folkskolväsen. Intresset för folkskolan väcktes i Finland på 1840-t. En livlig debatt fördes då i pressen, bl.a. av J.V. Snellman. På 1850-t. framträdde Anders Svedberg som banbrytare för folkskolan i Svenska Österbotten. I mars 1856 förelade Alexander II officiellt senaten en proposition om "huruledes organisationen av skolor för folkbildningen inom kommunerna på landet må underlättas". Senaten utsåg 1858 Uno Cygnaeus att som statsstipendiat företa en studieresa för att göra sig bekant med folkbildningen utomlands. Han avgav 1861 ett förslag rörande f:s organisation i Finland, som låg till grund för den folkskolförordning som utfärdades 1866. Genom denna fick Finland en 4-årig folkskola. Någon småskola eller lägre folkskola tillkom dock inte, utan barnen skulle i hemmen lära sig de första grunderna i läsning och kristendom, innan de kom till skolan. Om f. i städerna innehöll förordningen endast högst allmänt hållna stadganden.
År 1898 utfärdades en förordning om distriktsindelning, varigenom varje kommun blev skyldig att indela sitt område i skoldistrikt, där varje barn skulle kunna komma i åtnjutande av folkskolundervisning på modersmålet. Läropliktslagen av 1921, genom vilken folkskolgång gjordes obligatorisk, korrigerade slutligen den brist som från början hade kännetecknat Cygnaeus folkskola, nämligen avsaknaden av en förberedande undervisning. Under 1920- och 30-t. kompletterades folkskolförfattningarna ett flertal gånger. Efter andra världskriget började krav på en genomgripande reform av skolsystemet göra sig gällande, vilket slutligen på 1970-t. ledde till införandet av grundskola. I folkskollagen av 1957 fick fortsättningsundervisningen sin definitiva utformning inom den folkskola som förutom egentlig folkskola även innefattade medborgarskola och kommunal mellanskola. Särskilt 1960-t. kännetecknades av den s.k. skoldöden, som drabbade framför allt landsbygden med dess vikande elevunderlag. F. upplöstes etappvis under perioden 1972-77, då övergången till grundskola skedde. Vid höstterminens ingång 1977 hade folkskolan indragits och grundskolan införts i hela landet.
Den egentliga folkskolan var slutligen 6-årig och medborgarskolan 2-årig (alternativt 7 + 1 år), men folkskolan kunde från 1962 utvidgas till 9-årig genom att man till medborgarskolan fogade en tredje årsklass. Undervisningen, läroböckerna och skolmaterielen var gratis. Finland införde 1943 som första land i världen obligatorisk avgiftsfri skolmåltid inom ramen för f., där hälso- och tandvården utbyggdes till en omfattande verksamhet (elevvård). (A. Halila, Suomen kansakoululaitoksen historia, 4 bd, 1949; G.F. Lönnbeck, Folkskoleidéns utveckling i Finland från nittonde århundradets början till 1886, 1887; Suomen kansakoulu 1866-1916, 1916; F.A. Heporauta, Suomen kansakoululaitoksen historia, 2:a rev.uppl. 1945; Finlands folkskola 100 år 1866-1966, red. G. Cavonius m.fl., 1966; Kansakoulu 1866-1966, red. A. Valtasaari m.fl., 1966; G. Cavonius, Från läroplikt till grundskola, 1978; S-E. Hansén, Folkets språk i folkets skola: studier i modersmålsämnets mål- och innehållsfrågor i den svenska folkskolan i Finland 1866-1927, 1988; J. Männistö: Sivistyksen kylvö: Suomen kansakoululaitos johtavien puoluelehtien mielenkiinnon kohteena vuosina 1918-1939, 1994; E. Nikander, Kansalaisuus velvoittaa: maaseudun kansakoulujen piiritarkastajat Suomen kansallisen sovun rakentajina vuosina 1921-1939, 1998; H. Laamanen, Kenen koulu, sen kansa: lehdistökeskustelu kansakoulun muodosta ja sisällöstä, 2000)
År 1898 utfärdades en förordning om distriktsindelning, varigenom varje kommun blev skyldig att indela sitt område i skoldistrikt, där varje barn skulle kunna komma i åtnjutande av folkskolundervisning på modersmålet. Läropliktslagen av 1921, genom vilken folkskolgång gjordes obligatorisk, korrigerade slutligen den brist som från början hade kännetecknat Cygnaeus folkskola, nämligen avsaknaden av en förberedande undervisning. Under 1920- och 30-t. kompletterades folkskolförfattningarna ett flertal gånger. Efter andra världskriget började krav på en genomgripande reform av skolsystemet göra sig gällande, vilket slutligen på 1970-t. ledde till införandet av grundskola. I folkskollagen av 1957 fick fortsättningsundervisningen sin definitiva utformning inom den folkskola som förutom egentlig folkskola även innefattade medborgarskola och kommunal mellanskola. Särskilt 1960-t. kännetecknades av den s.k. skoldöden, som drabbade framför allt landsbygden med dess vikande elevunderlag. F. upplöstes etappvis under perioden 1972-77, då övergången till grundskola skedde. Vid höstterminens ingång 1977 hade folkskolan indragits och grundskolan införts i hela landet.
Den egentliga folkskolan var slutligen 6-årig och medborgarskolan 2-årig (alternativt 7 + 1 år), men folkskolan kunde från 1962 utvidgas till 9-årig genom att man till medborgarskolan fogade en tredje årsklass. Undervisningen, läroböckerna och skolmaterielen var gratis. Finland införde 1943 som första land i världen obligatorisk avgiftsfri skolmåltid inom ramen för f., där hälso- och tandvården utbyggdes till en omfattande verksamhet (elevvård). (A. Halila, Suomen kansakoululaitoksen historia, 4 bd, 1949; G.F. Lönnbeck, Folkskoleidéns utveckling i Finland från nittonde århundradets början till 1886, 1887; Suomen kansakoulu 1866-1916, 1916; F.A. Heporauta, Suomen kansakoululaitoksen historia, 2:a rev.uppl. 1945; Finlands folkskola 100 år 1866-1966, red. G. Cavonius m.fl., 1966; Kansakoulu 1866-1966, red. A. Valtasaari m.fl., 1966; G. Cavonius, Från läroplikt till grundskola, 1978; S-E. Hansén, Folkets språk i folkets skola: studier i modersmålsämnets mål- och innehållsfrågor i den svenska folkskolan i Finland 1866-1927, 1988; J. Männistö: Sivistyksen kylvö: Suomen kansakoululaitos johtavien puoluelehtien mielenkiinnon kohteena vuosina 1918-1939, 1994; E. Nikander, Kansalaisuus velvoittaa: maaseudun kansakoulujen piiritarkastajat Suomen kansallisen sovun rakentajina vuosina 1921-1939, 1998; H. Laamanen, Kenen koulu, sen kansa: lehdistökeskustelu kansakoulun muodosta ja sisällöstä, 2000)
folkskolväsen. Elever i Annegatans svenska folkskola i Helsingfors tillsammans med sin lärare O. Dannholm på 1890-talet. Foto: Museiverket.