undervisningsväsen, sammanfattande benämning på hela utbildningens institutionella uppbyggnad i landet (jfr hänvisningar vid skolväsen), hör till Undervisningsministeriets (!UvM) förvaltningsområde.
Finlands u. genomgick en genomgripande omdaning på 1970-t., då grundskolan infördes (lag av 1968) och också det s.k. mellanstadiet omorganiserades i kölvattnet på den (jfr gymnasium, yrkesutbildning). Samtidigt utbyggdes och omformades också högskoleväsendet (jfr universitet, yrkeshögskolor). Under 1980- o. 90-t. konsoliderades de olika skolformerna till sin uppbyggnad och till sitt innehåll, senast genom skollagarna 1998 och nya högskolelagar samt därpå följande läroplans- och examensreformer (1985, 1994, 2003-05).
Både på det andra stadiet och på högskolenivå är u. i Finland fortfarande tudelat enligt en s.k. dualmodell, d.v.s. det allmänbildande gymnasiet och den grundläggande yrkesutbildningen är skilda från varandra med separat lagstiftning, olika ägare, olika struktur och olika läroplaner. Innehållet i dem övervakas och utvecklas genom avtal med UvM av Utbildningsstyrelsen (UBS), men läroanstalterna upprätthålls (förvaltas) liksom grundskolorna huvudsakligen av kommuner och samkommuner. Det tidigare s.k. tredje stadiet, t.ex. sjukvårdsutbildningen, har mestadels uppgått i yrkeshögskolorna. De sorterar genom avtal, liksom universiteten, direkt under UvM.
Utöver de nämnda utbildningsformerna finns det i Finland både examensinriktad vuxenutbildning och ett s.k. fritt bildningsväsende. Dessa har skild lagstiftning. Den examensinriktade vuxenutbildningen leds av UBS, som fastställer examensgrunder vilka till stora delar motsvarar yrkesutbildningen för unga. Dessutom kan yrkesexamina avläggas genom s.k. läroavtal. Den fria bildningen omfattar bl.a. medborgarinstitut (arbetarinstitut) samt folkhögskolor. På alla utbildningsstadier ovanför grundskolan kan man åtminstone i viss utsträckning enligt överenskommelse med en läroanstalt även studera på egen hand, d.v.s. bedriva olika slag av flerformsstudier med hjälp av litteratur och datorstyrt material. (J. Isosaari, Suomen koululaitoksen rakenne ja kehitys, 1970; G. Cavonius, Från läroplikt till grundskola, 1978; K. Kiuasmaa, Oppikoulu 1800-1980: oppikoulu ja sen opettajat koulujärjestyksestä peruskouluun, 1982; J. Salminen, Yksityisoppikoulujen historia 1872-1977, 1995; M.T. Kuikka, A history of Finnish education, 1997; M. & P. Kaarninen, Sivistyksen portti. Ylioppilastutkinnon historia, 2002; E. Geber, Frihet och tvång i folkskolans och grundskolans läroplaner, Skolhistoriskt arkiv 28, 200 2, Tradition och förnyelse i gymnasiets läroplaner, SA 29, 2003) (Erik Geber)
Finlands u. genomgick en genomgripande omdaning på 1970-t., då grundskolan infördes (lag av 1968) och också det s.k. mellanstadiet omorganiserades i kölvattnet på den (jfr gymnasium, yrkesutbildning). Samtidigt utbyggdes och omformades också högskoleväsendet (jfr universitet, yrkeshögskolor). Under 1980- o. 90-t. konsoliderades de olika skolformerna till sin uppbyggnad och till sitt innehåll, senast genom skollagarna 1998 och nya högskolelagar samt därpå följande läroplans- och examensreformer (1985, 1994, 2003-05).
Både på det andra stadiet och på högskolenivå är u. i Finland fortfarande tudelat enligt en s.k. dualmodell, d.v.s. det allmänbildande gymnasiet och den grundläggande yrkesutbildningen är skilda från varandra med separat lagstiftning, olika ägare, olika struktur och olika läroplaner. Innehållet i dem övervakas och utvecklas genom avtal med UvM av Utbildningsstyrelsen (UBS), men läroanstalterna upprätthålls (förvaltas) liksom grundskolorna huvudsakligen av kommuner och samkommuner. Det tidigare s.k. tredje stadiet, t.ex. sjukvårdsutbildningen, har mestadels uppgått i yrkeshögskolorna. De sorterar genom avtal, liksom universiteten, direkt under UvM.
Utöver de nämnda utbildningsformerna finns det i Finland både examensinriktad vuxenutbildning och ett s.k. fritt bildningsväsende. Dessa har skild lagstiftning. Den examensinriktade vuxenutbildningen leds av UBS, som fastställer examensgrunder vilka till stora delar motsvarar yrkesutbildningen för unga. Dessutom kan yrkesexamina avläggas genom s.k. läroavtal. Den fria bildningen omfattar bl.a. medborgarinstitut (arbetarinstitut) samt folkhögskolor. På alla utbildningsstadier ovanför grundskolan kan man åtminstone i viss utsträckning enligt överenskommelse med en läroanstalt även studera på egen hand, d.v.s. bedriva olika slag av flerformsstudier med hjälp av litteratur och datorstyrt material. (J. Isosaari, Suomen koululaitoksen rakenne ja kehitys, 1970; G. Cavonius, Från läroplikt till grundskola, 1978; K. Kiuasmaa, Oppikoulu 1800-1980: oppikoulu ja sen opettajat koulujärjestyksestä peruskouluun, 1982; J. Salminen, Yksityisoppikoulujen historia 1872-1977, 1995; M.T. Kuikka, A history of Finnish education, 1997; M. & P. Kaarninen, Sivistyksen portti. Ylioppilastutkinnon historia, 2002; E. Geber, Frihet och tvång i folkskolans och grundskolans läroplaner, Skolhistoriskt arkiv 28, 200 2, Tradition och förnyelse i gymnasiets läroplaner, SA 29, 2003) (Erik Geber)
undervisningsväsen. Som schemat visar är det finländska utbildningsväsendet uppdelat på två huvudlinjer, en med uppgift att förbereda för akademiska studier och en med inriktning på ut-bildning för ett yrke. Diagram: Magdalena Lindberg.