Hufvudstadsbladet (allmänt använd förkortning HBL), dagstidning som sedan 1864 utkommer i Hfrs. Tidningen grundades av journalisten och politikern August Schauman, som efter internationellt mönster ville skapa ett publicistiskt organ i liberal anda. Till en början inriktade man sig enbart på läsare i Hfrs, men när Arthur Frenckell tog över som huvudägare 1885 breddades perspektivet. 1890 inleddes utgivning sju dagar i veckan; då var H. den upplagemässigt ledande tidningen i huvudstaden.
Affärsmannen och mecenaten Amos Anderson tog över som ägare 1921 och skulle till sin död 1961 sätta sin prägel på innehållet. 1928-36 var han både förläggare och chefredaktör. För att samordna sina ekonomiska intressen grundade han 1940 Föreningen Konstsamfundet, som senare blev tidningens officiella ägare med främsta uppgift att skapa ekonomiska förutsättningar för dess utgivning. Inte minst genom den snabba tekniska utvecklingen under 1990-t. krävdes stora kapitalinsatser av ägaren.
Från början av 1900-t. har H. haft en samlande kulturpolitisk funktion som enda finlandssvenska rikstidning, 1927-60 med en särskild riksupplaga som vände sig till läsare utanför huvudstadsregionen. Tidningens upplaga, som tidigare var tämligen stabil, visade i slutet av 1990-t. en vikande trend (64 500 exemplar 1981; ca 50 000 2003 och ca 49 950 2009). Politiskt var tidningen under Amos Andersons tid närmast konservativ för att senare utvecklas till ett liberalt-borgerligt opinionsorgan. H. är partipolitiskt oberoende, men ligger ideologiskt och språkpolitiskt nära Svenska folkpartiet. Hur tidningen lever upp till sin roll som finlandssvensk "rikslikare" har ofta debatterats. En rad av Finlands främsta journalister - bl.a. Nils-Börje Stormbom, J.O. Tallqvist, Henrik Tikkanen och Benedict Zilliacus - har varit knutna till redaktionen.
Efter Amos Anderson har tidningens chefredaktörer varit i kronologisk ordning Egidius Ginström, Torsten Steinby, Jan-Magnus Jansson, Håkan Hellberg, Bo Stenström, Rafael Paro (1937-2003, chefred. 1995-97), Erik Wahlström, Barbro Teir samt Max Arhippainen. Hannu Olkinuora, som var chefredaktör 2008-11, efterträddes sistnämnda år av pol. mag. Jens Berg (f. 1970).
Framför allt under Janssons egid blev H. en opinionsröst av nordisk betydelse, där hans ledare gav en initierad uttolkning av finländsk inrikes- och utrikespolitik. 2004 övergick H. till tabloidformat. Via Konstsamfundet har H. även varit dominerande ägare i lokaltidningarna Borgåbladet, Österbottningen (num. Österbottens tidning) och Östra Nyland. (E. Ginström, Hufvudstadsbladet under 50 år, 1964; K. Bruun m.fl., Hufvudstadsbladet partilös partitidning, 1971; J-M. Jansson, Ledare, 1982; T. Steinby, Amos Anderson Press och kultur, 1982; P-E. Lönnfors, Mannerheimvägen 18, 1986; G. Widén, Vem älskar Hbl?, 2000) (Gustaf Widén/red.)
Affärsmannen och mecenaten Amos Anderson tog över som ägare 1921 och skulle till sin död 1961 sätta sin prägel på innehållet. 1928-36 var han både förläggare och chefredaktör. För att samordna sina ekonomiska intressen grundade han 1940 Föreningen Konstsamfundet, som senare blev tidningens officiella ägare med främsta uppgift att skapa ekonomiska förutsättningar för dess utgivning. Inte minst genom den snabba tekniska utvecklingen under 1990-t. krävdes stora kapitalinsatser av ägaren.
Från början av 1900-t. har H. haft en samlande kulturpolitisk funktion som enda finlandssvenska rikstidning, 1927-60 med en särskild riksupplaga som vände sig till läsare utanför huvudstadsregionen. Tidningens upplaga, som tidigare var tämligen stabil, visade i slutet av 1990-t. en vikande trend (64 500 exemplar 1981; ca 50 000 2003 och ca 49 950 2009). Politiskt var tidningen under Amos Andersons tid närmast konservativ för att senare utvecklas till ett liberalt-borgerligt opinionsorgan. H. är partipolitiskt oberoende, men ligger ideologiskt och språkpolitiskt nära Svenska folkpartiet. Hur tidningen lever upp till sin roll som finlandssvensk "rikslikare" har ofta debatterats. En rad av Finlands främsta journalister - bl.a. Nils-Börje Stormbom, J.O. Tallqvist, Henrik Tikkanen och Benedict Zilliacus - har varit knutna till redaktionen.
Efter Amos Anderson har tidningens chefredaktörer varit i kronologisk ordning Egidius Ginström, Torsten Steinby, Jan-Magnus Jansson, Håkan Hellberg, Bo Stenström, Rafael Paro (1937-2003, chefred. 1995-97), Erik Wahlström, Barbro Teir samt Max Arhippainen. Hannu Olkinuora, som var chefredaktör 2008-11, efterträddes sistnämnda år av pol. mag. Jens Berg (f. 1970).
Framför allt under Janssons egid blev H. en opinionsröst av nordisk betydelse, där hans ledare gav en initierad uttolkning av finländsk inrikes- och utrikespolitik. 2004 övergick H. till tabloidformat. Via Konstsamfundet har H. även varit dominerande ägare i lokaltidningarna Borgåbladet, Österbottningen (num. Österbottens tidning) och Östra Nyland. (E. Ginström, Hufvudstadsbladet under 50 år, 1964; K. Bruun m.fl., Hufvudstadsbladet partilös partitidning, 1971; J-M. Jansson, Ledare, 1982; T. Steinby, Amos Anderson Press och kultur, 1982; P-E. Lönnfors, Mannerheimvägen 18, 1986; G. Widén, Vem älskar Hbl?, 2000) (Gustaf Widén/red.)
Hufvudstadsbladet. Tornet vid Mannerheimvägen 18 var i decennier - fram till övergången till tabloidformat 2004 - en symbol för tidningen. Foto: Steffen Ørsted.