kommunikationer. Finland är ett till arealen stort, relativt glest befolkat land. Följaktligen har en utbyggnad av de allmänna k. varit synnerligen viktig för landets olika delar. I äldsta tider fanns endast få vägar, vilket i förening med deras dåliga skick gjorde det besvärligt att färdas med häst och vagn. Redan på 1300-1400-t. byggdes dock landsvägen mellan Åbo och Viborg, den s.k. Kungsvägen. Vid vägarna inrättades på 1600-t. gästgiverier, vilka i likhet med skjutsväsendet ägde bestånd fram till modern tid.
Ångmaskinen ledde till en revolution i utvecklingen av k. För inledningen stod ångbåtstrafiken. Finlands första ångfartyg, "Ilmarinen", byggdes 1833 i Puhos i Kides, och vid kusten inledde "Furst Menschikoff" 1837 regelbunden trafik mellan Åbo, Degerby (Föglö) och Stockholm. Landets första järnväg öppnades 1862 mellan Hfrs och Tavastehus, och 1870 inleddes trafiken mellan Riihimäki och S:t Petersburg. Båtarnas dominans i detta skede återspeglas dock i det första numret av Turisten, sedermera Finlands kommunikationer: båtarnas tidtabeller omfattade 66 sidor, järnvägarnas 28. Öppnandet av Saima kanal 1856 hade lett till ett stort uppsving för ångbåtstrafiken på Saimenvatten med regelbundna turer t.ex. från Joensuu till S:t Petersburg. Kusttrafiken var livlig ända från Torneå till den ryska huvudstaden.
Hfrs fick 1887 hästdragna omnibussar, 1891 hästdragen spårvagn (spårvägar). Den första riktiga bussen dök upp redan 1905, men försöket till trafik mellan Åbo och Nystad misslyckades. Den moderna busstrafiken kan sägas ha börjat först efter första världskriget, och redan 1921 öppnade posten regelbunden trafik på rutten Rovaniemi-Ivalo.
Under 1920-t. kom även flyget till Finland. Aero, nuvarande Finnair, grundades 1923, och följande år inleddes trafik från Hfrs till Reval (Tallinn) och sedan till Stockholm. I dag har Finland ett välutvecklat nät av inrikeslinjer, av vilka den längsta når upp till Ivalo 300 km norr om polcirkeln. Till Finland trafikerar även talrika utländska flygbolag ( luftfart).
Den växande turismen, integreringen av Europa och globaliseringen har ökat behovet av flygförbindelser, men även förbindelser till sjöss. De traditionella passagerarfartygen på rutterna till Sverige och även Tyskland har ersatts av moderna bilfärjor. Speciellt har sedan 1990-t. trafiken mellan Tallinn och Hfrs ökat med insats av både färjor, kryssningsfartyg och snabbåtar.
Järnvägsnätet i Finland uppgår till ca 6 000 km och de mest trafikerade banorna är elektrifierade (järnvägar). Moderna IC- och snabba Pendolintåg har tagits i bruk. Banan till S:t Petersburg rätas ut. Den planerade Helibanan som skulle gå ett stycke från sydkusten mellan Hfrs och Åbo har dock inte förverkligats.
De allmänna vägarna i Finland uppgår till ca 70 000 km (vägväsen). Motorvägarnas längd fördubblades under 1990-t. till ca 500 km. Busstrafiknätet täcker över 90 % av de allmänna vägarna och de dagliga bussturerna är ca 40 000. Lokaltrafiken i städerna sköts av bussar, i Hfrs även av spårvagnar och metro. Jfr även telekommunikationer. (S. Leppänen, Liikenne Suomessa 1900-65, 1973; H. Immeli/K. Jantunen, Piletti Pietariin: Suomen Kulkuneuvojen 100-vuotistaipaleelta, Finland Handbook, 2003) (Bengt Pihlström)
Ångmaskinen ledde till en revolution i utvecklingen av k. För inledningen stod ångbåtstrafiken. Finlands första ångfartyg, "Ilmarinen", byggdes 1833 i Puhos i Kides, och vid kusten inledde "Furst Menschikoff" 1837 regelbunden trafik mellan Åbo, Degerby (Föglö) och Stockholm. Landets första järnväg öppnades 1862 mellan Hfrs och Tavastehus, och 1870 inleddes trafiken mellan Riihimäki och S:t Petersburg. Båtarnas dominans i detta skede återspeglas dock i det första numret av Turisten, sedermera Finlands kommunikationer: båtarnas tidtabeller omfattade 66 sidor, järnvägarnas 28. Öppnandet av Saima kanal 1856 hade lett till ett stort uppsving för ångbåtstrafiken på Saimenvatten med regelbundna turer t.ex. från Joensuu till S:t Petersburg. Kusttrafiken var livlig ända från Torneå till den ryska huvudstaden.
Hfrs fick 1887 hästdragna omnibussar, 1891 hästdragen spårvagn (spårvägar). Den första riktiga bussen dök upp redan 1905, men försöket till trafik mellan Åbo och Nystad misslyckades. Den moderna busstrafiken kan sägas ha börjat först efter första världskriget, och redan 1921 öppnade posten regelbunden trafik på rutten Rovaniemi-Ivalo.
Under 1920-t. kom även flyget till Finland. Aero, nuvarande Finnair, grundades 1923, och följande år inleddes trafik från Hfrs till Reval (Tallinn) och sedan till Stockholm. I dag har Finland ett välutvecklat nät av inrikeslinjer, av vilka den längsta når upp till Ivalo 300 km norr om polcirkeln. Till Finland trafikerar även talrika utländska flygbolag ( luftfart).
Den växande turismen, integreringen av Europa och globaliseringen har ökat behovet av flygförbindelser, men även förbindelser till sjöss. De traditionella passagerarfartygen på rutterna till Sverige och även Tyskland har ersatts av moderna bilfärjor. Speciellt har sedan 1990-t. trafiken mellan Tallinn och Hfrs ökat med insats av både färjor, kryssningsfartyg och snabbåtar.
Järnvägsnätet i Finland uppgår till ca 6 000 km och de mest trafikerade banorna är elektrifierade (järnvägar). Moderna IC- och snabba Pendolintåg har tagits i bruk. Banan till S:t Petersburg rätas ut. Den planerade Helibanan som skulle gå ett stycke från sydkusten mellan Hfrs och Åbo har dock inte förverkligats.
De allmänna vägarna i Finland uppgår till ca 70 000 km (vägväsen). Motorvägarnas längd fördubblades under 1990-t. till ca 500 km. Busstrafiknätet täcker över 90 % av de allmänna vägarna och de dagliga bussturerna är ca 40 000. Lokaltrafiken i städerna sköts av bussar, i Hfrs även av spårvagnar och metro. Jfr även telekommunikationer. (S. Leppänen, Liikenne Suomessa 1900-65, 1973; H. Immeli/K. Jantunen, Piletti Pietariin: Suomen Kulkuneuvojen 100-vuotistaipaleelta, Finland Handbook, 2003) (Bengt Pihlström)
kommunikationer. Busstrafiken och särskilt den med postbussar spelade en viktig roll när motorismen under mellankrigsdecennierna nådde även obygderna. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar.
Motorvägen mellan Hfrs och Åbo vid Kyrkslätt. Leden började byggas 1956 och färdigställdes först ett halvsekel senare. Foto: Lehtikuva Oy, J. Avikainen.