Alexander II (1818-81), kejsare av Ryssland 1855-81, storfurste av Finland, efterträdde sin far Nikolaj I 1855. Alexander II tillträdde regeringen mitt under det för Ryssland olyckliga Krimkriget och slöt den hårda freden i Paris 1856, varefter han lät kungöra, att hans främsta bemödanden som regent skulle bli att upprätthålla freden och reformera de inre förhållandena. Alexander II insåg nödvändigheten av att utveckla det föråldrade ryska samhället och lät 1861 upphäva livegenskapen. Reformarbetet motsvarade dock inte de radikala kretsarnas förväntningar, och Alexander II utsattes för upprepade attentat av terrorister. Efter att förgäves ha försökt möta den revolutionära rörelsen med nya reformer, föll han slutligen offer för en lönnmördare 1881.
I Finland var Alexander II:s regeringstid en framstegens tid. Alexander II hade som kansler för universitetet stiftat bekantskap med landets förhållanden och även i denna egenskap gästat Finland några gånger. Sedan Alexander II tillträtt regeringen framlade han i Helsingfors 1856 vid ett senatsplenum ett brett upplagt förnyelseprogram. Detta program syftade i första hand till att förbättra ekonomi och folkbildning. Då planerna emellertid var alltför omfattande för att kunna förverkligas på administrativ väg, väcktes i Finland tanken på att sammankalla ständerna,vilket inte hade skett sedan 1809. Kejsaren godkände förslaget och kom själv för att öppna lantdagen 1863. Sex år senare stadfästes en ny lantdagsordning, i vilken det stadgades, att lantdagen skulle sammankallas med jämna mellanrum. Detta var inledningen till en period av rask förnyelse på snart sagt alla områden; grunden till folkskolväsendet lades genom förordningar av 1858 och 1866, finskan upphöjdes till ämbetsspråk 1868, grunden till ett finländskt myntväsen lades 1865, kommunalförvaltningen förnyades 1865 och 1872, en ny kyrkolag trädde i kraft 1869, allmän värnplikt infördes 1878 etc. Dessa åtgärder gav garanti för att finländarna förblev kejsaren trogna. Alexander II:s välvilja gentemot Finland förstärktes ytterligare av att befolkningen förhöll sig lugn under det polska upproret på 1860-talet. Mordet på Alexander II framkallade djup och uppriktig sorg i storfurstendömet. En minnesstaty (utförd av W. Runeberg) restes 1894 på Senatstorget i Hfrs. (M.G. Schybergson, A. II i Finland, 1899; V. Hytönen, Aleksanteri II, 1918; H. Troyat, A. II: tsaren - befriaren, 1992; M. Klinge, Finlands historia 3, 1996)
I Finland var Alexander II:s regeringstid en framstegens tid. Alexander II hade som kansler för universitetet stiftat bekantskap med landets förhållanden och även i denna egenskap gästat Finland några gånger. Sedan Alexander II tillträtt regeringen framlade han i Helsingfors 1856 vid ett senatsplenum ett brett upplagt förnyelseprogram. Detta program syftade i första hand till att förbättra ekonomi och folkbildning. Då planerna emellertid var alltför omfattande för att kunna förverkligas på administrativ väg, väcktes i Finland tanken på att sammankalla ständerna,vilket inte hade skett sedan 1809. Kejsaren godkände förslaget och kom själv för att öppna lantdagen 1863. Sex år senare stadfästes en ny lantdagsordning, i vilken det stadgades, att lantdagen skulle sammankallas med jämna mellanrum. Detta var inledningen till en period av rask förnyelse på snart sagt alla områden; grunden till folkskolväsendet lades genom förordningar av 1858 och 1866, finskan upphöjdes till ämbetsspråk 1868, grunden till ett finländskt myntväsen lades 1865, kommunalförvaltningen förnyades 1865 och 1872, en ny kyrkolag trädde i kraft 1869, allmän värnplikt infördes 1878 etc. Dessa åtgärder gav garanti för att finländarna förblev kejsaren trogna. Alexander II:s välvilja gentemot Finland förstärktes ytterligare av att befolkningen förhöll sig lugn under det polska upproret på 1860-talet. Mordet på Alexander II framkallade djup och uppriktig sorg i storfurstendömet. En minnesstaty (utförd av W. Runeberg) restes 1894 på Senatstorget i Hfrs. (M.G. Schybergson, A. II i Finland, 1899; V. Hytönen, Aleksanteri II, 1918; H. Troyat, A. II: tsaren - befriaren, 1992; M. Klinge, Finlands historia 3, 1996)