Förenta Nationerna (FN). Finland sökte medlemskap i F. 1947, då fredsfördraget med Sovjetunionen hade trätt i kraft, men ansökningen godkändes först som en del av en större paketlösning i december 1955. Dröjsmålet berodde inte på ovilja mot Finland, utan på motsättningarna mellan öst och väst i fråga om vilka ansökningar som skulle prioriteras. Sedan början av 1956 har Finland strävat efter att vara en mönstergill medlem av världsorganisationen.
Det ligger i Finlands intresse att F:s medlemsunderlag är så brett som möjligt. Sedan Schweiz inträdde i början av 2000-t. har målet - ett universellt medlemskap - praktiskt taget nåtts. Det ligger också i Finlands intresse att F. är en effektivt fungerande organisation med tillräckliga resurser till sitt förfogande. I nära samverkan med de övriga nordiska länderna har Finland därför aktivt arbetat för att stödja F:s verksamhet på olika områden. Genom att betala medlemsavgifterna i mycket god tid, genom frivilliga bidrag till F:s olika projekt i fråga om utvecklingssamarbete, flyktinghjälp, mänskliga rättigheter, miljöskydd o.s.v. samt genom att ställa till förfogande utbildad militärpersonal för fredsbevarande uppgifter har alla nordiska länder i praktiken markerat sitt stöd för organisationen. Endast i fråga om storleken av bidragen till internationellt utvecklingssamarbete har Finland efter 1990-talets början inte förmått hålla sig på den av F:s generalförsamling rekommenderade nivån om 0,7 % årligen av bruttonationalprodukten; Finlands bidrag i början av 2000-t. har utgjort knappa 0,4 % av BNP.
Finland har visat starkt intresse också för F:s politiska verksamhet, som visserligen ofta har hämmats av motsättningar i stormaktspolitiken. Under kalla krigets tid var F. ett viktigt forum för Finlands neutralitetspolitik. Då man i varje votering har tre alternativ - att rösta för, emot eller avstå - var det tekniskt lätt att vid behov markera en neutral hållning. Under kalla krigets tid var det viktigt för Finland att visa sin förmåga att göra en konstruktiv insats. Då Urho Kekkonen som första finländska statsöverhuvud besökte F. hösten 1961 underströk han Finlands goda vilja genom att säga, att vi ville se oss "hellre som läkare än som domare". Genom bidragen till den fredsbevarande verksamheten har Finland velat underlätta F:s arbete för fredligt biläggande av mellanstatliga tvister. F:s fredsoperationer samt sanktionerna mot dem som av säkerhetsrådet utpekats som angripare har alltid understötts av Finland. Finland har också anslutit sig till samtliga inom FN-systemet utarbetade multilaterala fördrag på nedrustningens och rustningsregleringens område. De flesta fördragen gäller massförstörelsevapen, och Finland har varit särskilt intresserat av att stödja verkställandet av 1968 års fördrag om ickespridning av kärnvapen samt 1993 års fördrag om förbud mot kemiska vapen. Finland är också sedan 1996 medlem av nedrustningskommittén i Genève, som har till uppgift att utarbeta nya avtal på rustningsregleringens område.
Det rutinmässiga samarbetet mellan Finland och F. hanteras av Finlands FN-representationer i New York, Genève och Wien, men därutöver representeras Finland av särskilt utsedda delegationer i generalkonferensens årliga höstsession samt i otaliga andra organ och specialkonferenser.
Bredden i kontakterna mellan Finland och F. sträcker sig således djupt i det finländska samhället. Sedan Finland blev medlem av Europeiska unionen i början av 1995 har en avsevärd del av Finlands verksamhet inom F. samordnats inom gruppen av EU-stater, men även det traditionella nordiska samarbetet har bevarat sin betydelse. Genom avtalad rotation mellan EU-staterna eller inom hela den västeuropeiska gruppen har Finland möjlighet att bli vald till viktiga styrelseorgan inom F. De mest eftertraktade posterna gäller medlemskap i säkerhetsrådet, där Finland hittills har suttit under två perioder, åren 1969-70 samt 1989-90.
Finland har i flera sammanhang kunnat ställa kompetenta personer till världsorganisationens förfogande, både inom det internationella sekretariatet och i olika förtroendeuppdrag. Här kan nämnas Sakari Tuomioja, som var generalsekreterare för F:s ekonomiska Europakommission i Genève på 1950-t. och 1964 fungerade som F:s medlare i Cypernfrågan, Klaus Sahlgren, som på 1970-t. hade samma uppdrag som Tuomioja i Genève, Helvi Sipilä, som 1972 blev F:s första kvinnliga biträdande generalsekreterare, och Martti Ahtisaari, som hade viktiga FN-uppdrag i Afrika och 1987-1989 tjänstgjorde som undergeneralsekreterare i F. Harri Holkeri är den enda finländare som har haft uppdraget som president för generalförsamlingen, under perioden 2000-01. År 1971 var Max Jakobson uppställd som kandidat för uppdraget som F:s generalsekreterare, men hans kandidatur stoppades av Sovjetunionens veto i säkerhetsrådet, som i stället valde österrikaren Kurt Waldheim. (Klaus Törnudd)
Lagen om en finländsk beredskapstrupp, som vid behov kan ställas till F:s förfogande, stiftades 1964. Denna frivilliga reserv, en bataljon på ca 1 000 man, mest reservister, organiserades första gången 1969.
Den finländska FN-bataljonen på Cypern bildades 1964 och omfattade först omkring 1 000 man, senare betydligt mindre. Fram till 1977, då bataljonen indrogs, hade ca 10 000 finländare tjänstgjort på Cypern.
I samband med Suezkrisen 1956 hade en avdelning av ungefär ett kompanis styrka bevakningsuppgifter i krisområdet. Finland sände 1958 en övervakningsgrupp till Libanon i F:s regi. Sedan 1961 har finländska officerare utfört observationsuppdrag för världsorganisationen i Kashmir. Finländska observatörer tjänstgjorde efter kriget i Mellersta Östern 1967 i den observationskår som F. sänt till området. En finländare, generalmajor (sedermera generallöjtnant) Ensio Siilasvuo, blev chef för kåren 1970. Han utnämndes efter kriget 1973 till befälhavare för F:s fredsbevakningskår i Mellersta Östern, i vilken även finländska trupper ingick. Fredsstyrkorna drogs 1979 bort från Sinai, men samtidigt upprättades en finländsk FN-bataljon på Golanhöjderna mellan Syrien och Israel. Där tjänstgjorde 1981 390 finländare. Bataljonen upplöstes 1993. Finländska fredsbevarare ingick fr.o.m. 1982 i FN-styrkorna i s. Libanon, UNIFIL. Där tjänstgjorde fram till bataljonens upplösning 2001 sammanlagt 11 000 finländare. Kring millennieskiftet deltog finländska fredsbevarare därtill i FN-operationer i Afghanistan, Eritrea och Kosovo (KFOR).
Bland andra högre militärer i F:s tjänst märks generallöjtnant A.E. Martola, som 1956-58 i två repriser tjänstgjorde som generalsekreterarens militära rådgivare och 1966-69 var befälhavare för FN-trupperna på Cypern. Därtill var generalmajor Lauri Koho generalsekreterarens rådgivare i militära ärenden på 1970-t.
Suomen sinibarettiliitto bildades 1968 som en organisation för finländska FN-veteraner. Förbundet hade 2008 29 medlemsföreningar med ca 6 300 medlemmar, personer som har tjänstgjort antingen i FN- eller andra fredsbevarande uppdrag.
Sammanslutningen Finlands FN-förbund grundades 1954. Sedan 1968 har FN-dagen varit utmärkt i den finländska almanackan. FN-dagen firas 24/10 på den dag då F. grundades. Den är en allmän flaggningsdag. (K. Törnudd, Suomi ja Yhdistyneet Kansakunnat, 1967, Uuteen maailmanjärjestykseen: Suomi turvallisuusneuvoston jäsenenä 1989-1990, 1992; B. Broms, Yhdistyneet kansakunnat 1968, 2:a uppl. 1976; J. Kronlund/J. Valla, Suomi rauhanturvaajana 1956-1990, 1996, J. Reinimaa, YK-kenraalin puumiekka: Yhdistyneiden kansakuntien Suomen komppania 1956-1957, 2006, E. Heikkinen, Rauhanturvaajat: YK-miehet kertovat: sydämenlyöntejä tasavallan rauhanturvahistorian viideltä vuosikymmeneltä, 2006, OP Khiam: tehtävä Libanonissa, 2008).
Det ligger i Finlands intresse att F:s medlemsunderlag är så brett som möjligt. Sedan Schweiz inträdde i början av 2000-t. har målet - ett universellt medlemskap - praktiskt taget nåtts. Det ligger också i Finlands intresse att F. är en effektivt fungerande organisation med tillräckliga resurser till sitt förfogande. I nära samverkan med de övriga nordiska länderna har Finland därför aktivt arbetat för att stödja F:s verksamhet på olika områden. Genom att betala medlemsavgifterna i mycket god tid, genom frivilliga bidrag till F:s olika projekt i fråga om utvecklingssamarbete, flyktinghjälp, mänskliga rättigheter, miljöskydd o.s.v. samt genom att ställa till förfogande utbildad militärpersonal för fredsbevarande uppgifter har alla nordiska länder i praktiken markerat sitt stöd för organisationen. Endast i fråga om storleken av bidragen till internationellt utvecklingssamarbete har Finland efter 1990-talets början inte förmått hålla sig på den av F:s generalförsamling rekommenderade nivån om 0,7 % årligen av bruttonationalprodukten; Finlands bidrag i början av 2000-t. har utgjort knappa 0,4 % av BNP.
Finland har visat starkt intresse också för F:s politiska verksamhet, som visserligen ofta har hämmats av motsättningar i stormaktspolitiken. Under kalla krigets tid var F. ett viktigt forum för Finlands neutralitetspolitik. Då man i varje votering har tre alternativ - att rösta för, emot eller avstå - var det tekniskt lätt att vid behov markera en neutral hållning. Under kalla krigets tid var det viktigt för Finland att visa sin förmåga att göra en konstruktiv insats. Då Urho Kekkonen som första finländska statsöverhuvud besökte F. hösten 1961 underströk han Finlands goda vilja genom att säga, att vi ville se oss "hellre som läkare än som domare". Genom bidragen till den fredsbevarande verksamheten har Finland velat underlätta F:s arbete för fredligt biläggande av mellanstatliga tvister. F:s fredsoperationer samt sanktionerna mot dem som av säkerhetsrådet utpekats som angripare har alltid understötts av Finland. Finland har också anslutit sig till samtliga inom FN-systemet utarbetade multilaterala fördrag på nedrustningens och rustningsregleringens område. De flesta fördragen gäller massförstörelsevapen, och Finland har varit särskilt intresserat av att stödja verkställandet av 1968 års fördrag om ickespridning av kärnvapen samt 1993 års fördrag om förbud mot kemiska vapen. Finland är också sedan 1996 medlem av nedrustningskommittén i Genève, som har till uppgift att utarbeta nya avtal på rustningsregleringens område.
Det rutinmässiga samarbetet mellan Finland och F. hanteras av Finlands FN-representationer i New York, Genève och Wien, men därutöver representeras Finland av särskilt utsedda delegationer i generalkonferensens årliga höstsession samt i otaliga andra organ och specialkonferenser.
Bredden i kontakterna mellan Finland och F. sträcker sig således djupt i det finländska samhället. Sedan Finland blev medlem av Europeiska unionen i början av 1995 har en avsevärd del av Finlands verksamhet inom F. samordnats inom gruppen av EU-stater, men även det traditionella nordiska samarbetet har bevarat sin betydelse. Genom avtalad rotation mellan EU-staterna eller inom hela den västeuropeiska gruppen har Finland möjlighet att bli vald till viktiga styrelseorgan inom F. De mest eftertraktade posterna gäller medlemskap i säkerhetsrådet, där Finland hittills har suttit under två perioder, åren 1969-70 samt 1989-90.
Finland har i flera sammanhang kunnat ställa kompetenta personer till världsorganisationens förfogande, både inom det internationella sekretariatet och i olika förtroendeuppdrag. Här kan nämnas Sakari Tuomioja, som var generalsekreterare för F:s ekonomiska Europakommission i Genève på 1950-t. och 1964 fungerade som F:s medlare i Cypernfrågan, Klaus Sahlgren, som på 1970-t. hade samma uppdrag som Tuomioja i Genève, Helvi Sipilä, som 1972 blev F:s första kvinnliga biträdande generalsekreterare, och Martti Ahtisaari, som hade viktiga FN-uppdrag i Afrika och 1987-1989 tjänstgjorde som undergeneralsekreterare i F. Harri Holkeri är den enda finländare som har haft uppdraget som president för generalförsamlingen, under perioden 2000-01. År 1971 var Max Jakobson uppställd som kandidat för uppdraget som F:s generalsekreterare, men hans kandidatur stoppades av Sovjetunionens veto i säkerhetsrådet, som i stället valde österrikaren Kurt Waldheim. (Klaus Törnudd)
Lagen om en finländsk beredskapstrupp, som vid behov kan ställas till F:s förfogande, stiftades 1964. Denna frivilliga reserv, en bataljon på ca 1 000 man, mest reservister, organiserades första gången 1969.
Den finländska FN-bataljonen på Cypern bildades 1964 och omfattade först omkring 1 000 man, senare betydligt mindre. Fram till 1977, då bataljonen indrogs, hade ca 10 000 finländare tjänstgjort på Cypern.
I samband med Suezkrisen 1956 hade en avdelning av ungefär ett kompanis styrka bevakningsuppgifter i krisområdet. Finland sände 1958 en övervakningsgrupp till Libanon i F:s regi. Sedan 1961 har finländska officerare utfört observationsuppdrag för världsorganisationen i Kashmir. Finländska observatörer tjänstgjorde efter kriget i Mellersta Östern 1967 i den observationskår som F. sänt till området. En finländare, generalmajor (sedermera generallöjtnant) Ensio Siilasvuo, blev chef för kåren 1970. Han utnämndes efter kriget 1973 till befälhavare för F:s fredsbevakningskår i Mellersta Östern, i vilken även finländska trupper ingick. Fredsstyrkorna drogs 1979 bort från Sinai, men samtidigt upprättades en finländsk FN-bataljon på Golanhöjderna mellan Syrien och Israel. Där tjänstgjorde 1981 390 finländare. Bataljonen upplöstes 1993. Finländska fredsbevarare ingick fr.o.m. 1982 i FN-styrkorna i s. Libanon, UNIFIL. Där tjänstgjorde fram till bataljonens upplösning 2001 sammanlagt 11 000 finländare. Kring millennieskiftet deltog finländska fredsbevarare därtill i FN-operationer i Afghanistan, Eritrea och Kosovo (KFOR).
Bland andra högre militärer i F:s tjänst märks generallöjtnant A.E. Martola, som 1956-58 i två repriser tjänstgjorde som generalsekreterarens militära rådgivare och 1966-69 var befälhavare för FN-trupperna på Cypern. Därtill var generalmajor Lauri Koho generalsekreterarens rådgivare i militära ärenden på 1970-t.
Suomen sinibarettiliitto bildades 1968 som en organisation för finländska FN-veteraner. Förbundet hade 2008 29 medlemsföreningar med ca 6 300 medlemmar, personer som har tjänstgjort antingen i FN- eller andra fredsbevarande uppdrag.
Sammanslutningen Finlands FN-förbund grundades 1954. Sedan 1968 har FN-dagen varit utmärkt i den finländska almanackan. FN-dagen firas 24/10 på den dag då F. grundades. Den är en allmän flaggningsdag. (K. Törnudd, Suomi ja Yhdistyneet Kansakunnat, 1967, Uuteen maailmanjärjestykseen: Suomi turvallisuusneuvoston jäsenenä 1989-1990, 1992; B. Broms, Yhdistyneet kansakunnat 1968, 2:a uppl. 1976; J. Kronlund/J. Valla, Suomi rauhanturvaajana 1956-1990, 1996, J. Reinimaa, YK-kenraalin puumiekka: Yhdistyneiden kansakuntien Suomen komppania 1956-1957, 2006, E. Heikkinen, Rauhanturvaajat: YK-miehet kertovat: sydämenlyöntejä tasavallan rauhanturvahistorian viideltä vuosikymmeneltä, 2006, OP Khiam: tehtävä Libanonissa, 2008).
Förenta Nationerna. Byn Staro gracko, Kosovo, februari 2004. Finländska fredsbevarare säkrar ett område vid den ortodoxa kyrkan i samband med en begravning av två civila som fallit offer för skottlossning. Foto: Lehtikuva Oy, N. Besevic.