Ålandsfrågan. 1. Folkrättslig tvistefråga mellan Finland och Sverige, uppkom sedan Finland blivit självständigt och ålänningarna i flera repriser anhållit om att landskapet skulle återförenas med det gamla moderlandet Sverige. Mötet som beslutade om en hänvändelse till Sveriges konung hölls 20/8 1917 i Finström. Nationernas Förbund, till vilket ärendet på brittiskt initiativ blivit hänskjutet, tillsatte i juli 1920 en juristkommission som arbetade på Paris universitet och i september samma år som sitt utlåtande meddelade att Ålandsfrågan inte var en intern angelägenhet för Finland. Detta inverkade inte på det slutliga beslutet, som i stället utformades av en senare tillsatt rapportörskommission.
Ålandsfrågan avgjordes 24/6 1921 av Nationernas Förbund till förmån för Finland, som fick behålla ögruppen på villkor att vissa garantier gavs för bevarandet av dess svenskspråkighet och militära neutralitet (Ålandskonventionen). Förgrundsgestalter inom den separatistiska Ålandsrörelsen, som arbetade för Ålands anslutning till Sverige och småningom kom att omfattas av så gott som hela den åländska befolkningen, var Julius Sundblom, Carl Björkman och Johannes Eriksson, för vilka den finländska regeringen utfärdade häktningsorder. Rörelsen saknade djupare förankring i det förflutna och var huvudsakligen en praktisk-politisk strömning, framkallad av det ryska sammanbrottet och till en del även inspirerad av fruktan för förfinskning och ökat inflytande av vänsterkrafter på Åland.
Ögruppens lösgörande från Finland motarbetades energiskt särskilt av finlandssvenska diplomater och rättslärda (Carl Enckell, Robert Hermanson m.fl.), som fruktade att den svenska minoritetens ställning i Finland därigenom skulle försvagas. Kompromissförslaget om hur den åländska självstyrelsen skulle gestaltas utarbetades ursprungligen av den s.k. Ålandskommittén, som bildats av tre ålänningar i Hfrs (Bertel Jung, Lars Sonck och Björn Cederhvarf). Finlands riksdag antog 1920 en självstyrelselag som dock inte accepterades av ålänningarna, som vägrade att ens diskutera den under statsminister Rafael Erichs besök i Mariehamn 4/6 detta år.
2. En ny "Ålandsfråga" uppstod i slutet av 1930-talet inför det annalkande världskriget. Svenska och finländska militärexperter utarbetade i juni 1938 på uppdrag av sina regeringar den s.k. Stockholmsplanen, som gick ut på att Åland skulle förbli demilitariserat, men att Finland skulle ha rätt att befästa några öar i s. delen av ögruppen; vid behov skulle Åland försvaras av Sverige och Finland gemensamt. Stockholmsplanen väckte stark opposition på Åland, där Julius Sundblom ställde sig i spetsen för den opinion som främst med hänvisning till risken för förfinskning kategoriskt motsatte sig befästningsplanerna. Protesterna resulterade hösten 1938 i det s.k. bondetåget i Mariehamn med drygt 4 000 deltagare och våren 1939 i en massadress med 10 786 namnunderskrifter som överlämnades till Nationernas Förbunds sekretariat i Genève.
Stockholmsplanen förelades i januari 1939 signatärmakterna för Ålandskonventionen av 1921, och deras godkännande erhölls, men saken förföll sedan Sovjetunionen (som inte hörde till signatärmakterna) i maj 1939 hade motsatt sig förslaget. På Åland aktualiserades den gamla motsättningen mellan landstingets talman Julius Sundblom och lantrådet Carl Björkman; den senare företrädde en smidigare linje under förhandlingarna med representanter för Finland och Sverige, men blev tvungen att avgå, sedan han förlorat en omröstning i landstinget i december 1938. Den andra Ålandsfrågan framkallade inte på samma sätt som den första antagonism mellan ålänningar och fastlandssvenskar. (C.O. Nordenswan, Åland 1918; B. Lesch/A. Mörne, Finlandssvenska synpunkter i Ålandsfrågan, 1918; O. Andersson Bidrag till kännedom om Ålandsfrågan, 1920; J.R. Danielson-Kalmari, Ahvenanmaan asia vv. 1914-1920, 1920; C-F. Palmstierna, Å. 1918-51, 1951; A. Wernlund, Ålands kamp för självhävdelse, 1953; J. Eriksson, Ålandsfrågan 1917-1921, 1961; K. Wahlbäck, Finlandsfrågan i svensk politik 1937-40, 1964; J. Barros, The Åland islands question, 1968; J. Salminen, Ålandskungen, 1979; M. Turtola, Tornionjoelta Rajajoelle, 1984; B. Stjernfelt, Ålands hav och öar - brygga eller barriär: svensk-finsk försvarsfråga 1915-1945, 1991)
Ålandsfrågan avgjordes 24/6 1921 av Nationernas Förbund till förmån för Finland, som fick behålla ögruppen på villkor att vissa garantier gavs för bevarandet av dess svenskspråkighet och militära neutralitet (Ålandskonventionen). Förgrundsgestalter inom den separatistiska Ålandsrörelsen, som arbetade för Ålands anslutning till Sverige och småningom kom att omfattas av så gott som hela den åländska befolkningen, var Julius Sundblom, Carl Björkman och Johannes Eriksson, för vilka den finländska regeringen utfärdade häktningsorder. Rörelsen saknade djupare förankring i det förflutna och var huvudsakligen en praktisk-politisk strömning, framkallad av det ryska sammanbrottet och till en del även inspirerad av fruktan för förfinskning och ökat inflytande av vänsterkrafter på Åland.
Ögruppens lösgörande från Finland motarbetades energiskt särskilt av finlandssvenska diplomater och rättslärda (Carl Enckell, Robert Hermanson m.fl.), som fruktade att den svenska minoritetens ställning i Finland därigenom skulle försvagas. Kompromissförslaget om hur den åländska självstyrelsen skulle gestaltas utarbetades ursprungligen av den s.k. Ålandskommittén, som bildats av tre ålänningar i Hfrs (Bertel Jung, Lars Sonck och Björn Cederhvarf). Finlands riksdag antog 1920 en självstyrelselag som dock inte accepterades av ålänningarna, som vägrade att ens diskutera den under statsminister Rafael Erichs besök i Mariehamn 4/6 detta år.
2. En ny "Ålandsfråga" uppstod i slutet av 1930-talet inför det annalkande världskriget. Svenska och finländska militärexperter utarbetade i juni 1938 på uppdrag av sina regeringar den s.k. Stockholmsplanen, som gick ut på att Åland skulle förbli demilitariserat, men att Finland skulle ha rätt att befästa några öar i s. delen av ögruppen; vid behov skulle Åland försvaras av Sverige och Finland gemensamt. Stockholmsplanen väckte stark opposition på Åland, där Julius Sundblom ställde sig i spetsen för den opinion som främst med hänvisning till risken för förfinskning kategoriskt motsatte sig befästningsplanerna. Protesterna resulterade hösten 1938 i det s.k. bondetåget i Mariehamn med drygt 4 000 deltagare och våren 1939 i en massadress med 10 786 namnunderskrifter som överlämnades till Nationernas Förbunds sekretariat i Genève.
Stockholmsplanen förelades i januari 1939 signatärmakterna för Ålandskonventionen av 1921, och deras godkännande erhölls, men saken förföll sedan Sovjetunionen (som inte hörde till signatärmakterna) i maj 1939 hade motsatt sig förslaget. På Åland aktualiserades den gamla motsättningen mellan landstingets talman Julius Sundblom och lantrådet Carl Björkman; den senare företrädde en smidigare linje under förhandlingarna med representanter för Finland och Sverige, men blev tvungen att avgå, sedan han förlorat en omröstning i landstinget i december 1938. Den andra Ålandsfrågan framkallade inte på samma sätt som den första antagonism mellan ålänningar och fastlandssvenskar. (C.O. Nordenswan, Åland 1918; B. Lesch/A. Mörne, Finlandssvenska synpunkter i Ålandsfrågan, 1918; O. Andersson Bidrag till kännedom om Ålandsfrågan, 1920; J.R. Danielson-Kalmari, Ahvenanmaan asia vv. 1914-1920, 1920; C-F. Palmstierna, Å. 1918-51, 1951; A. Wernlund, Ålands kamp för självhävdelse, 1953; J. Eriksson, Ålandsfrågan 1917-1921, 1961; K. Wahlbäck, Finlandsfrågan i svensk politik 1937-40, 1964; J. Barros, The Åland islands question, 1968; J. Salminen, Ålandskungen, 1979; M. Turtola, Tornionjoelta Rajajoelle, 1984; B. Stjernfelt, Ålands hav och öar - brygga eller barriär: svensk-finsk försvarsfråga 1915-1945, 1991)
Ålandsfrågan. Julius Sundblom, bakom gossen med sjömansmössa, och Carl Björkman återvänder till Mariehamn 1920 då de släppts ur finländskt häkte, där de suttit misstänkta för landsförräderi. Foto: Ålands Museum.