Vuoksen, fi. Vuoksi, älv (landets vattenrikaste), utmynnar i Ladoga i ryska Karelen. V. är avloppsälv för Vuoksens insjösystem som i Finland omfattar sjöar och vattendrag i Kymmenedalen, i Södra och Norra Savolax samt i Södra och Norra Karelen; centralsjö är Saimen (se karta vid Saimen) med bl.a. Stor-Saimen, Puruvesi, Pihlajavesi, Orivesi och Pyhäselkä. Till insjösystemet hör dessutom bl.a. sjöarna Kallavesi, Unnukka och Pielinen (flodområde 61 560 km2, varav 52 390 i Finland).
V. genombryter Salpausselkä och bildar i sitt övre lopp flera stora, numera utbyggda, forsar, bl.a. Tainionkoski, varifrån Saimens vattenstånd (76 m ö.h.) regleras, och Imatra. Älven mynnar med två armar i Ladoga; den ena vid Kexholm (162 km) och den andra vid Taipale (150 km). Sedan vinterkrigets slut 1940 ligger endast omkring 15 km av älven på den finska sidan av gränsen. Vuoksendalen, huvudsakligen belägen inom Imatra stad, utvecklades under 1900-t. till ett betydande industricentrum med främst skogs- och metallindustri.
V. är geologiskt sett ett ungt vattendrag. Dess tillkomst för ca 4 000 år sedan var en följd av landhöjningen på annat håll. Partier av älven utgjorde en viktig naturlig försvarslinje såväl under kriget 1918 (för de vita på karelska fronten) som under vinter- och fortsättningskrigen. (O. Seppovaara, Vuoksi: luonto ja ihminen vesistön muovaajina, 1984)
V. genombryter Salpausselkä och bildar i sitt övre lopp flera stora, numera utbyggda, forsar, bl.a. Tainionkoski, varifrån Saimens vattenstånd (76 m ö.h.) regleras, och Imatra. Älven mynnar med två armar i Ladoga; den ena vid Kexholm (162 km) och den andra vid Taipale (150 km). Sedan vinterkrigets slut 1940 ligger endast omkring 15 km av älven på den finska sidan av gränsen. Vuoksendalen, huvudsakligen belägen inom Imatra stad, utvecklades under 1900-t. till ett betydande industricentrum med främst skogs- och metallindustri.
V. är geologiskt sett ett ungt vattendrag. Dess tillkomst för ca 4 000 år sedan var en följd av landhöjningen på annat håll. Partier av älven utgjorde en viktig naturlig försvarslinje såväl under kriget 1918 (för de vita på karelska fronten) som under vinter- och fortsättningskrigen. (O. Seppovaara, Vuoksi: luonto ja ihminen vesistön muovaajina, 1984)