Östersjön

Östersjön, fi. Itämeri, är i globalt perspektiv ett ganska obetydligt bihav. Ytan är 392 978 km2, vilket motsvarar ca en promille av jordens havsyta och mindre än en halv procent av Atlantens yta. Ö:s avrinningsområde har en yta på 1 649 550 km2 med en befolkning på 85 miljoner. Ö:s vattenvolym är 20 000 km3 (= 6 miljondedelar av Atlantens volym). Geologiskt sett är Östersjöbassängen en uråldrig inbuktning i den Baltiska urbergsskölden, som under olika istider täckts av landisar. Med Ö. avses denna bassäng och dess utveckling efter den senaste istiden, d.v.s. under drygt 10 000 år.

Ö. har ett medeldjup på endast 54 m, vilket kan jämföras med Atlantens medeldjup på 3 300 m. Ö. har några djupgravar, Ålands hav med 301 m och Landsortsdjupets 459 m, där 600 till 700 m tjocka jotniska avlagringar täcker urberget, som således finns på drygt tusen meters djup. Ö:s postglaciala historia är unik såtillvida, att två sötvattensstadier (Baltiska issjön och Ancylussjön) har bildat viktiga skeden i dess utveckling. Den nuvarande Ö. är en direkt fortsättning på Litorinahavet. Ö:s stadier (se kartskisserna) har hängt samman med nivån i världshaven och trösklarna i s. Ö:s vatten är bräckt; i s. är ytvattnets salthalt 7-9 ‰, i Finska viken 6-7 och i Bottenviken ca 5 ‰, d.v.s. bara en bråkdel av salthalten i världshavet (35 ‰). Genom de danska sunden sker ett ständigt utbyte av vatten, 866 km3 utsötat vatten rinner ut och 433 km3 havsvatten med en salthalt på 17-25 ‰ rinner in. Beroende på speciella väderleksförhållanden kommer större tillskott av saltvatten in i Ö. med några års intervaller, vilket har stor betydelse för vattnets fysikaliska egenskaper och livet i Ö. (jfr t.ex. torsk). Tidvattnet gör sig föga gällande, men däremot uppträder stora vertikala nivåförändringar, som beror på lufttryck och vindar; i inre delen av Finska viken och Bottniska viken kan dessa nivåförändringar uppgå till inemot två meter.

Den relativt obetydliga vattenvolymen, grundheten, det bräckta vattnet och den omständigheten att Ö. är ett av landsmassor omgivet bihav gör att största delen av Ö. regelbundet fryser till; under exceptionellt svåra vintrar, som infaller ca tre gånger på hundra år, blir Ö. helt isbelagd. Kusttypen, vindar och havsströmmar åstadkommer lokalt mycket varierande ishinder för trafiken på Ö. Främst som en följd av de dominerande västliga vindarna rör sig havsströmmarna motsols längs kusterna av Finska viken och Bottniska viken. Det är lätt att inse att Ö. på grund av sin obetydliga vattenvolym är känslig för nedsmutsning; läget förvärras i synnerhet av att numera även sötvattenstillflödena ofta har en stor belastning av både näringsämnen och gifter. I djupgravarna finns stagnerande syrefritt vatten, vilket yttermera minskar Ö:s förmåga att tåla miljöföroreningar.

Trots att man kan betrakta Ö. som ett subarktiskt hav, karakteriseras naturförhållandena och livet både i havet och utmed dess stränder av en förbluffande rikedom på kontraster och former. En tredjedel av Ö:s kuster bildas av yngre, dels paleozoiska (Baltikum, Gotland, Öland, en del av ö. Skåne), dels mesozoiska eller ännu yngre bergarter (Danmark, Tyskland), medan större delen (även av havsbottnens yta) tillhör urberget. Inom de paleozoiska områdena förekommer mestadels klintkuster, ställvis även lägre polder- eller haffkuster. Urbergsregionerna kännetecknas av skärgårdskuster, som uppträder i många skepnader. Sålunda kan man särskilja mellan de områden utmed Finska vikens kust, i Skärgårdshavet (jfr skärgården), i Roslagen, Södermanland och Blekinge som präglas av kalspolat urberg och invecklade sprick- och förkastningssystem samt moränskärgårdarna i Kvarken och Haparanda-Piteåtrakten.

Växt- och djurlivet i och invid Ö. är relativt fattigt i jämförelse med världshavens, men satt i relation till den korta tidsrymd som Ö. funnits till, de starka kontrasterna mellan sommar och vinter och de mycket speciella förhållanden som sammanhänger med brackvattensnaturen, är mångfalden av olika biotoper snarast anmärkningsvärd. Utforskningen av Ö. har gamla anor i Finland, där J.A. Palmén grundade Tvärminne zoologiska station i början av 1900-t. Numera finns det ett flertal forskningsstationer, fyra nationalparker och ett antal naturskyddsområden längs Finlands kuster. Havsforskningfartyget Aranda (Havsforskningsinstitutet) har sedan 1953, då det första fartyget med detta namn togs i bruk, utfört både grundforskning och tillämpad forskning. En professur i Östersjöforskning inrättades 2001 vid Tvärminne för tiden 2002-06.

I kulturgeografiskt avseende är Ö:s öppenhet mot s. dess viktigaste egenskap. Handelskontakter och kulturinflytelser har sedan urminnes tider funnit sina vägar över Ö. från v., s. och s.o., vilket ofta har lett till konflikter mellan olika maktcentra (se nedan avsn. Örlogshistoria). Samtidigt har en förhållandevis snabb ekonomisk utveckling befordrats och ett stort politiskt frisinne vunnit spridning. Nordiska och finska folkelement har dominerat utmed Ö:s kuster, i s. och s.o. även germanska och slaviska. Att den ryska kulturkretsen trängde fram till Finska viken i början av 1700-t. och att S:t Petersburg grundades innebar en avgörande vändpunkt i Ö:s kulturella och militärpolitiska historia. Ö:s kuster är numera starkt urbaniserade. I Finland, liksom i Sverige, har näringslivet alltid varit koncentrerat till kustbygderna, medan kuststäderna i Baltikum och vid s. Ö. oftast haft karaktären av uthamnar för de stora städerna i inlandet.

Ö:s betydelse för den internationella handeln och för passagerartrafiken har sina rötter i hansan och t.o.m. i ännu äldre handelsförbindelser (jfr utrikeshandel, avsn. Historia). Nu liksom förr är det de olikartade naturresurserna n. och s. om Ö. som i första hand påverkar gestaltningen av utbytet, men självfallet spelar numera även näringslivets och kulturens relativt höga nivå en allt viktigare roll. En omständighet av stor betydelse är att Ö. har många öar, som kunnat utnyttjas som stödjepunkter för handeln. Ett gott exempel är Åland under vikingatiden. Den gamla "danska" sjövägen till Reval gick förbi Kökar, Aspö och Hitis i den åländska och åboländska skärgården (danska itinerariet). I dag är de danska sunden, hamnarna i sydligaste Ö. och rutterna mellan Finland, Sverige och Estland de mest trafikerade. De speciella naturförhållandena i Ö., främst ishindren på vintern och de svårnavigerade skärgårdskusterna, ställer mycket höga tekniska krav på trafiken. Behovet av snabba kommunikationer har på många håll lett till radikala förändringar i de tidigare naturförhållandena genom att vikar blivit invallade och öar förbundits med bankar; exempel på detta är Brändö i Ålands skärgård och den s.k. Larsmosjön mellan Jakobstad och Karleby. Fisket vid de finländska kusterna är främst inriktat på fångst av strömming (jfr fiske), den småvuxna sillras som förekommer i Ö. Av särskilt stor betydelse med tanke på handel och kontakter kring Ö. är det faktum att Ö. 2004 i och med att Estland, Litauen, Lettland och Polen inträdde i EU blev ett innanhav i unionen. Endast den inre ryska delen av Finska viken står idag utanför EU.

Både befolkning och näringsliv har sedan gammalt attraherats av kusterna kring Ö. Följaktligen råder det på många håll en ofta problematisk konkurrens mellan olika strävanden att tillvarata den miljö som kusterna erbjuder. Kommunikationsleder, råvaru- och energiupplag, kyl- och sötvattensresurser för industrin samt industrins och bostadscentras avfallsutsläpp och utsläpp från lantbruket utgör tillsammans en svår belastning, som bl.a. den internationella Östersjökommissionen (Kommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö) strävar efter att åtgärda. Ö. klassades 2004 som särskilt känsligt havsområde av FN-organet International maritime organisation. Se även bl.a. Bottniska viken, Finska viken, Kvarken, landhöjning och Ålands hav. (Stig Jaatinen/John Westerholm)

Örlogshistoria. För Finlands del har särskilt n. Ö. och Finska viken varit skådeplatsen för krigiska förvecklingar. Under vikingatiden var Finska vikens nordkust, Bålagårdssida, utsatt för strandhugg; landstigningar gjordes bl.a. av Olof den helige ca 1010, förmodligen i Ingå. Dessa farvatten utnyttjades senare även av Sverige för att säkra positionerna (korståg) och av Novgorod, som riktade sin sista motstöt mot Åbo 1318. I slutet av 1300- t. gjorde vitaliebröderna vattnen osäkra både där och i Bottenhavet.

Under unionskrigen härjades Åland och Åbo svårt 1509. Herraväldet över n. Ö. tillät Sverige att bygga upp sin stormaktsposition. Först sedan Peter den store 1703 erövrat Nevamynningen och baserat sin flotta där, blev de nordliga vattnen åter krigsskådeplats. Skärgårdsleden blev nu en fortsättning på de ryska floderna; 1708 härjades Borgå och 1713 Hfrs. Sjöslag följde 1713 vid Rilax och 1720 vid Flisö i den åländska skärgården (Ledsund), medan den svenska kusten hemsöktes 1719. Under lilla ofreden utkämpades slaget vid Korpoström 1743. Behovet av att skydda kusterna var därefter anledningen till att man anlade fästningarna Sveaborg och Svartholm, senare även Hangöbefästningarna. Gustav III:s krig 1788-90 ledde bl.a. till sjöslag vid Hogland, Älgsjöskatan och Svensksund.

Under 1808-09 års krig kapitulerade Sveaborg redan i inledningsskedet, varefter från svensk sida en kampanj fördes med sjöstrider (Jungfrusund, Sandö ström) och landstigningar (S:t Karins, Tövsala). Medan Krimkriget pågick, anföll engelsmännen hamnar vid både Finska viken (Vitsand) och Bottniska viken (Halkokaristriden) samt bombarderade Sveaborg, vartill en fransk-engelsk flotta i samverkan med en landstigningskår förstörde fästningen Bomarsund på Åland (om Ålandsöarnas neutralisering och om Ålands roll i nyare tid, se bl.a. Ålandsfrågan och Ålandskonventionen).

Strax före och under första världskriget byggde ryssarna ut den s.k. Peter den stores sjöfästning kring Finska vikens kuster (fästningar). Baltiska flottan fick Hfrs som bas och företog därifrån lamt utförda operationer i Ö. På våren 1918 drog den sig tillbaka för de tyska marinstyrkor som var förlagda till Finland fram till världskrigets utgång. Åren 1919-20 opererade en brittisk eskader mot den röda marinen i Kronstadt.

Under vinterkriget 1939-40 kom sjöoperationerna aldrig ordentligt i gång innan isen lade sig; några fartyg sänktes dock av ryska båtar. Sovjetiska tunga kryssaren Kirov gick 1/12 1939 till angrepp mot Russarö fort vid Hangö, men slogs tillbaka. Fortsättningskriget inleddes 1941 på skärgårdsfronten med cernering av den ryska marinbasen i Hangö (Hangöfronten), varvid strider utkämpades bl.a. om Bengtskär. Vid en simulerad framstöt på förhösten 1941 gick pansarskeppet Ilmarinen på mina och sjönk. Våren 1942 återtogs Hogland. Framgångsrika sovjetiska ubåtsoperationer under året 1942 drev tyskarna att i samarbete med finländska marinstyrkor spärra av Finska viken med ett 30 sjömil långt ubåtsnät och med mineringar, varefter sjöfarten åter kunde fortgå tämligen ostört. I samband med den sovjetiska sommaroffensiven 1944 stod en hård strid vid ön Someri.

Efter vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen i september 1944 sökte tyskarna överrumpla den finländska garnisonen på Hogland, men avvisades och förlorade hela landstigningsstyrkan. Därefter kunde de sovjetiska ubåtarna fram till krigets slut utnyttja skärgårdsfarleden utmed den finländska sydkusten och tillfoga de tyska transporterna till och från Baltikum samt Ostpreussen stora förluster. Tyska krigsmarinen förlorade i december 1944 två jagare, som gick på mina i Finska viken; de skeppsbrutna besättningarna flöt i land vid Fagerö i Ingå.

Ett nytt skede i Ö:s historia inleddes med det kommunistiska östblockets sönderfall i början av 1990-t., som åter gjorde kusterna i ö. och s. tillgängliga, efter nästan ett halvt sekels avskärmning från det övriga Europa. Östersjöstaternas råd (Council of the Baltic Sea states - CBSS), ett slags modern Hansa, bildades 1992 av utrikesministrarna i Östersjöområdet för att främja den politiska och ekonomiska integrationen av Östersjöområdet. I Åbo inrättades 2006 ett Östersjöcenter med uppgift att i egenskap av nationell och internationell expertorganisation agera i frågor som berör Östersjöområdet och öka dettas tyngd i europeiska sammanhang. Det upprätthålls av stiftelsen Centrum Balticum, som grundades av städerna Åbo, Björneborg, Raumo och Nystad, de tre universiteten i Åbo samt Egentliga Finlands förbund. (R.C. Anderson, Naval wars in the Baltic during the sailing-ship epoch 1522-1850, 1910; E. Hornborg, Kampen om Ö. till slutet av segelfartygens tidevarv, 1945; M. Sauramo, Die Geschichte der Ostsee, 1958; C. Bekker, Ostsee, deutsches Schicksal 1944/45, 1959, fi. övers. Itämeri ja Suomenlahti 1944-45, 1960; P.O. Ekman, Sjöfront, 1981, Havsvargar: ubåtar och ubåtskrig i Ö, 1983; T. Mattila, Meri maamme turvana, 1983; Itämeri, red. A. Voipio/M. Leinonen, 1984, sv. övers. Ö. - vårt hav, 1984; U. Ehrensvärd m.fl., Mare Balticum: 2000 år av Ö:s historia, 1995; C. Ahlström, Spår av hav, yxa och penna: historiska sjöolyckor i Ö. avspeglade i marinarkeologiskt källmaterial, 1995; Mare Nostrum - Mare Balticum, red. P. Raudsepp, 2001; J. Ruusuvuori, Itämeren merirosvot, 2004; A. Palmer, Northern shores: a history of the Baltic sea and its peoples, 2005; Itämeren fysiikka, tila ja tulevaisuus, red. K. Myrberg/M. Leppäranta/H. Kuosa, 2006)
570aOstersjon1.jpg

570bOstersjon2.jpg

570cOstersjon3.jpg

570dOstersjon4.jpg

570legend.jpg

Östersjön. De olika stadierna i innanhavets utveckling behandlas även under separata uppslagsord. Kartor: Arttu Paarlahti.

Oestersjoen.jpg

De regelbundet återkommande algblomningarna har blivit en påminnelse om att allting inte står rätt till i det grunda havet. Fotografi taget av kustbevakningsflyget utanför Kotka sommaren 2005. Foto: Lehtikuva Oy.
Aktörer
utgivare: Svenska folkskolans vänner
upphovsman: JohanLindberg
ägare: Svenska folkskolans vänner
Objektet skapat och/eller period början
-.-.-
Period slutar
-.-.-
Typ
Text
Skapat 30.05.2011 av Johan Lindberg
Uppdaterat 30.05.2011 av Import