Elimäki (sv. namn Elimä), församling och f.d. kommun i v. Kymmenedalen. Då kommunen upphörde var dess areal 383 km2 och invånarantal 8 198 (2008).
E. är ett bördigt slättland, över vilket enstaka rapakiviberg höjer sig. Det avgränsas i n.o. av Kymmene älv. Den tätaste bebyggelsen finns utmed riksväg 6; invid denna ligger bl.a. samhället Koria (4 100 inv. 2000) och E. kyrkby (1 600 inv.) med sin kyrka från 1638 (P. Lohman); denna är landets äldsta träkyrka som har varit i kontinuerligt bruk. I Koria fanns tidigare en pionjärbataljon, men denna flyttades 1994 till Vekaranjärvi i Valkeala, varefter garnisonsområdet med sina kasernbyggnader från ryska tiden har börjat nyttjas för andra ändamål. E. har bl.a. metall-, trä- och livsmedelsindustri. Av de tidigare talrika storgodsen kan nämnas Moisio, vars huvudbyggnad, som uppfördes kring 1820 enligt ritningar av C.L. Engel, betraktas som en av epokens ståtligaste i Finland. Moisio tjänstgör numera som konstmuseum. Vidare märks Mustila, som är känt för sitt arboretum, anlagt i början av 1900-t.
E. koloniserades under medeltiden av tavaster, blev i mitten av 1500-t. kapell och 1640 annexförsamling under Pyttis, anslöts 1748 som annex till Degerby (Lovisa) och bildade självständig församling 1863. Socknen ingick från början av 1600-t. i ätten Wredes omfattande förläningar i landsdelen. De bildade 1653 Elimä friherreskap, som i motsats till andra större förläningar inte berördes av den stora reduktionen på 1680-t. Friherreskapets innehavare och deras fogdar försökte på baltiskt vis behandla bönderna som livegna, men stötte på motstånd; allvarliga oroligheter, som måste nedslås med hjälp av krigsfolk, inträffade 1685-86 och 1772, då bönderna i byn Värälä gick i dagsverksstrejk. Under kriget 1788-90 stod 1789 mindre strider om denna by, och där slöts även den fred som ändade kriget. I E., som historiskt hör till Nyland, utsågs 1868 landets första kommunalfullmäktige. Vid ingången av 2009 anslöts E. jämte Anjalankoski, Kuusankoski, Valkeala och Jaala med Kouvola stad. (H. Kokkonen, Elimäen pitäjän historia, 2 bd, 1927-31; A. Ylönen, Elimäen kirkon syntyvaiheita, 1978; E-L. Oksanen, Elimäen historia, 1985)
E. är ett bördigt slättland, över vilket enstaka rapakiviberg höjer sig. Det avgränsas i n.o. av Kymmene älv. Den tätaste bebyggelsen finns utmed riksväg 6; invid denna ligger bl.a. samhället Koria (4 100 inv. 2000) och E. kyrkby (1 600 inv.) med sin kyrka från 1638 (P. Lohman); denna är landets äldsta träkyrka som har varit i kontinuerligt bruk. I Koria fanns tidigare en pionjärbataljon, men denna flyttades 1994 till Vekaranjärvi i Valkeala, varefter garnisonsområdet med sina kasernbyggnader från ryska tiden har börjat nyttjas för andra ändamål. E. har bl.a. metall-, trä- och livsmedelsindustri. Av de tidigare talrika storgodsen kan nämnas Moisio, vars huvudbyggnad, som uppfördes kring 1820 enligt ritningar av C.L. Engel, betraktas som en av epokens ståtligaste i Finland. Moisio tjänstgör numera som konstmuseum. Vidare märks Mustila, som är känt för sitt arboretum, anlagt i början av 1900-t.
E. koloniserades under medeltiden av tavaster, blev i mitten av 1500-t. kapell och 1640 annexförsamling under Pyttis, anslöts 1748 som annex till Degerby (Lovisa) och bildade självständig församling 1863. Socknen ingick från början av 1600-t. i ätten Wredes omfattande förläningar i landsdelen. De bildade 1653 Elimä friherreskap, som i motsats till andra större förläningar inte berördes av den stora reduktionen på 1680-t. Friherreskapets innehavare och deras fogdar försökte på baltiskt vis behandla bönderna som livegna, men stötte på motstånd; allvarliga oroligheter, som måste nedslås med hjälp av krigsfolk, inträffade 1685-86 och 1772, då bönderna i byn Värälä gick i dagsverksstrejk. Under kriget 1788-90 stod 1789 mindre strider om denna by, och där slöts även den fred som ändade kriget. I E., som historiskt hör till Nyland, utsågs 1868 landets första kommunalfullmäktige. Vid ingången av 2009 anslöts E. jämte Anjalankoski, Kuusankoski, Valkeala och Jaala med Kouvola stad. (H. Kokkonen, Elimäen pitäjän historia, 2 bd, 1927-31; A. Ylönen, Elimäen kirkon syntyvaiheita, 1978; E-L. Oksanen, Elimäen historia, 1985)
Elimäki ligger vid den livligt trafikerade riksväg 6. Karta: Geografiska institutionen vid Helsingfors universitet.
Bildkälla: Finl. kommunförbund.