sotilaiden Lappeenranta, 1998, Lappeenrannan kirkot, 2001; M. Tikka/A.O. Arponen, Koston kevät: Lappeenrannan teloitukset 1918, 1999; A. Pentikäinen, Lappeen Simola: risteysasema Pietarinradan varressa, 2005; H. Kauranne/J.Vesen, Simolan pommitukset 19.-20.6.1944, 2006; R. Bärman, Linnoituksen takana, 2006)
Villmanstrand utbreder sig i kuperad terräng på s. stranden av Saimen och bildar ett tätortsbälte av ca 30 km:s längd. Bebyggelsens tyngdpunkt är förlagd till den gamla stadskärnan och den 1967 inkorporerade köpingen Lauritsala. Stadsdelen Sammonlahti i v. började byggas ut i början av 1980-talet. Bland byggnader märks rådhuset (J.W. Palmroth, 1829) och flera kyrkor, bl.a. Maria kyrka (J. Salonen, 1794), Villmanstrands församlings kyrka, en f.d. rysk garnisonskyrka (uppf. 1912-14, ombyggd 1924) och den på fästningsområdet belägna ortodoxa kyrkan (1785) samt Lauritsala kyrka (T. Korhonen/J. Laapotti, 1969). Staden erhöll i början av 1980-talet ett nytt centrum (jfr stadsplanering), som omfattar bl.a. en kanslibyggnad för statens ämbetsverk (arkitektbyrån Castrén/Jauhiainen/Nuuttila, 1980), stadshuset med en kongress- och konsertsal (Castrén/Jauhiainen/Nuuttila, 1983) och stadsteaterns hus (1982). Av övriga nyare byggnadsverk kan nämnas musikinstitutet (E. Adlercreutz/H. Hägerström, 1990). Märkligare offentliga skulpturer är minnesmärket över striden 23/8 1741 (rest 1817), inbördeskrigets hjältestaty i centralparken (I. Wirkkala, 1922) och monumentet över de fallna i krigen 1939-44 (W. Aaltonen, 1951). Vallar och löpgravar kan beskådas i Villmanstrans fästning, som började byggas av svenskarna på 1720-t. och förstärktes av ryssarna på 1780-t. och i början av 1800-t. Staden blev även bas för den ryska flottan på Saimen. Landskapsmuseet (Etelä-Karjalan museo, gr. 1962) är inrymt i magasinsbyggnader från början av 1800-t. på fästningsområdet. I samband med museet finns även ett konstmuseum, gr. 1965. Kavallerimuseet (invigt 1973), ett nationellt truppslagsmuseum, är placerat i den gamla högvakten från 1772, stadens äldsta byggnad.
Staden har bl.a. skogs- och byggnadsindustri med anor från sent 1800-tal. Skogsindustrin i Kaukas drevs tidigare av ett separat bolag men ingår idag i UPM-Kymmene Oyj-koncernen. Brytning av kalk inleddes 1910 av Pargas kalk, vars arvtagare Nordkalk Oyj Abp och Paroc Oy Ab (tillv. isoleringsmaterial) fortfarande är verksamma på orten. Ett tidigare företag som bör noteras är Larox Oyj (gr. 1977), som tillverkade industrifilter. Larox såldes 2009 till företaget Outotec, som tillverkar teknisk utrustning för gruvindustrin.
Bland undervisningsanstalter märks Villmanstrands tekniska universitet (Lappeenrannan teknillinen yliopisto) och Södra Karelens yrkeshögskola. Villmanstrand är även säte för Södra Karelens centralsjukhus (uppf. 1954-55, R. Wessman). Under tiden mellan de båda världskrigen var staden förläggningsort för en kavalleribrigad. Infanteriförbandet Nylands dragonbataljon (f.d. kavallerienhet, jfr Nylands dragonregemente) var den sista i Villmanstrand garnisonerade truppen, sedan artilleriregementet flyttats bort från staden 1976-78 (till Vekaranjärvi); den indrogs 1989. I Villmanstrand arbetar fortfarande Markstridsskolan, som har anor sedan 1945.
Villmanstrands hamn är en viktig stödjepunkt för insjötrafiken på Saimen och nordlig ändpunkt för Saima kanal. Hamnen anlöptes 2008 av 527 fartyg. Flygplatsen 2,5 km s.v. om staden har trafik på flera europeiska metropoler. Badinrättningen som grundades 1824 (landets äldsta) ägs sedan 1917 av staden och verkar numera i en 1912 uppförd byggnad (G. Strengell) vid stadsviken. I staden utkommer regiontidningen Etelä-Saimaa.
Historia. Vid det nuvarande Villmanstrand fanns under 1500-1600-t. ö. Finlands viktigaste marknadsplats, där bl.a. pälsverk och senare även tjära omsattes. Köpmän från Viborg innehade handelsrättigheterna i Lappwehstrand, som orten kallades. Den erhöll 1649 stadsprivilegier av Per Brahe (bekräftade 1652 av drottning Kristina), men redan 1683 upphävdes de. Efter stora ofreden, då Villmanstrand 1710 erövrades av ryssarna, och freden i Nystad 1721 grundades staden på nytt och erhöll sitt nuvarande namn (av vildman = lapp, same) samt blev gränsfästning och residens för landshövdingen i Kymmenegårds län. Under hattarnas krig stormades fästningen 23/8 1741 av ryssarna, som tidigare samma dag tillfogat en svensk arméenhet under general C.H. Wrangel ett svårt nederlag (slaget vid Villmanstrand), varefter Villmanstrand brändes ned och plundrades. Genom freden i Åbo 1743 förblev staden i ryska händer. Den fick inte någon större betydelse, förrän en järnväg dragits till Villmanstrand från Petersburgsbanan (1885) och staden blivit förläggningsort för en värnpliktig kavalleritrupp, Finska dragonregementet. Under 1900-talets första decennier växte Villmanstrands folkmängd snabbt (1900 2 618 inv., 1932 11 469) tack vare en hastigt uppblomstrande industri; såväl i staden som i dess omgivningar anlades flera stora industrier, bl.a. Kaukas trådrullsfabrik och pappersbruk, talrika sågar, Pargas Kalks anläggningar och statens svavelsyrefabrik (gr. 1922, senare ägd av Rikkihappo Oy, nedlagd 1963). Då man ville hindra uppkomsten av en okontrollerad förortsbebyggelse, inkorporerades 1932 vidsträckta ytterområden från Lappee kommun, från vilken samtidigt Lauritsala utbröts till köping. Simola station utsattes under andra världskriget för häftiga luftbombardemang, bl.a. 19-20/6 1944, då tåg med evakuerade från Karelska näset angreps.
Efter andra världskriget har Villmanstrand i flera avseenden fått överta Viborgs roll som förvaltare av det västkarelska arvet; bl.a. har landskapsmuseet en rik Viborgsamling. Gränsövergångsstället Vainikkala är numera beläget i Villmanstrand. Staden har vuxit till arealen genom flera kommunsammanslagningar; 1967 införlivades Lauritsala och återstoden av Lappee samt 1989 Nuijamaa. Vid ingången av 2009 inkorporerades Joutseno, som inte långt dessförinnan hade blivit stad och vid ingången av 2010 förenades Ylämaa kommun med Villmanstrand. (Lappeenrannan kaupungin historia, 6 bd, 1957-89; A. Talka/P. Puntanen, Lappeenrannan historia 1812-1917, 2005; T.G. Murto, Lappeen pitäjän historia II, 1929; A. Ylönen/V-M. Syrjö, Lappeen kihlakunnan historia, 2 bd, 1976-85; E-H. Mäkinen, Ryöppysuihkuja ja vuoriastuntaa, 1984; Å. Nordström, Pommit putoavat - Lappeenranta liekeissä 1939-1944, 1985; S. Talaskivi, Hattujen sodan tausta ja alkuvaiheet sekä Lappeenrannan taistelu, 1988; Lappeenrannan vanha linnoitus, red. A. Vuorinen m.fl., 1991; O. Immonen, Lappeenrannan varuskuntahistoria, 1992; L. Riska, Lauritsalan kauppalan historia, 1995; A. Vuorinen, Sotilaiden Lappeenranta, 1998, Lappeenrannan kirkot, 2001; M. Tikka/A.O. Arponen, Koston kevät: Lappeenrannan teloitukset 1918, 1999; A. Pentikäinen, Lappeen Simola: risteysasema Pietarinradan varressa, 2005; H. Kauranne/J.Vesen, Simolan pommitukset 19.-20.6.1944, 2006; R. Bärman, Linnoituksen takana, 2006)
Villmanstrand. Karta: Arttu Paarlahti. Källa för areal- och befolkningsuppgifter: Statistikcentralen.
Villmanstrand. Maria kyrka, en stilren 1700-talsskapelse, är församlingskyrka i Lappee (Lappvesi) församling. Foto: Etelä-Karjalan museo, S. Pelkonen.
Stadshuset inrymmer en kongress- och konsertsal med plats för inemot 900 personer. Foto: Etelä-Karjalan museo, S. Pelkonen.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.